Vilka erfarenheter har du av psykvården?
Som jag nämnde i det förra inlägget har jag träffat en frilansjournalist som ska titta närmare på hur psykiatrin fungerar i Sverige.
Har du någon erfarenhet som du vill dela med dig?
Dina erfarenheter är oerhört viktiga för att kunna förändra hur det ser ut idag!
Skriv antingen direkt här i bloggen eller maila mig ludmilla@linnea.se
Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, vård, barn- och ungdomspsykiatri, BUP, vuxenpsyk
Kommentarer till inlägget
Pingback från psykvården i sverige « the real mymlan
12 mars, 2009 kl 12 mars 2009 (18:01)
[…] Ludmilla efterlyser din hjälp, med att berätta om just dina erfarenheter av psykiatrin. […]
Kommentar från trollhare
12 mars, 2009 kl 12 mars 2009 (18:23)
Jag har mer än sex års erfarenhet av psykiatrin, både bra och dåliga. Det är mycket som behöver lyftas fram som sällan kommer upp. Jag skulle kunna tänka mig att bli intervjuad om det behövs. Sånt här är viktigt! Jättebra att det görs. Du har min mail nu, du kan vidarebefordra den till journalisten.
Kommentar från Camilla
12 mars, 2009 kl 12 mars 2009 (19:08)
Jag önskade att jag orkade ställa upp, eftersom jag har en del erfarenheter.
Fast det finns säkert många andra som hör av sig.
Ta hand om dej. /C
Camillas senaste blogginlägg..Du lämnade livet, jag stannade kvar.
Kommentar från Camilla
12 mars, 2009 kl 12 mars 2009 (19:14)
Eller, jag ångrade mig. Jag har nog kraft så att det räcker…förhoppningsvis.
Vet bara inte riktigt vad eller hur, på vilket sätt jag ska skriva.
Camillas senaste blogginlägg..Du lämnade livet, jag stannade kvar.
Pingback från Erfarenheter från psykvården? | Psykbryt
12 mars, 2009 kl 12 mars 2009 (19:37)
[…] Via Ludmillas blogg: frilansjournalist söker personer med erfarenhet från psykvården. Läs mer här. […]
Kommentar från Lena/trassel
12 mars, 2009 kl 12 mars 2009 (19:45)
Jag har över åtta års erfarenhet av psykvården, eller vilken vård? Jag fick hjälp först när jag tog klivet ur denna cirkus. Jag har varit på behandlingshem i tre års tid ,nästan legat inne två års tid på psyk utan att jag blev bättre, fick bara en massa mediciner. Öppenvården ska vi inte bara tala om 🙁 Idag är jag helt fri från psyk och mediciner. Det psyk inte lyckades göra på över sex år lyckades jag och min privata psykolog göra på mindre än två…Jag ställer upp om min hjälp behövs. Du har min mail
Du har en mycket fin blogg och den skänker värme, trots att det ligger tragedi bakom. Du gör ett jättejobb
Må så gott
Kram
Lena/trassels senaste blogginlägg..Till mina bloggvänner!
Kommentar från Matilda
12 mars, 2009 kl 12 mars 2009 (19:46)
Jag önskar att jag hade energin till att skriva ett långt mejl, tyvärr har jag inte det just ikväll. Men kort sagt: Det finns inget som heter psykVÅRD, vården existerar inte… iallafall inte i dom tre städer jag har varit (Lund, Halmstad och Malmö).
Matildas senaste blogginlägg..i mina ögon står det skrivit
Kommentar från David
12 mars, 2009 kl 12 mars 2009 (20:12)
alvekatt bullesak telia punkt com.
Jag har en del erfarenheter. Psykvården är långsam och saknar varje tillstymmelse till effektivt tillvägagångssätt, ens där det är uppenbart att det finns ett sådant. Men det jag har är klassifierat som neuropsykiskt funktionshinder snarare än psykisk sjukdom. Maila om du intresserad.
Davids senaste blogginlägg..Informationshysteri
Kommentar från Ak
12 mars, 2009 kl 12 mars 2009 (21:28)
Har erfarenheter både som patient och som personal inom psykiatrin. Inte populärt…
Kommentar från Matilda
12 mars, 2009 kl 12 mars 2009 (21:34)
Jomenvisst kan du det =)
Matildas senaste blogginlägg..i mina ögon står det skrivit
Kommentar från Camilla
12 mars, 2009 kl 12 mars 2009 (21:59)
Visst kan du det.
Kram/C
Camillas senaste blogginlägg..12 Mars – Sunderby Sjukhus
Kommentar från pseudonaja
12 mars, 2009 kl 12 mars 2009 (23:37)
Hej, har sett saker som jag inte velat se; både som patient och som nära vän.
Jag nås på pseudonaja@hotmail.com
Kommentar från Cosmo
12 mars, 2009 kl 12 mars 2009 (23:45)
Hej!
Bra att du tar upp detta, för det är ett viktigt ämne.
Jag har ingen vidare stor erfarenhet iom att jag bara för ett år sen fick reda på att det som jag trott var jag, egentligen är en störning/sjukdom.
Jag har psykolog och psykiatriker idag, står och väntar på utredning och har fått remiss, det är 10-12 månders väntekö.
Skapade min blogg för att hjälpa andra, titta gärna in och skriv en kommentar om det är nåt du undrar eller annat.
Lycka till!
http://psyk-nytt.blogspot.com/
Kommentar från Sally
13 mars, 2009 kl 13 mars 2009 (9:37)
Min sambo tog med mig till psykakuten i Malmö för att jag verkligen verkligen var rädd för mig själv. Efter att i flera åt mått bra ville jag bara dö. Vi åkte dit, träffade en läkare som skrev ut 150 tabletter (100 lugnande – 50 sömntabletter) och skickade hem mig. Skulle skriva en remiss till min husäkare som skulle ta ställning till om jag skulle remiteras till öppenvården. Nu 2 månader senare har ingen kontakt med husläkaren tagits från psykakuten. Dock har husläkaren tagit tag i allt ändå.
Kommentar från M
13 mars, 2009 kl 13 mars 2009 (11:07)
Jag har mycket jag kan dela med mig av, för mycket för att skriva här. Du är välkommen att kontakta mig via mail om du vill.
Kommentar från Vb
13 mars, 2009 kl 13 mars 2009 (13:55)
Ska försöka få iväg ett mail under helgen, har många synpunkter på hur det inte fungerar.
Vbs senaste blogginlägg..Mjukt klonk
Kommentar från Cecilia
13 mars, 2009 kl 13 mars 2009 (16:07)
Har bara erfarenhet utav bup så vet inte om de räknas som psykiatrin…
Cecilias senaste blogginlägg..Slapp dag
Pingback från Tonårsmorsa » Erfarenheter av psykiatrin efterlyses
13 mars, 2009 kl 13 mars 2009 (19:33)
[…] skriver ett annat inlägg där hon efterlyser personer som har någon erfarenhet av psykiatrin som de vill dela med sig av. Om du har det, skriv en kommentar i ett inlägg hos Ludmilla, eller […]
Kommentar från Veronica
14 mars, 2009 kl 14 mars 2009 (4:45)
Det som finns att säga om psykiatrin i sverige idag är:
Om du inte är på väg att ta livet av dig prick nu, så får du ingen hjälp.
När du väl kommer in på en akut tid efter att ha väntat 15 timmar (i suicidalt tillstånd) i ett väntrum så är det ända som kommer hända dig att du blir medicinerad.
Man får ingen psykolog hjälp.. man kan få samtala med en kurator en snabbis. Sen så är det medicin som gäller. Man blir drogad. Många ggr kommer du ut från psyket beroende fast du kommer in utan något beroende.
Det finns några bra skötare, resten bryr sig inte eller är där för att de känner makt över de inlagda. Ditt ord väger ingenting. Om du är inlagd och ber på hjälp om något så får du vänta tills skötarna ”har lust” att komma.
En del är så blasé och uttråkade , de har sett och hört allt, så de orkar inte ens bry sig. De tror alltid att patienterna överdriver och hjälper inte till förrän det är panik.
De gör det som står i papprena utan att ens fundera på logik och att olika situationer och människor kräver olika behandling.
Ett riktigt exempel ur verkligheten: Vårdare går in i patients rum på kvällen, det är släckt och patienten sover. Vårdaren bryr sig dock inte och tittar inte ens, bara öppnar dörren och ropar patientens (i denna berättelse fingerat namn) : LISA… Jag kommer med dina insomningstabletter!!
Patienten vaknar och bara tar tabletterna.. Orkar inte diskutera.
Är det ok? att man får tabletter för att somna, när man redan sover?
Ett annat exempel är att patient som gjort ett självmordsförsök kommer in på akuten.
Patienten får dropp och efter en stund så börjar det blöda igenom bandaget vid infarten.
Patienten ringer efter en sköterska. Denna sköterskan säger när hon kommer:
-Det där har ju du gjort själv, du har ju dragit ut den själv…
Patienten:
-Nej, det har jag inte…. jag bara såg att det kommit blod…
Sköterskan:
-Jaha, ja , jag hinner inte ta det nu jag kommer tillbaka till dig om en stund.
Sköterskan går iväg till andra änden av rummet, patienten ligger bara några meter bort bakom ett skynke.
Sköterskan börjar samtala med en annan sköterska:
-Jag känner igen typen, hon har dragit ut infarten bara för att få uppmärksamhet.
Patienten hör detta och blir väldigt ledsen. Men är tyst. Det börjar så blöda mer och mer. Nu är det blod på lakanet och patienten hänger ut armen över sängkanten för att det inte ska komma så mycket blod i sängen.
Patienten känner sig dum och tänker att de nog kommer snart och ordnar detta .
Efter ca 45 minuter så känner patienten hur det börjar svartna för ögonen och får panik, börjar gråta och ringer på sköterska igen och skriker att hon inte gjort det själv.
När sköterskorna då kommer till patienten så är golvet fullt av blod och patienten har fått anemi och måste få nytt blod. Så det blir ren kalabalik.
Man beteer sig inte så mot folk överhuvudtaget.
Ingen hjälper en som mår psykiskt dåligt. De blir bara hänvisade vidare tills de gör något hemsk med sig själva eller andra.
Hoppas att du tar vidare informationen och att något händer med psykiatrin i sverige.
Mvh Veronica
Veronicas senaste blogginlägg..Fredag igen…
Kommentar från Ronja
15 mars, 2009 kl 15 mars 2009 (12:05)
Min mamma tog mig till en läkare när jag mådde dåligt, som skrev ut medicin och sa åt mig att komma tillbaks efter tre veckor. Det var inte tal om att ha någon samtalskontakt eller så just då, det skulle vänta tills signalsubstanserna stabiliserats så att jag var mer ”mottaglig” för samtal. Jaha, tänkte jag. Jag åkte hem och tog medicinerna, och mådde inte ett dugg bättre.
En sak jag reagerat över i efterhand är att läkarn TOG FÖR GIVET att min depression berodde på låg serotoninhalt i skallen. Det togs inget blodprov för att kolla om jag hade någon vitaminbrist eller liknande, och samtalet om min livssituation (som var väldigt stressig, och kanske det främsta problemet), tog ca 10 min.
-Varför tar de för givet att alla depressioner kan botas med piller?
-Varför togs inga blodprov för att utesluta näringsbrist?
-Varför lämnades jag i princip vind för våg i 3 veckor, mycket kan hända på tre veckor, om man går med självmordstankar varje vaken minut.
En annan sak. En natt var livet mer helvetiskt än vanligt. Jag orkade verkligen inte mer. Jag ringde ett akutnummer, och pratade med någon. Minns inte vad jag sa förutom när han frågade om jag hade planer på att ta livet av mig JUST INATT. Jag var tyst en stund, funderade, men svarade till slut Nej. Sedan var det ungefär ”Ring imorgon om det blir värre, hejdå”. Det är iaf så jag minns det.
Jag var rädd för mig själv den natten. Jävligt rädd.
Det är precis som nån skrev här tidigare… Har man inte planer på att ta livet av sig inom typ fem minuter, så är man inte högprioriterad. Kanske är det så många människor som mår dåligt att de måste göra såna prioriteringar. Men det är ju så lätt att det urartar. Steget från att INTE ha planer på att ta livet av sig JUST INATT, till att trilla över kanten och ändra sig är så väldigt kort.
Vad hade jag önskat att de hade gjort istället när jag kom till läkaren och mådde dåligt? Kanske en läkarundersökning för att utesluta vitaminbrist och sånt. Ett LITE LÄNGRE samtal än 10 min ang livssituationen, och uppmuntran att träffa en psykolog SÅ FORT SOM MÖJLIGT, inte ”om tre veckor”. Jag visste inte ens om jag skulle leva efter 3 veckor.
Det är min erfarenhet…
Kommentar från Lillemor
16 mars, 2009 kl 16 mars 2009 (19:22)
hej jag har väldigt dålig erfarenhet av psy den tog min dotters liv allt dom gjorde var o skriva ut tab i mängder 38 olika tab på 7 mån man blir så mörkrädd vad som händer o dom komm fram till att det var bristerikommunikation och helhetsyn ehliens mamma
Lillemors senaste blogginlägg..Ett lila hjärta
Kommentar från rebecca
4 april, 2009 kl 4 april 2009 (9:56)
hej:) detta känns som en så himla viktig del av vårdsverige där inget tyvärr tycks förbättras. men vart ligger ansvaret? halva livet, dvs sen ja va 18, har jag fått bevittna och själv tagit del av en psykvård som ställer många frågor, ilska och ren uppgivenhet. bakom mej har jag 10-15 inläggningar (varav en portning och fråntagen terapi från en avdelning
Kommentar från rebecca
4 april, 2009 kl 4 april 2009 (10:16)
(oj, råka visst skicka!) den där portningen är verkligen en helkonstig historia. jag ser fortfarande ingen logisk förklaring till hela händelsen. det blir så sjukt svårt att förklara allt genom alla år såhär på nåra rader tycker ja. visst finns det saker att va tacksam för. men i det stora hela upplever jag att psykpatienter sällan tas på allvar. och behandlas mindre effektivt än människor med somatiska sjukdommar. visst, har man ingen kronisk sjukdom ligger ansvaret hos en själv för att bli frisk. man måste vilja bli frisk. men stöttningen, verktygen samt insikten till att kunna tillfriskna uteblir ofta. och sist men inte minst valideringen av varje psykiskt tillstånd, där vårdkontakten för ofta tycks dömma allt som överdrivet och törstande efter uppmärksamhet.
ja delger gärna mina historier.
mvh/rebecca
Kommentar från Siri
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (19:22)
När man är psykiskt skör och känner skuld eller skam som får en att vilja ta bort sig själv (själv blev jag manisk av antidepressiv medicin och gjorde jättedumma saker som sedan fick mig att vilja bespara världen min existens), då behöver man någon som tar en på allvar och är ömsint som en god förälder. Men vem inom psykiatrin orkar det? Det värsta är de som raljerar med patienterna.
Det som räddade mig var rätt medicin, en terapeut, min familj och tiden. Det som andra skriver om uppmärksamhet: Alla behöver vi uppmärksamhet, det borde inte vara något fel eller något att ytterligare skämmas över.Varför inte ge uppmärksamhet till de som behöver det? Många i min omgivning har sårat mig pga min sjukdom.
Kommentar från Soulsister
12 mars, 2009 kl 12 mars 2009 (17:59)
Helt klart, skicka journalisten till mig. Som psyksyrra ser jag både det ena o det andra. Kan det vara till någon hjälp så varför inte.
kram
Soulsisters senaste blogginlägg..nu snöar det igen