Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


1 april 2008

1 april 2009 (8:29) | depression, Linnéa, psykiatri, psykos, tonåringar | av: Ludmilla

Här fortsätter berättelsen om Linnéa och vad som hände för ett år sedan. Jag kommer att uppdatera er regelbundet för att ni ska få en förståelse för skeendet.

Veckan innan var det påsklov (tidigt förra året) och då var hon på mormors landställe i skärgården. Helgen var hon hos sin pappa. Jag hämtade upp henne på väg hem från vår stuga. Hon var mycket entusiastisk för att hjälpa mig att ordna inför Emelies födelsedagsmiddag som vi höll den 30 mars (en söndag) med alla mina syskon och mormor och morfar. Under middagen var hon inte riktigt sig själv. Vi visste ju att hon inte mådde helt bra och gjorde inte någon stor sak av det när hon gick undan.

Hennes psykolog hade tagit kontakt med mig och sa att hon inte riktigt fick ihop det. Det var något som inte stämde och hon ville ha en barnpsykiatrisk bedömning. Vi sökte därför till BUP och fick en tid den 1 april. Linnéa och fick prata med en läkare både tillsammans och separat. Svaret blev att man inte kan göra en bedömning bara så utan att hon kunde skicka en remiss till öppenvården så får man fortsätta titta på det där. Hon tyckte dock att det fanns mycket som talade för att det var en depression. Tiden till öppenvården hann vi aldrig få.

Både Linnéa och jag var lite förvånade. Depression? Ångest – ja. Men depression? Dessutom var de frånvaroattackerna hon hade så märkliga. Linnéa blev mer och mer avståndstagande.

Hon ville inte prata om hur hon mådde. Jag försökte respektera detta. Särskilt nu när hon hade psykologen att prata med så var det ju ingen fara med att hon inte ville prata med mig. Hon var ju 14 år. Hon hade varit så exemplarisk hela sin uppväxt och det var ju ett sundhetstecken att hon blev lite ”tonårig”.

Jag kände mig inte orolig vid den här tidpunkten.

Andra relaterade inlägg:
26 mars 2008

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från nidenom
1 april, 2009 kl 1 april 2009 (16:23)

Kanske hon missuppfattade att du ”respekterade det” och hon trodde att du struntade i henne.
Jag förstår inte det du säger..”Särskilt nu när hon hade psykologen att prata med så var det ju ingen fara med att hon inte ville prata med mig”….mmmm ingen fara, när hon mådde som hon gjorde….
Tror du verkligen att en psykolog kan jämföra sig med ens mamma?. Eller som mamma, man blir sjuk-oroligt att ens dotter inte vill prata om någonting extrem viktigt?

Kommentar från Ludmilla
1 april, 2009 kl 1 april 2009 (16:28)

Hej Anonym:
Ja, så kan det ha varit. Men å andra sidan hade hon varit väldigt tydlig med att hon ville bli respekterad tidigare och att jag inte skulle ”lägga mig i”. Jag fanns där och jag gjorde gång på gång försök att nå henne men jag blev avvisad. Hon var tydlig med att hon inte ville släppa in mig.

Självklart kan inte en psykolog jämföra sig med ens mamma. Men det kan vara olika saker som man pratar med, med en psykolog och med en mamma. Det är nog inte helt ovanligt att tonåringar inte öppnar sig helt för sina föräldrar.

Det är kanske svårt att förstå skeendet när man inte har varit med.

Kommentar från nidenom
1 april, 2009 kl 1 april 2009 (16:40)

ja, självklart, jag försöker bara förstår av det du har skrivit, jag har verkligen svårt att förstår varför hon gjorde det. Hon var ju glad dvs ”lyckligt”.

Kommentar från Ludmilla
1 april, 2009 kl 1 april 2009 (16:51)

@anonym: ja, det är mycket man inte förstår. det är en komplicerad process. Jag vet inte hur mycket du har läst av bloggen men det har ju framkommit senare att hon hade en psykos. Hon var sjuk helt enkelt. Det har inte så mycket med lycka att göra…

Kommentar från annika sandberg
2 april, 2009 kl 2 april 2009 (8:42)

Jag beundrar din förmåga att ge lugna, sakliga svar, Ludmilla….ibland måste det vara svårt.
Kram från Annika

Kommentar från Paulina
3 april, 2009 kl 3 april 2009 (10:36)

Det här låter säkert konstigt men på sätt och vis tänker jag inte på Linnéa som ett barn. När du skriver ”barnpsykiatrisk bedömning” rycker jag till: ”Vadå barnpsykiatrisk…Linnéa var väl inte ett barn?” Sen slår det mig att hon faktiskt bara var 14 år. Hon var ett barn. Samtidigt så är hennes texter/dikter och det saker hon sagt (t.ex. om inställningen till problem) så vuxna. Även hennes målmedvetenhet känns ”vuxen”. Hoppas att du förstår vad jag menar…

Paulinas senaste blogginlägg..Nu är det vår!

Kommentar från Mysan
5 april, 2009 kl 5 april 2009 (13:27)

Jag har följt din blogg ett tag och har inte ord för hur starka ni är. Ni är fantastiska som fortsätter livet oh jag vet att Linnéa är med er.
jag har själv en vän som dog förra året och vet att han alltid är över mig. Nu har jag dock ett problem min vän är också deprimerad och jag har ingen aning om vad jag ska göra, hur? Hur man ska visa att man finns, det känns så omöjligt.
Hoppas du inte tar illa upp över detta.
Tänker på er!
Kramar My

Kommentar från Ludmilla
5 april, 2009 kl 5 april 2009 (13:37)

Mysan: Du kan inte annat än att finnas där. Lyssna. Ta med din vän på aktiviter eller sällskapa med henne – fast hon helst vill vara ensam. Det viktigaste är dock att hjälpa henne att få hjälp!

Kommentar från Rodney
3 februari, 2012 kl 3 februari 2012 (7:06)

Jag kan. Somna till nettan alltså. Somnade igår kl 9, vilket var tur eftersom Annéa varit vaken flera timmar för 4:e nettan i rad. Det är ok om det vaknas för att tutten fallit, men när hon ormar sig, pratar och stiger upp i TIMMAR mitt i nettan, då kan man verkligen hålla sig för skratt Fast jag hade ju inte tänkt klaga här i din blogg Hoppas ni sover bättre iafKram

Skriv någonting