Att hålla en fasad…
Lapp från BUP om planen för den 15 maj
Den 14 maj var Linnéa på en teater med mormor och morfar på kvällen. De pratade om framtiden och om att Linnéa skulle få börja övningsköra om ett år.
Den 15 maj gjorde hon sitt näst sista självmordsförsök efter att ha övertalat BUP om att få vara ensam hemma en timme på förmiddagen. Jag kunde inte förstå varför hon skulle behöva vara ensam hemma. Hon kunde ju vara hemma samtidigt som jag fanns i huset. Jag tog upp det med Linnéa och då sa hon att hon hade varit inlåst så länge nu att hon ville vara ensam hemma och spela piano. Jag ifrågasatte det även på BUP men då fick jag ovanstående lapp som de hade en överenskommelse med Linnéa om.
-Du har väl märkt att jag har mått bättre senaste veckan? sa hon.
-Jag har märkt att du har VERKAT må bättre de senaste dagarna. Men jag vet också att du är duktig på att hålla en fasad.
-I know. That´s my speciality…
BUP hade bestämt att Linnéa skulle få vara hemma ett par timmar. Jag lämnade henne motvilligt, det kändes inte alls bra, men hann knappt komma till kontoret innan jag fick en påringning från min mamma. Linnéa hade skurit sig i halsen och låg i badrummet. När jag kom dit var hon inte kontaktbar rent mentalt. Hon var helt borta.
Vi plåstrade om henne och jag ringde BUP. De uppmanade mig att fortsätta enligt plan. Den planen bestod då i att köpa sushi. Jag köpte sushi. Vi åt sushi. Det kändes helt sjukt. Jag ville ju bara köra tillbaka henne till BUP så att hon skulle få hjälp.
Vi åkte tillbaka till skolan på eftermiddagen och Linnéa skulle ha kör. Sedan skulle hon ha pianolektion. Jag satt i korridoren och vaktade. Vi åkte hem och åt middag. Linnéa var avståndstagande. Ville inte prata om det som hade hänt. Jag var skakad och fruktansvärt orolig.
Johan pratade med Linnéa på kvällen. Hon berättade att hon planerat det hela i 5 dagar. Men när hon gjorde det så kände hon sig styrd. Hon kände inte att det var hon själv. Hon kände sig bortkopplad från sig själv. På en direkt fråga så svarade hon att hon fortfarande kände att hon ville ta sitt liv.
Sen fick vi enligt plan åka tillbaka till BUP med Linnéa.
Ingen pratade med henne om det som hade hänt. Inte förrän jag hade tjatat om att jag tyckte att man skulle ha en förnyad suicidbedömning innan man lät henne gå till skolan igen. Jag kände mig som en mycket jobbig och tjatig förälder. De tyckte att jag överdrev. Det hade ju inte hänt på 32 år, att någon tog sitt liv när den var inlagd.
Två veckor senare lyckades hon. Efter att ha låtsats må lite bättre sista veckan och pratat om framtiden… Hon uttryckte samtidigt om och om igen att hon inte skulle bli 15 år.
Tänk om man hade lyssnat lite mer på den känsla och kunskapen om sitt barn som föräldern hade?
Läs även andra bloggares åsikter om självmordsförsök, fasad, Linnéa, 15 år, lyssna
Kommentarer till inlägget
Kommentar från ulle
12 februari, 2009 kl 12 februari 2009 (22:19)
Har också haft det problemet att BUP inte lyssnar på oss föräldrar, vet inte hur många gånger dom gav oss konstiga råd. Till slut slutade vi gå dit och sökte på andra håll, då blev det bättre. Så jag förstår verkligen din kritik mot BUP. Sen finns det kanske vissa som är bra och vissa som är sämre, tyvärr har vi bara erfarenhet av det sista..
Styrkekramar från Västkusten sänds till dig!
ulles senaste blogginlägg..Tyst och lugnt…
Kommentar från Thérèse
12 februari, 2009 kl 12 februari 2009 (22:26)
Det finns mycket som skrämmer och berör mej i din och Linneas historia, men allra mest är det nog just detta du skriver om idag. Alla signaler som sänts ut, alla varningslampor som blinkat med bara vinkats bort. Jag känner igen det så gräsligt väl från min egen vårdtid och kan på sätt och vis känna skam över att jag är den som sitter här idag när jag lika gärna kunde vara i Linneas sällskap. Jag undrar om det är så att de allvarliga ropen, de ärligt menade signalerna och eventuella hoten om suicid faktiskt försvinner i det stora destruktiva brusande havet. För jo, visst är det så att många på en psykiatrisk avdelning mår dåligt och särskilt bland unga tjejer går det ett stort antal försök till självmord (av varierande allvarlighetsgrad) på varje genomfört självmord. Kanske slipper allvaret mellan allt för lätt, kanske har ”Vargen kommer” smugit sej in på de psykiatriska avdelningarna.
Oavsett – gräsligt är vad det är, för inga undanflykter och förklaringar i världen kan ursäkta de misstag som begicks i Linneas, mitt och allt för många andras fall. Jag tänker på dej. <3
Thérèses senaste blogginlägg..Fråga patienterna!
Kommentar från Stefan
12 februari, 2009 kl 12 februari 2009 (23:27)
Du är veckans spotlight på bloggfavoriter.se!
Kommentar från Ingrid
12 februari, 2009 kl 12 februari 2009 (23:33)
Åh vad jag förstår dig. Vanmakten man känner när ingen lyssnar på en, känslan av att vara en tjatig förälder. Rädslan och oron man bär gör en hyperstressad. Jag lägger min under skinnet.
Men vi föräldrar har ju en skyldighet att skydda våra älskade barn, både prinsar och prinsessor. Det är min , bara min rättighet som förälder att få vara den där besvärliga morsan.
Vi kan bara göra vårt allra bästa.
Håller om dig – gråter med dig. Vanmaktens tårar rinner…
Kommentar från Malin
13 februari, 2009 kl 13 februari 2009 (1:12)
Igår läste jag igenom hela din blogg, och imorse när jag vaknade var jag otroligt matt. Jag var tvungen att sjukskriva mig och sova flera timmar mitt på dagen. Jag drömde om alltmöjligt; om Linnéa på det sättet jag nu föreställer mig att hon var efter att ha läst allt fint du skrivit om henne, och om död och semestrar och jag vet inte allt. Den här bloggen innehåller så många saker som berör mig på flera olika plan. Du påminner en del om min egen mamma. Vi har ingen kontakt längre efter år av gräl och missförstånd. Detta kommer nu upp till ljuset som ett fruktansvärt slöseri, som jag vill göra något åt.
Så tack, och all lycka till dig och din familj.
Malin
Kommentar från Ludmilla
13 februari, 2009 kl 13 februari 2009 (7:00)
Malin: Jag blir överväldigad av din reaktion. Samtidigt är jag jätteglad om det jag skriver kan ändra något, något litet, till det positiva.
Kommentar från Viktoria
13 februari, 2009 kl 13 februari 2009 (10:32)
Jag blir riktigt förbannad när jag läser din text, och hoppas att du kommer att orka driva din anmälan mot ansvariga. Så här får det bara inte gå till, och ändå gör det det om och om igen. När ska beslutsfattare inom kommun, landsting och stat fatta?
//Kraft-kram Viktoria
Viktorias senaste blogginlägg..Ännu ett veckoslut
Kommentar från Catarina
13 februari, 2009 kl 13 februari 2009 (12:09)
Skrämmande att BUP inte har bättre kompetens och framförallt lyssnar till vad föräldrar säger. Trots allt känner vi föräldrar bäst våra barn i varje liten vrå.Har själv haft kontakt med BUP i samma stad och ifrågasatte stort deras terapier hur det gick till. Då kände man direkt att man blev en ”jobbig” förälder i deras ögon när man ifrågasatte. Min dotter hade svår panikångest och skolfobi pga att skolan knäckte henne. Den terapi hon fick 2ggr per vecka var att ”leka” robott ömsom ”trasdocka” Jag trodde inte mina öron då min dotter berättade vad hon fick göra. Gå över rummet som en robott och tillbaka som en trasdocka???? De talade aldrig om vad som egentligen hänt. Personligen tycker ju jag att man måste ju beröra de som orsakat problemen med ord. Men under 1 år pratades det aldrig så. Tyckte även min dotter blev sämre och sämre och valde efter ca 1 år att ta henne därifrån och på egen hand försöka få detta att lugna sig. Sanna mina ord när hon slutade där blev hon frisk. Visst deras metoder kanske passar vissa men alla är inte lika och man måste se till varje individs behov. Tyckte även de lag till massa konstiga utredningar som inte hade med saken att göra..såsom Wisc test…de ifrågasatte jag stort då mitt barn inte hade några sådana problem . Men de tvingade henne att göra del 1 av ett sådant test. min dotter kände sig fruktansvärt kränkt av att sitta och titta på ritade bilder där de saknades saker ungefär som hon var 1 år, en gris utan knorr osv. Vi tackade nej till fortsatta test då hon inte hade dessa problem överhuvudtaget och de blev lite sura där att jag tog ton. Jösses! mitt barn var allergisk och kunde inte gå i skolan för att skolan hade uppmätt enorma värden av kattallergen så pass att de gjorde henne svårt sjuk. Men när skolan ville få till det till annat utvecklade hon av alla kränkningar en panikångest jämtemot skolan. det var liksom allt. Sen få sitta på BUP och göra massa patetiska utredningar som inte var relevanta.
Ja jag lider verkligen med dig att de slutade så illa för din underbara dotter och står som ett frågetecken när jag läser din blogg HUR!!!!! kunde de släppa henne själv???? Jag är mållös!
Kommentar från :
13 februari, 2009 kl 13 februari 2009 (14:57)
vet du varför Linnéa tog sitt liv? 🙁 (R.I.P)
Kommentar från Soulsister
13 februari, 2009 kl 13 februari 2009 (14:58)
Jag har aldrig jobbat på BUP, bara inom vuxenpsykiatrin, men där gör vi suicidbedöming dagligen. I den bedömningen ingår också anhörigas bedömning av patientens mående. Det förvånar mig att vi jobbar så olika…det gör mig också ledsen. Ledsen för att detta drabbat dig och din familj, drabbat alla andra som varit med om liknande.
Som personal och anhörig vet jag hur svår balansgången är, hur mkt ska man ”lägga sig i” hur mkt ska man ”tycka” ”ifrågasätta”. Finns ingen bra svar, bara bra kommunikation. Utan den finns inte mkt.
Vet inte va ja ska säga…..
Kram
Soulsisters senaste blogginlägg..Skogstokigt födelsedagskort
Kommentar från Ensam mamma
4 juli, 2009 kl 4 juli 2009 (23:52)
Har precis i dagarna fått reda på att min dotter har gjort två riktiga självmordsförsök, tog kontakt med en barnpsykolog för 2 år sen eftersom jag tyckte min dotter verkade deprimerad och ledsen, efter en kort kontakt med den psykologen fick jag svaret att min dotter inte mådde så dåligt och att hon inte behövde någon att prata med. Nu är min dotter som vanligt igen efter vi varit på både bup och socialen pga hennes sista självmordsförsök och hon skrattar och är glad.:) Tycker det är skönt men samtidigt är jag rädd att det bara är en fasad och har svårt att avgöra hur jag ska vara mot henne. Har bestämt mig för att fortsätta sätta de gränser jag anser att en 16 åring behöver och också se till att prata med henne och försöka göra saker tillsammans så mycket som möjligt, hoppas att det är rätt väg att gå för att få henne att känna sig omtyckt och må bättre. De kompisar hon brukar umgås med äter mediciner för depression och jag funderar på om det är så att de drar ner henne i deras dåliga mående men det är jättesvårt att inte låta henne vara med dom när de ändå är så bra vänner. Vet inte hur jag ska gå till väga för att det ska bli rätt….Förstår hur du måste kännt dig när du var mitt uppe i allt som hände med din söta dotter. kram
Kommentar från Maria
31 juli, 2012 kl 31 juli 2012 (15:28)
Hittade en bra jättebra länk om depressioner och psykossjukdomar: http://www.transmittorn.com/nr_7/art7.htm. Har haft svårt att sätta fingret på min egen sjukdom, men nu tror jag att jag äntligen förstår!
Kommentar från Tyvärr..
14 augusti, 2012 kl 14 augusti 2012 (3:18)
BUP är bara lata idioter som tjänar pengar, på att låtsas att allt är bra med självmordsbenägna ungdomar!
Kommentar från Mia
12 februari, 2009 kl 12 februari 2009 (22:13)
Upprörande! Vården låter en hel massa kunskap gå till spillo genom att inte lyssna på föräldrarna som känner sina barn. I stället blir man som förälder betraktad som problemet, den som förorsakat att barnet mår dåligt. Åtminstone känns det så..
Kram
Mias senaste blogginlägg..Det är en gåva att få sova