Så många barn som dör…
Vad många det är som har förlorat ett barn. Jag hade verkligen inte någon aning om hur vanligt detta var när jag inte själv var i denna situation. Man pratar ju inte om det särskilt mycket. Man är rädd, vet inte hur man ska förhålla sig.
Jag tycker att det är bra när media tar upp ämnet. Idag står det i DN.se om Barbara som förlorade sin son Martin i en olycka.
Allt fler skriver för att bearbeta sin sorg och nå ut till likasinnade. Det sker ofta i bloggar men nu även mer och mer i artiklar. Idag kan vi också läsa i DN.se om föräldrar som förlorat barn. Här skriver man även om hur man ska förhålla sig till sorgen efter ett barn som mördats.
Linda och Niklas berättar i en artikel i Vi föräldrar om hur de förlorade lille Wiktor före förlossningen. Återigen: Det är så bra att man vågar gå ut och berättar trots, och just för att, det är det värsta man kan vara med om som förälder. Det väcker många känslor hos de som läser samtidigt som det då gör det mer förståeligt och man får ökad kunskap om hur man ska förhålla sig till någon annans sorg.
Det är så många som har förlorat ett barn på något sätt. Jag gick med i en maillista på http://ung-i-minne.t-eklund.se ganska tidigt. Här finns föräldrar som har mist ett barn av någon anledning. Här kan man skriva om sin sorg, sin saknad, ge råd, stötta andra, få tips, läsa eller skriva. Det är en oas, en ventil, där man inte behöver låtsas att allt är ok bara för att inte lasta någon annan. Av och till kommer det till nya föräldrar på listan. Det känns alltid lika mycket i magen eftersom det innebär att det är ytterligare ett barn som dött, samtidigt som det hjälper det väldigt mycket att dela med någon annan som vet vad det innebär..
Jag har valt att gå ut öppet med det jag har varit med om för att sprida kunskap om sorg och om självmord. Jag delar med mig av Linnéas fruktansvärda öde för att det inte ska bli meningslöst. Så att det faktiskt kan göra skillnad. I nästa nummer av Amelia kommer det att stå lite om varför jag bloggar om min sorg. Min historia kommer även att dyka upp på fler ställen framöver.
Sammanfattningsvis: Tack alla som delar med sig av sina erfarenheter på något sätt. Det är så otroligt viktigt!
Kommentarer till inlägget
Kommentar från mirja
7 oktober, 2008 kl 7 oktober 2008 (21:36)
Jag har innom året sett min syster som miste sin son i olycka och en arb.kamrat som förlurade sin son.Hur olika man sörjer,den ena sörjer mer innåt den andra gråter och anklagar sej själv . ingen av dom kunne hinrat det som hände.Känner maktlösheten ,svårigheten att ge tröst när alltign är bara hopplöst-tomt-menislöst. TACK för din fina blogg,den har hjälp mej/att hjälpa.M
Kommentar från Ludmilla
7 oktober, 2008 kl 7 oktober 2008 (22:00)
Vad skönt att höra att jag har hjälpt dig att hjälpa! Tack för att du berättar det för mig!
Ludmillas senaste blogginlägg..Så många barn som dör…
Kommentar från AlterEgo
7 oktober, 2008 kl 7 oktober 2008 (22:12)
Det är förskräckligt när barn och unga dör oavsett orsak. Men när de av någon anledning väljer att avsluta sitt eget liv, då är det sannerligen dags att skapa debatt med politikerna. Någonstans är det väldigt fel att så många barn mår dåligt och inte blir sedda eller hjälpta. Det är allt för många för att det skall vara en tillfällighet eller att skylla på föräldrarna.
Jag tror nog det är många som är glada att du tagit tag i ämnet och sprider budskapet, det är inget som av skam skall sopas under mattan.
AlterEgos senaste blogginlägg..AlterEgo Resonerar inför slutet
Kommentar från Lisa Olveby
7 oktober, 2008 kl 7 oktober 2008 (22:21)
Jättebra Ludmilla att du ger ett ansikte utåt, politikerna måste vakna och inse att det är ett stort problem och mer resurser måste till. Vi är alltför många änglaföräldrar idag som lider och våndas.
Stor kram Lisa, mamma till Jessica
Kommentar från Maddo
7 oktober, 2008 kl 7 oktober 2008 (23:11)
Detta är hemskt, men idag svarar jag bara.. =( -skämms-
KRAAAM!!
Kommentar från Lena
8 oktober, 2008 kl 8 oktober 2008 (9:11)
Jo vi är många. Min blogg startade jag, efter något år, för att bespara min familj (???). Jag kände lite att jag har ju inte monopol på sorgen, i vår familj, men min tar sig kanske uttryck i att jag vill skriva, dela med mig, gnälla och klaga ibland. Å när jag får göra det, lätta på trycket någon annanstans än hemma, så blir jag ett bättre stöd för mina andra barn.
Sen har jag ett eget problem, om man kan kalla det så. Jag har flyttat, tappat mitt kontaktnät. Här VET ingen, kanske på gott och ont. Mest ont. För vi VILL ju prata om våra barn. Om händelsen. I mitt fall olyckan, att ena dagen ha och nästa morgon står poliserna där….. alla minnen. Allt det har gått förlorat i och med flytten, de främmande människorna i min närhet.
Det är bara att kämpa vidare, vi är många som kämpar….
/Lena (Mathias mamma)
Lenas senaste blogginlägg..På väg…
Kommentar från Gunilla
8 oktober, 2008 kl 8 oktober 2008 (14:50)
Bloggen har blivit en av mina livlinor i detta ”nya” liv. Faktiskt var det även Amelia som gjorde ett reportage om mig och mitt bloggande om sorgen. Detta var med i tidningen i ett av förra sommarens nummer.
Viktigt att vi delar med oss av vår erfarenhet som kan drabba vem som helst.
Ha en bra dag! / Gunilla
Gunillas senaste blogginlägg..Jag vill ha ett ROSA BAND här på min blogg.
Kommentar från Ludmilla
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (10:22)
Lena: Jag förstår hur du tänker. Men samtidigt är det ju så att ingen har ju den enda sanningen utan allt är ju subjektiva upplevelser. Alla har sin sorg. Och alla måste ju har rätt att uttrycka den.
Gunilla: Jag tror på allvar att vi gör mycket nytta genom att skriva. Både för oss själva och för andra.
Kommentar från A
22 december, 2008 kl 22 december 2008 (1:32)
Min kompis bästa vän dog i samband med lucianatten. Tänker ni efter har ni nog hört om henne på tv eller liknande. Hon var bara 18 år. Jag blir så ledsen när jag tänker på hennes familj och alla runt omkring att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Någon jag älskade otroligt mycket dog i april, och jag har inte varit lycklig en sekund sen dess, men iofs lovade jag mig själv att göra något mkt värre om han dog.
Men det är nog ett bra sätt, att skriva om sorgen, eller vad man ska kalla det…
Kommentar från Lillemor
22 januari, 2009 kl 22 januari 2009 (16:25)
JAG HAR LÄST DIN BLOGG JAG SÄGER PSYVÅRDEN MIN DOTTER VART FELBEH INOM PSY HON TOG SITT LIV 07 DET ÄNDA HON FICK VAR TAB O SJUKSKRIVEN EHLIENS MAMMA SKULLE VILJA HA ETT STOPP INNAN FLER BLIR DRABBANDE
Lillemors senaste blogginlägg..så vackert
Kommentar från Pluppa
7 oktober, 2008 kl 7 oktober 2008 (19:21)
Det är otroligt bra och viktigt att det skrivs och pratas om,precis som alla tabun.
Det måste helt enkelt bli så att folk förstår att såhär kan det sluta.
Att vi måste våga se.
Kram