Linnéa tog sitt liv för 5 månader sedan
5 helvetesmånader.
Jag återupplever dagen igen.
Precis som jag gör flera gånger varje dag.
Lämnar henne i skolan på morgonen. Hon är sur och stingslig. Hon har sovit dåligt. Jag undrar om hon fått sömntabletter. Hon säger att hon inte vill ha det och att jag ska sluta lägga mig i.
På väg från skolan ringer Emelie. Hon mår sämre. Gråter i telefonen. Jag åker dit och inser att hon antagligen har tarmvred. Komplikation efter operationen. Vi åker till akuten och hon blir omhändertagen direkt. Sedan väntan. Mormor kommer dit.
När Linnéa ska hämtas åker mormor istället så jag kan stanna med Emelie. Linnéa var stingslig gentemot mormor också. Hon lämnas på BUP. Jag hämtar pojkarna. Mormor stannar hos Emelie. Hon väntar på en skiktröntgen.
Kl 16 ska jag hämta Linnéa. Hon ska vara på sin första helgpermission hemma. Jag har längtat efter det. Hon har pratat om att gå på en konsert med en kompis de senaste två veckorna. Vi har sagt hela tiden att vi får se hur hon mår då. Nu säger de på BUP att Linnéa mår bättre. Hon pratar om framtiden och sommarjobb. Hon har gjort ett matteprov för att slippa 9ans matte några dagar innan. Linnéa frågade dagen innan om hon fick cykla till konserten. Jag sa nej. Hon blev ju hämtad och lämnad till och från skolan hela tiden för att hon behövde skyddas. Det var ju därför hon var inlagd. Hon hade ju uttryckt att hon inte skulle leva till dess hon fyllde 15. Nu var det 8 dagar innan hennes födelsedag.
Linnéa sitter under ett träd på gården. Hon har sin stora nalle i famnen. Hennes blick är tom. Hon tittar på mig och visar mig en insekt. Hon beter sig märkligt… Hon visar mig sedan en fjäril som sitter på trädet. Jag ger henne uppskattande ord. Jag undrar om hon är klar att åka och hon hämtar sina saker. Vi väntar en stund på att få hennes mediciner med. Hon pratar med sin pappa i telefon. Hon är glad i telefonen. När hon har lagt på är hon fortfarande lika tom i blicken och avslagen i kontakten.
Vi går ut. Det är varmt ute. Det är den 30 maj. Jag berättar att Emelie mår dåligt igen och att jag tänkte att vi skulle gå och hälsa på henne en snabbis innan vi åker hem. Linnéa lägger in sina grejor i bilen och vi går över gräsmattan mot kirurgen. Jag lägger en hand på Linnéas axel. Hon drar sig undan. Jag förstår inte… Varför är hon så avvisande gentemot mig?
Jag säger att vi väl kan göra det bästa vi kan av helgen. Att jag sett fram emot den. Att vi diskuterade detta för några dagar sedan och att hon hade möjligheten att vara hos sin pappa istället om hon hade velat men hon ville inte det. Linnéa tänder till direkt och undrar varför jag måste göra en grej av att hon inte ville att jag skulle hålla min hand på hennes axel. Jag säger att jag inte förstår varför hon är så negativ till mig. Vad är det jag har gjort?
Hon stannar upp vid en lyktstolpe. Hon vill tillbaka till BUP. Jag säger att vi nu gemensamt har bestämt att hon ska vara hemma i helgen och nu ska vi först hälsa på Emelie. Jag stod på mig eftersom det var en av de sakerna de tyckte att jag skulle förändra i mitt förhållningssätt gentemot Linnéa. BUP tyckte att jag lät Linnéa styra för mycket… Linnéa faller ihop vid lyktstolpen och börjar hyperventilera. Hon väser fram att hon måste tillbaka till BUP och prata med sin psykolog. Jag säger:
-Linnéa, jag förstår att det känns jättejobbigt just nu, men ångest är inte farlig. Det vet du ju. Jag ser det som att det finns två alternativ. Antingen stannar vi här och väntar till ångesten har gått över. Eller så försöker du nu fokusera om dina tankar och så går vi upp till Emelie istället.
Linnéa ställer sig upp och tittar på mig som om jag vore det elakaste hon sett.
-Jag ligger faktiskt inlagd på barnpsyk!
-Jag vet det Linnéa och det är synd om dig.
Nu svartnar Linnéas ögon ännu mer. Hon går emot mig. Slår mig med knytnävarna och springer sedan tillbaka mot BUP.
Jag står kvar ett ögonblick. Paff. Fattar ingenting. Jag känner inte igen min dotter. Vad är det som händer? Linnéa som tidigare alltid var så mjuk, varm och resonabel. Samtidigt intalar jag mig själv att det är bra att hon säger ifrån. Jag går sakt efter henne. Ser hennes ryggtavla när hon försvinner in till psykologen.
Jag sätter mig utanför på en bänk. Kuratorn kommer fram och pratar med mig. Jag berättar vad som har hänt och jag gråter. Jag är så besviken över att det blev så här. Jag som hade sett fram emot helgen tillsammans. Kuratorn söttar mig och tycker att jag hanterade situationen rätt. Hon tycker också att det är dumt att Linnéa sitter så länge inne hos psykologen. Det är ju bra om vi kan prata igenom det så att vi kan fortsätta med permissionen som det var tänkt. Kuratorn växlar några ord med psykologen. Han hävdar att Linnéa är alltför upprörd för att hon skulle kunna prata nu. Jag väntar ytterligare i 30 min. Kuratorn och jag diskuterar fortsatt upplägg. Pojkarna är ensamna hemma och jag skulle behöva åka hem en sväng och skjutsa Jonas till en kompis. Vi kommer överens om att jag kan vänta till dess kl blir 17. Jag tar upp detta med konserten. Kuratorn säger att det är ju inte alls självklart att hon överhuvudtaget ska gå på den nu när det blivit som det blivit. Hon uppmanar mig att ringa tillbaka om en timme för att bestämma hur det ska bli.
Jag åker hem. Jag är jättebesviken och ledsen. Jag möter Johan hemma som kommit hem tidigare än väntat. Han undrar varför jag är så upprörd. Har du inte fått mina SMS? Jag hade meddelat honom när jag satt på BUP och väntade. Jag har en väldigt obehaglig känsla i kroppen.
Johan skjutsar Jonas till kalaset. Jag åker sedan tillbaka mot sjukhuset. Jag måste till Emelie. De misstänker en varböld i lilla bäckenet. Hon är riktigt dålig. Jag ringer till BUP på vägen för att få veta om jag ska hämta Linnéa på kvällen eller imorgon bitti. Sköterskan svarar:
-Linnéa har cyklat iväg till en konsert.
-Va? Vad säger du? Har ni låtit Linnéa cykla iväg själv? Jag skulle ju ringa tillbaka och så skulle vi bestämma då…
-Men hon måde så bra så och vi gjorde bedömningen att det skulle gå bra…
-Men Linnéa har ju sagt att hon inte ska leva till hon blir 15. Det är om en vecka. Jag kände paniken växa. De tar mig inte på allvar… De tycker att jag överdriver. Jag kanske gör det. Det kanske är jag som förstör allting…
-I så fall så får detta vara helt på ert ansvar, säger jag till slut.
-Ja, ja ingen fara… Kom och hämta henne vid 10 imorgon du…
Jag lägger på och känner mig helt uppgiven. Jag är fråntagen mitt omdöme som mamma. Allt är kanske mitt fel. Det är bäst att de får lösa detta på deras sätt… Jag åker till Emelie och är hos henne på kvällen. Vi sitter på balkongen. Emelie har fått stora mängder smärtstillande. Hon väntar fortfarande på röntgen. Det är varmt ute. En underbar sommarkväll. Vi tittar ut över Musikens Hus. Där är Linnéa nu. Hoppas att hon har det roligt. Man ser även BUP från balkongen.
Jag åker sedan hem till pojkarna och Johan en stund. Jag är helt slut. Vi tittar på TV en stund och går och lägger oss ca 22.30. Precis när vi släckt ringer telefonen. Det är från BUP.
-Vet du var Linnéa är?
-Nej. Jag vet inte var Linnéa är. Det är ni som har släppt ut henne utan övervakning.
-Hon ringde för en timme sedan och sa att hon var försenad.
-I så fall har hon tagit livet av sig. Sa jag.
-Sluta nu Ludmilla. Jag känner Linnéa. Hon skulle aldrig göra det.
Vilken tur att de känner min dotter så bra… Jag blir nu uppmanad att efterlysa Linnéa. Jag får veta att det gör man genom att ringa polisen. Det är jag som måste göra det eftersom hon är intagen frivilligt.
Jag ber Johan ringa polisen. Jag är i fullständigt upplösningstillstånd nu. Om Linnéa ringde för en timme sedan till BUP så finns det kanske fortfarande en möjlighet att hon inte hunnit ta sitt liv. Hur långt kan hon ha hunnit? En timmes cykelväg. Åt vilket håll? Jag försöker få tag i kompisen som Linnéa hade varit med. Jag glömmer bort vad hon heter i efternamn. Jag ringer en annan kompis för att få numret.
Johan pratar samtidigt med polisen. De vill ha signalementet. De tycker att det är konstigt att anmäla en 14-åring efter en timme. Han förklarar att hon var inlagd på BUP och var självmordsbenägen. Polisen fattar inte varför hon då var ensam ute…. Det fattade inte vi heller…
Jag bestämmer mig för att kontakta Linnéas pappa trots hans negativa inställning till mig. Han ber att få ringa mig efter att han pratat med BUP. Under tiden jag pratar med honom försöker Johan påkalla min uppmärksamhet. Han säger att polisen är här.
Jag tänker: Polisen vet att hon är efterlyst. Kanske kommer de med Linnéa nu? Eller? Johan beter sig konstigt. Som om det inte är bråttom längre… Jag lägger på luren. Jag går långsamt ned för trappan. Öppnar dörren.
Tre polismän står utanför. De ser väldigt allvarliga ut. De kommer närmare. De kommer in i hallen. Jag måste backa.
-Är du Ludmilla?
Jag nickar. Allt går i slow motion.
-Linnéa är död. Linnéa är död.
Jag känner kraften rinna ur mig. Det blir liksom tyst. Allt står stilla. Polismännens allvarliga ansikte. Korgarna på hallväggen. Skorna på golvet. Skenet från lampan.
Jag nickar. Jag visste det. Jag visste det. Luften går ur mig. Jag behöver inte vara orolig längre. Det som jag varit så rädd för i 8 veckor nu. Har hänt.
Linnéa är död.
Detta var 5 månader sedan. Idag.
Det som finns kvar nu är en sorg. En oändlig sorg över allt som blev och inte blev. Och en smärta. Och en ilska. Och så mycket, mycket mer…
Just nu är det som gör mest ont att hon var arg på mig och att vi skildes som ovänner. Det har vi annars som en oskriven regel hemma hos oss.
Vi skiljs inte som ovänner.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Linnéa, självmord, död, chock, BUP, permission, polis,
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Lena
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (13:48)
Jag kommer hit nästan varje dag för att se hur du mår. Jag har inte lämnat några spår efter mig på mycket länge. Jag borde förståss ha gjort det, men ibland har jag inte haft orden. Jag tänker väldigt mycket på dig. Känner med dig. 5 månader! Så lång tid. Så kort tid. Som ett ögonblick.
Det finns inga ord.
Jag åkte Sundsvallståget förra veckan. När vi kom till Uppsala, tänkte jag bara på en enda sak. Linnea. Det finns inga ord!
Men jag är övertygad om att Linnea i den hemska situation hon befann sig i, inte var ovän med dig. Hon var nog mest ovän med sig själv, och hur många gånger är man inte det i sitt liv.
Varma kramar!
Kommentar från Ingrid
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (14:34)
Sitter bredvid dig en stund och håller dig i handen. Lyssnar…
Varma tankar och kramar till både dig och familjen.
Kommentar från Helena
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (15:08)
Ludmilla,
jag hittade din blogg igår och nu har jag läst allt som du har skrivit. Dina ord berör mig på djupet. Hade jag kunnat gråta så lovar jag att mitt golv hade varit som en sjö. Jag har själv kämpat många år med depressioner och en personlighetsstörning. Jag har legat inne på på psyk och bott på ett behandlingshem. Jag har brottats med svåra självmordstankar och självmordsplaner. Jag har personer i min närhet som har valt att avsluta sina liv.
Det är en kamp att sörja, lära sig hantera sin situation och att orka gå vidare.
Jag önskar att jag kunde ge dig och din familj en kram. Jag önskar att jag kunde trolla så att Linnéa kommer tillbaka och att alla här i världen mår bra. Men jag kan inte trolla, jag kan inte ändra på det som redan har hänt, men jag kan berätta för dig att dina ord stärker mig i min fortsatta kamp mot en bättre psykiatri, en bättre värld.
Mina tankar går till er idag. Mitt ljus brinner för Linnéa. Trots att jag aldrig hann träffa henne så har jag en tydlig bild av hur hon var. Jag känner igen mig själv i de tankar som du förmedlar att hon hade. Jag känner igen mig i hennes maskpåtagande, i hennes slutenhet och ovilja att berätta om det som gör ont.
Jag önskar att jag kunde skicka några tröstande ord.
Bara något litet.
Men jag inser att alla mina ord bleknar när jag ska jämföra med det som är.
Stora styrkekramar och tröst…
Kramar// Helena
Helenas senaste blogginlägg..Tankar kring självmord
Kommentar från Judith
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (15:10)
Ord…jag har inga ord att ge…..bara varmaste och kärleksfullaste tankarna till dig.
Många kramar
Kommentar från Camilla
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (15:10)
såja..vilken smärta…snart går de över igen, en stund…tänker på dig cybervännen..klappar om
Kommentar från Sofie
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (15:44)
Ludmilla! Ljuset brinner för Linnea och er idag! Försöker skicka så mycket energi och styrka jag bara kan. Jag vet ju hur det känns. Jag kan bara hoppas att det snart vänder för oss. Finns här om du behöver…. Kanske sitter de där uppe ihop och tittar ner på oss?? Många varma kramar med all styrka jag kan uppbringa
Kommentar från Amelie
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (15:45)
Hittar inte orden… Gråter och önskar att jag kunde hjälpa.
Kommentar från Leena
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (17:05)
Mitt hjärta gråter med ditt…det gör så ont att läsa detta. Och jag kan känna smärtan, känslan när man som mamma vet att ens barn inte finns längre. Kan ser poliserna knackande på dörren hos mig också och jag visste redan…
Jag vet…
Massor med kramar
Leenas senaste blogginlägg..Dags att vaccinera sig mot influensa
Kommentar från Lisa Olveby
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (18:08)
Stor stor kram min vän. Jag gråter och ryser när jag läser.
Kommentar från Gunilla
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (18:31)
Jag läser, jag blir berörd, jag kan själv minnas när poliserna gav oss beskedet, jag gråter tillsammans med dig…..
KRAM Gunilla mamma till Rickard 81-05
Gunillas senaste blogginlägg..Snart GOD NATT
Kommentar från tizzelotazzel
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (20:18)
Var det så här det var..??
Det här är en så offatbar börda för en förälder att behöva bära!!
Ikväll gråter jag också tillsammans med dig, och tänder ett ljus för din Linnéa!
KRAM!
tizzelotazzels senaste blogginlägg..Jaha… nu var det dags…
Kommentar från Helena
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (20:32)
Ludmilla….jag har inga ord heller……snart är det två månader sen det hände…..Hanna ville inte bli 18 år och den 9:e nov skulle hon ha fyllt det.Hon blev 17 år och 10 månader.
Jag vill inte falla ner i avgrunden, men jag vet att jag kommer att göra det.Men medans jag inte har gjort det, så försöker jag med att skicka ngn form av styrka till dej, fast det hjälper ju inte så mycket. Du vet att jag har sagt att det är så likt…..det som hänt er och det som hänt oss…..samma mönster…nästan precis exakt.Att skiljas som ovänner är ett straff att bära, för vi får ju inga svar, men innerst inne…så vet vi Ludmilla…VI vet! Mammorna som burit på dessa änglar,de var inte OSS de var arga på, de kunde bara ösa det på oss för att de var trygga med oss, och själva mådde de så dåligt att det var dem övermäktigt.
Måtte vi aldrig må så någonsin.Du är så fantastisk Ludmilla, fast jag inte känner dej, men du behövs! JAG behöver dej! Jag går tätt i dina fotspår, så jag vet vad som väntar..eller inte.
Massor med hjärtekramar
Helena, Hannas mamma
Kommentar från ~Maria~
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (21:22)
*kramar om, länge länge*
Låt mig ta över din smärta, bara för en liten stund, bara så du får andas lite.
~Maria~s senaste blogginlägg..Sonen har förvandlat mitt hem / ~Maria~
Kommentar från Tonårsmorsa
31 oktober, 2008 kl 31 oktober 2008 (0:51)
Jag läser och ryser. En förälders värsta mardröm. I jämförelse så känns min egen sorg som jag har just nu, tafatt och ynklig, jag vet, man ska inte jämföra på det sättet, men har ändå svårt att låta bli.
Din skuld växer stor och tung i ditt bröst och ändå finns den inte. Jo, den finns inom dig, men jag önskar du kunde trolla bort den, för du gjorde VERKLIGEN allt du kunde och mer därtill!! Om du bara kunde känna det i ditt hjärta…
Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Gambianska traditioner runt döden
Kommentar från amelie
31 oktober, 2008 kl 31 oktober 2008 (1:10)
det gör så fruktansvärt ont inuti mig när jag läser. dels för er/din smärta över Linnéa… och dels för smärtan Linnéa bar på. Det gör ont för jag vet hur hennes tankar gick den kvällen… om planerna, tankarna, plannerandet och målmedvetenheten… och för det faktum att psykiatrin inte är trygg, att den är så full utav hål och brister.
du gjorde allt du kunde… och mer därtill.
Linnéa, vila i frid… av bilderna att dömma så måste du vara den vackraste ängeln i himmlen.
amelies senaste blogginlägg..Hur mycket det betyder
Kommentar från Matilda
31 oktober, 2008 kl 31 oktober 2008 (16:38)
åhh Ludmilla, det gör ont i mig när jag läser detta. Jag kan känna igen mig så mycket i det du skriver om Linnéa och jag vill att du ska veta att hennes plötsliga våldsamma reaktion inte var ditt fel. Jag tror (jag påstår inte att jag vet, men jag tror att detta är mycket möjligt) att hon hade en gigantisk strid inom sig och var totalt förtvivlad.
Vet du vad hon pratade med psykologen om sedan?
Det är totalt galet att de släppte iväg henne utan din eller hennes pappas godkännande. Du gjorde allt du kunde, det är hos psykiatrin felet ligger. Inser att detta inte hjälper Linnéa, men jag tror att du med hjälp av bland annat din blogg kanske kan hjälpa någon annan.
ta hand om dig!
Matildas senaste blogginlägg..leverskadan är ett faktum jag inte längre kan fly från.
Kommentar från Ister
31 oktober, 2008 kl 31 oktober 2008 (19:08)
Ibland har jag svårt att läsa det du berättar. Smärtan lyser igenom och det finns ju ingen tröst.
Men jag läser och jag lyssnar på det du berättar.
Isters senaste blogginlägg..Ister – skiter i det här!
Kommentar från sara
1 november, 2008 kl 1 november 2008 (0:17)
Ni skijldes inte som ovänner. Hon hade så nog så fruktansvärt dåligt samvete gentemot dig, hennes mamma som hon älskade/ÄLSKAR över allt annat, den person hon vill skydda mot allt ont…att känna att man inte orkar leva längre, och se den sorg och förtvivlan mamman känner och veta att det veror på en själv, på känslan som uppkommit i den annars så glada och livsglada tjejen… Hon skämdes nog för det hon kände och därför ”avfärdade hon dig”, av en inre frustration och rädsla… Enbart för att skydda dig. Jag gjorde också så mot min mamma…skämdes ngt så enormt mycket för att jag kände som jag kände och tänkte som jag tänkte… det var ju inte ”jag”!!! men ändå så var det det. jag var rädd. Jag lovar, hon älskar dig, över allt annat! Annars skulle hon inte reagerat så alls. Din kärlek gjorde intrång på hennes ”plan”, dig ville hon leva för…och hon hade redan bestämt sig. Fråga gärna, vad som helst.
Ta en dag i taget. //sara
Kommentar från Angelica
2 november, 2008 kl 2 november 2008 (3:08)
Jag är här och läser ganska ofta och vill bara säga att dina ord verkligen berör mig. Det som har hänt er familj är så oerhört tragiskt. Ta hand om dig!
Kommentar från Ludmilla
2 november, 2008 kl 2 november 2008 (23:04)
Jag läser varje kommentar och begrundar. Det ger mig mycket att få era reflexioner. Det tillkommer hela tiden nya tankar för mig.
Kommentar från Anne
3 november, 2008 kl 3 november 2008 (9:50)
Att mina tårar rann ner för mina kinder medans jag läste din blogg. Har en dotter på 17 år som jag har kämpat med i några år. Hon har en bokstavsdiagnos och även en depression. Samt att hon är självdestruktiv.
Min dotter hade i januari iår skurit sig och hon var helt förtvivlad. Hon ville själv bli inlagd på Bup akuten för att bli fastspänd så att hon inte kunde göra illa sig mera. Jag åker in med henne. Och vad händer??? INGENTING!!!!
Jag men framför allt min dotter kände en sån frustrtaion och besvikelse över besöket på BUP akuten.
Jag har snart varit sjukskriven i ett år pga depression och utmattningssyndrom. Man undrar när man ska resa sig igen…
Ta väl hand om dig och din övriga familj….
Många varma kramar Anne
Kommentar från Lisa I
3 november, 2008 kl 3 november 2008 (10:26)
Tack för att du delar med dig av din smärta, jag hoppas att du känner att du får en liten gnutta hjälp av det också. Det ger mig mycket att läsa dina ord, och genom dem får en inblick i dina upplevelser.
Jag förstår att det känns hemskt att du och Linnéa skildes som ovänner, men det var inte dig hon var arg på. Alla gånger jag blivit arg på någon så var det egentligen aldrig den personen, utan på hela situationen. När någon bryr sig kan det ibland göra ondare än att bli sårad, framför allt för den som bestämt sig för att göra slut på alltihop och som därför försöker stänga av känslorna till dem som man egentligen bryr sig så mycket om. Att då få känslorna väckta igen och få en påminnelse om att man hör hemma i det här livet kan vara hemskt. Det hjälper dig kanske inte, men så är det. När man inte vill ha några band kvar kan påminnelsen om banden göra så ont att man vill slita loss dem och förstöra.
Kram och en massa ljus
Lisa
Lisa Is senaste blogginlägg..Dagbok – Bekännelse
Kommentar från Trebarnsmamman
3 november, 2008 kl 3 november 2008 (22:04)
Vet inte vad jag skall säga? Känner ilska och förtvivlan när jag läser dina ord. Vilken vanmakt!
Skickar en stor kram!
Tack för att du delar med dig!
Trebarnsmammans senaste blogginlägg..Han tror ju i allafall på sig själv!
Kommentar från felicias mamma
5 november, 2008 kl 5 november 2008 (22:50)
Det är ju tydligt att när man behöver hjälpen då fungerar inget. Det käns som myndigheter slår undan benen på en . Att de håller fast en, för att de ska kunna ta livet av ens barn, så gjorde de mot oss. och skyddar gärningsmännen och de inblandade bla bup.
Jag ser en av hennes vänner,han har blivit så stor är lärling nu ,,,felicia fick alldrig bli stor.
jag upptäckte en dag att vår pion hadde en stor underbar blomma ,Vit med ett enda litet stänk av rött, Ser ut som en blod droppe .Jo det finns en sort som ger sådana blommor och det är en blomma som jag kopplar till felicias tid på bup
kramar
Kommentar från Sara
13 november, 2008 kl 13 november 2008 (20:11)
Detta är så hemst, och det gör så fruktansvärt ont att läsa. Jag kan aldrig förstår den smärta du måste känna, hela tiden. Men herre gud vad hemskt.
Jag är uppriktigt ledsen, jag tycker du verkar vara så otroligt stark och duktig som klarar dig så här bra (det jag läst utifrån bloggen.) Jag tycker du är stark som vågar dela med dig av allt. Det kan nog vara bra att skriva av och ”bort” med det jobbiga just för stunden. Det är såklart ledsamt och hemskt att ni skildes som ovänner, men det var nog inte dig Linnéa var arg på, hon älskade dig nog otroligt mycket! Kanske hon var tvungen att ”vara arg” för att lyckas, klara av att genomför det tragiska, hon ville kanske inte låta dig älska henne just då.
Din blogg är inspirerande (får man säga så utan att missupfattas?) Du verkar verkligen vara en sådan stark kvinna! Linnéa var verkligen en söt tjej, tittade på bilderna på henne och förundras. Känner med dig, och hoppas dig och din familj väl.
Saras senaste blogginlägg..SÅ DUMT!
Kommentar från Sanna
22 december, 2008 kl 22 december 2008 (12:36)
Jag blir så arg/ledsen uppgiven när jag läser tårarna rinner o jag vet inte hur jag ska börja! Jag är 22 år gammal o jag har haft massa fruktansvärt jobbiga år bakom mig först nu börjar jag se ljuset igen.. Jag undrar många ggr hur många som egentligen känner den RIKTIGA Sanna gör jag det själv?? Jag blir chockad över mig själv när jag känner den livsglädjen jag gör idag vissa dagar o jag vet då att jag aldrig vill må så dåligt igen o jag förstår inte hur folk har kunnat se mig som en glad & positiv person innan den jag är idag för jag har inte sett den själv sen jag kommer inte ihåg sist.. Man lever i förnekelse när man mår så dåligt! Man är så bra på att manipulera o ljuga för sin omgivning att man till slut ljuger så bra att man går på det själv! jag har svackor enorma svackor men jag har lovat mig själv att aldrig falla tillbaka o MÅ så dåligt igen att jag inte ser något ljus alls! Jag måste prata med någon då.. jag har lovat mig själv att kontakta min betende vetare så fort det blir så här igen! Det finns ggr jag legat hemma o bara gråtit man känner sig bara helt tom känslan av att inte veta varför finns jag.. jag vill inte finnas jag vill bara försvinna! Jag tror att hade inte den dagen då min telefon ringde o hon i telefonen sa att jag har en hund till dig här vi har fått tillbaka honom o jag tycker verkligen att du ska ha honom! Hade inte den dagen kommit då hade jag nog inte funnits idag trots att detta sista året har vart värre än något annat! Min lilla kille kom till mig o den kärleken jag känner för honom går inte att beskriva.. När han kom till mig så vart det så att jag kände INGEN annan kan ju ta hand om honom bättre än mig Ska han ligga hos jag vet inte vem han nu skulle hamna hos om inte jag fanns o undra vart jag är..?? tanken skrämde mig o inget i världen skulle få mig att lämna honom.. Jag förstod inte alls då att han förmodligen skulle ha det bra ändå o han skulle förmodligen glömma bort mig för en hund är inte en människaMen det jag ville säga med det va att KÄRLEK gör så oerhört MYCKET kärlek kan rädda många kanske inte alla men många o den kärlek du har tror jag räddar enormt många! Jag tror att allt har en mening Min lilla kille hade inte kommit till mig om det inte va menat så… O jag tror med att du skrivit detta så hjälper du många eller påverkar många o man får sig en tankeställare o det finns nog en mening med det… Jag blir stolt o glad när jag ser en människa som kan öppna sig o ge så mycket till andra genom att bara berätta vad den har vart med om! Samtidigt som jag blir ARG på hur den svenska psykvården fungerar… Men vi får hoppas att det får mera resurser o att vi alla kan påverka på nått sätt så att sådant här inte händer! Jag önskar dig o din familj en god jul o fortsättning… O önskar er alla lycka i framtiden! O ni är starka även om det inte alltid känns så!
Pingback från Ludmillas Blogg » 7 månader sedan Linnéa tog sitt liv
30 december, 2008 kl 30 december 2008 (8:34)
[…] som vid tidigare hålltider så är jag lika förvånad… 7 månader. Det är ju jättelång tid […]
Kommentar från Jenny
29 januari, 2009 kl 29 januari 2009 (18:47)
Har läst det mesta som står i din blogg nu, hela bloggen berör mig och gör ig ledsen.. ledsen för att en moders instinkter inte alltid tas på allvar i ”experternas” ögon.
Men detta inlägget.. jag blir kall, stel, får ångest.. är mamma själv och känner en fysisk smärta när jag läser om hur du fick nyheten.
Fy..
Du är stark som orkar skriva ner allt..
Själv har jag 2 kusiner, en som försökt ta sitt liv flera gånger, och en som inte uttalat tankarna högt.. men vi misstänker att hennes önksan är åt det hållet.. Och ingen vet vad som är fel.. iaf inte med kusin 1. Kusin 2 vet vi, men kan inget göra..
kanske därför detta inlägg berör mig så mycket..
Kan inte skriva så mycket som rstar.. så jag skickar en drös med styrkande kramar, och hoppas de kommer fram.
Pingback från Ludmillas Blogg » 8 månader sedan Linnéa hoppade framför tåget
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (12:51)
[…] många, så många gånger har jag gått igenom denna dag i mitt huvud. Vad jag gjorde. Vad hon gjorde. Vad jag sa. Vad hon […]
Kommentar från JosefinEmilie
8 februari, 2009 kl 8 februari 2009 (19:09)
Jag beklagar verkligen. Din blogg berör mig och gör mig samtidigt så ledsen. Att det ens ska behöva vara så här. Psykvården i sverige måste förbättras omgående!
Ett snekliv från deras sida kan kosta liv. Det är fruktansvärt. Har själv haft en del med Psyk att göra så jag vet precis.. 🙁 Hoppas du tar din tid att sörja, sånt här tar tid. Ha det så jättebra, tänker på dig och Linnea, Kram!
JosefinEmilies senaste blogginlägg..blogg som berör.
Pingback från Digital vardag » Vardagssorg i allhelgontider
17 februari, 2009 kl 17 februari 2009 (20:21)
[…] starkt kvar i hennes mammas målande blogg om hur livet går vidare, hur det måste gå vidare. På Ludmillas sida hittar mans om besökare en självutlämnande mamma som beskriver den enorma sorgen efter sin […]
Kommentar från ceciliaa
26 april, 2009 kl 26 april 2009 (9:05)
hjälp. jag sitter faktikst just nu och gråter. det är så hemskt att Linnea mått så fruktansvärt dåligt.Jag själv har mått dåligt, mår dåligt.Men har ändå sett ett litet ljus i allt. Jag önskar så gärna att Linnéa hade sett det. Så fin tjej.
Sånt här gör mig fruktansvärt rädd , jag menar BUP deras sätt att agera , deras så kallade”hjälp” . Så ska det ju inte gå till..
Tänker ofta på Dig och Linnéa , hur du känner nu. Jag har förlorat många, dels en i självmord och det är hemskt. Men jag kommer aldrig,aldrig i hela världen kunna sätta mig in i hur det är att förlora en dotter eller son. Det är så hemsk.
Hoppas du mår bra och ha det bra! kram
Kommentar från Fanny
14 maj, 2009 kl 14 maj 2009 (9:53)
Hittade din blogg när jag kollade runt, måste säga att det gör riktigt in i mig när jag läser detta. Hur BUP kan göra en sådan bedömning är för mig helt ofattbart..
Försök vara strak!!
Kommentar från Kikki
3 juli, 2009 kl 3 juli 2009 (19:30)
Om Bup inte hade släppt iväg henne själv så hade kanske aldrig detta hänt.. tänker jag för mig själv. Mycket äre Bup:s ansvar till detta.
Pingback från Ludmillas Blogg » Linnéas avskedsbrev
4 november, 2009 kl 4 november 2009 (17:13)
[…] Jag har tidigare berättat flera gånger om vad som hände den 30 maj 2008. Hur Linnéa oförklarligt blev arg på mig (efter en diskussion om bl a att hon inte fick cykla […]
Kommentar från malo
10 september, 2010 kl 10 september 2010 (13:10)
Sorg är ett elände och alla som upplevt sorg vet att tiden inte läker alla sår. Har läst om dig och din vackra dotter. Din familj är verkligen hårt drabbad och jag känner med er alla. Tror dock att självmordsbrevet som din dotter skrev var hennes sätt att mobilisera mod att genomföra sitt självmord. Precis som du säger var du den person som hon stod närmast, med allt vad det innebär. Genom att upprätthålla sin ilska gentemot dig kunde hon genomföra sitt svåra beslut. BUP tycks inte vara kapabla att ge människor den vård de behöver. Jag hoppas att mina barn aldrig ska behöva hjälp därifrån, efter din berättelse blir man närmast skräckslagen vid tanken. Jag tänker på dig occh din familj och hoppas och tror att er olyckskvot är överfull och att det från och med nu bara blir bättre. Många kramar!
Kommentar från E.
2 mars, 2012 kl 2 mars 2012 (22:49)
Tårar.
Kärlek.
Kommentar från Susanna Stamenova Ekelund
30 oktober, 2008 kl 30 oktober 2008 (13:40)
Aj vad det gör ont när jag läser.Jag blir kall i hela kroppen och arg och ledsen. Jag beundrar att du kämpar så , du gör ett super jobb!
Många kramar till dig!