Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Duktighetskomplexet…

30 oktober 2008 (11:45) | sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag skäms för mina tankar.

De är så mörka. Så mörka. Jag blir rädd för dem själv.

Så vet jag hur många det är som läser min blogg och hur många som hämtar kraft just här. Så kan jag ju nu inte skriva något smart, något uppmuntrande till alla som mår dåligt, något utvecklande. Jag har tänkt att jag borde låta bli att skriva när jag känner så här. Varför blotta mig för 350 personer idag?

Det är det ständiga problemet: Jag gillar inte att vara ”svag”. Att vara den som inte orkar. Att vara den som behöver andra. Varför är det så? Jag vet redan.

Jag är rädd att bli besviken.

Besviken.

Besviken på allt och inget. Besviken på mig.

Är det meningen att jag ska KÄNNA Linnéas känslor för att förstå varför? Är det så det är tänkt?

Jag famlar på botten av det mörka hålet. Mina medsystrar som också förlorat barn är nästan lite skadeglada somliga av dem… Ludmilla som hela tiden kommer med glada tillrop och förnuftiga råd. Acceptans, medveten närvaro, omfokusering, tänka på vad man har och inte det man har förlorat… och nu då? Var är det goda föredömet…? Varför fixar jag inte att leva som jag lär?

Varför är det så jobbigt att bo i mig?

Linnéa frågade mig några månader innan hon dog om jag var lycklig. Jag sa att jag var det. Att jag hade allt vad jag kunde tänka mig. Jag har ett bra liv. Jag har allt jag kan drömma om och lite till. Jag är lyckligt lottad som det heter. Hårt arbete ligger bakom mycket av det och ett driv att uppnå det jag vill.

Jag har arbetat mig upp till självständighet. Möjligheten att välja i många lägen. Till exempel vad gäller att vara med barnen så mycket som jag vill. Jag har haft möjlighet att ha långa sommarlov och alltid vara ledig med barnen på alla andra ledigheter osv. Det har varit det viktigaste. Och det var det som jag tänkte på när Linnéa frågade. Jag har fått fyra underbara barn som jag får vara med och jag njuter av det.

Nu är läget liksom väldigt annorlunda.

Linnéa är ju död.

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ingrid
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (13:27)

Du behöver inte svara här, men har du funderat på vad ”svagheten” vill lära dig? För det är ju så att allt o allting som man möter i livet ska/vill lära en något. Frågan är ju bara vad…

Ibland kan det vara bra att släppa taget och bara följa med känslan, som du gjorde häromdagen i Linnéas rum – att få lätta på trycket.

Att du jobbat hårt för att komma dit där du är, är jag inte ett dugg tveksam inför. Men jag kan också gissa att du stött på ett antal törnar för att komma dit.
Du är avundsvärd i det fallet att du är så fantastiskt målmedveten i allt du gör.

Jag tror inte att det är meningen att du ska känna Linnéas känslor. Du ska känna dina och lära dig att våga det. Inte vara besviken över att du känner som du gör.

Du som vet hur de olika faserna ser ut i sorgeprocessen borde kunna se att du kommit en bit på väg för det ser jag, som bara är vän. Fundera på vart du är. Du är inte där du var för 5 månader sedan på kvällen när du fick beskedet. Kan tänka mig att den ”filmen” för alltid finns kvar och spelas upp med jämna mellanrum.

Du kan inte ha humöret på topp jämt efter det som hänt dig. Du kan inte ge allt till alla andra. Glöm inte bort dig själv. Ge dig själv något, litet som stort. Taktil massage eller en stunds vanlig massage. Kosta på dig att pyssla om dig själv.
Var bara Ludmilla i tanken. Inte alltid mamma. Jag vet det är inte lätt…

Och du, strunta i de skadeglada kommentarerna. Du betyder så mycket för oss runtomkring dig (på nära eller långt håll).

Sänder värme och styrka till dig i dag.
Kilar iväg och tänder ett ljus för Linnéa.

Kram

Kommentar från Rose-Marie
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (13:32)

Ja, varför lever man inte som man är så förnuftig och till andra säger. Jag tror att det är för att då står man på sidan om sig själv och ser allt utifrån, när det gäller en själv eller ens barn så är det på insidan och då kan man inte vara lika rationell.
Det är svårt att förstå det som är så enkelt när det är något man kan på sina fem fingrar exempelvis i ens yrkesliv, men när man drabbas själv är det inte samma sak för då är man bara människa och känslorna som strömmar genom ens kropp går inte att resonera med för dom lyssnar inte på det man så väl vet utan de lever sitt eget liv.
På gott och ont för ibland är man så otroligt lycklig, ibland ledsen och deprimerad och ibland denna hemska gnagande oro som tyvärr ibland blir bekräftad och då ger det en massa bränsle till nästa gång när man blir orolig.

Jag hoppas att du ska snart få känna det som du gjorde för några dagar sen, när det kändes lite bättre men jag förstår oxå att det inte gör sig själv.

Många Kramar från Rose-Marie

Kommentar från Lisa Olveby
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (17:57)

Finns ingen som orkar vara pigg och alert hela tiden, just nu mår du dåligt och jag mår bättre och har mer ork, då kan jag skicka över lite pepping, tankar och energi till dig som kan behöva. Nästa vecka kanske du mår bättre och jag nere i det svarta hålet igen och du kan peppa mig och skicka över positiva tankar och energier. Det är så det är vännen, ingen är skadeglad. Jag vet vad du går igenom och du kommer snart en bit upp ur hålet och sen kommer du falla lite igen för att komma upp. Det är så vi lär oss handskas med sorgen. Kram.

Kommentar från tizzelotazzel
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (20:15)

Ingen förväntar sig att du ska vara den starka, omhändertagande, positiva, käcka Ludmilla som klarar allt och håller alla andra uppe!!!!
Du är du, och du går igenom en hemsk tid… du måste tillåta dig att känna precis allt det här som du känner.
*kramar om dig en lång stund*

tizzelotazzels senaste blogginlägg..Jaha… nu var det dags…

Kommentar från Tonårsmorsa
31 oktober, 2008 kl 31 oktober 2008 (0:55)

Sluta inte skriva för att du inte är ”på topp” hela tiden. När du är uppåt,fortsätt gärna dela med dig så folk blir stöttade, men när det går nedför så tillåt oss stötta lite tillbaka!

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Gambianska traditioner runt döden

Kommentar från Teddy Hedenquist
9 november, 2008 kl 9 november 2008 (22:30)

Allt ordnar sig!!!!

Skriv någonting