Ludmillas Blogg

Livet sätts på sin spets, del 1… finns här…

Sommaren 2008 var helt fruktansvärd.
Så mycket ångest och bottenlös smärta…

Samtidigt var det vackert.

Det var vackert för att det var fint väder.
Det var vackert för att vi i familjen kom varandra så nära.
Det var vackert för att livet sågs med helt nya ögon. Allt hade mer färger, luktade mer och kändes mer.
Jag envisades med att fortsätta livet som vi hade planerat.

Vi åkte iväg till våra vänner i Halmstad över midsommar.
Vad är bättre än att vara med våra käraste vänner när vi förlorat vårt barn?
Vi hade med en bild på Linnéa och vi tände ljus vid hennes bild hela midsommarhelgen.
Vi skrattade och grät omvartannat.
Nära och innerligt.

Vi höll min 40-årsfest som planerat. Släktingar från Tyskland kom.
Kära vänner som betyder så mycket var där.
Vad är bättre än att umgås med sin familj, släkt och nära vänner när man har förlorat ett barn?

Det var en vacker dag och partytältet med kristallkronorna hade öppna sidor ned mot vattnet. En underbar sommarkväll.

Vi åkte till västkusten som planerat.
Vi kunde boka av Linnéas plats.
Det var en otroligt varm och solig sommarvecka och vi aktiverade oss med minigolf, tennis, kanotpaddling, segling, krabbfiske och turer i skärgården.
Vi resonerade som så att det var viktigt att skapa nya minnen ”Efter Linnéa”.
Härliga sommarminnen.

Under sommaren pratade vi om detta med att skaffa ett barn till.
När är det vettigt?
Orkar vi?
Hur länge behöver sorgen på sig?
Jag blir ju inte yngre.
Kan jag överhuvudtaget få fler barn?

Vi pratade också med pojkarna för att höra vad de ville. Vi försökte få dem att tänka på olika aspekter genom att ta exempel på vad det konkret kunde innebära i vardagen, vid semestrar osv. De var båda mycket positiva och ville gärna ha ett syskon.

Ett till barn skulle kunna ge oss en ny familjekonstillation. Det skulle förvandla hålet efter Linnéa till något annat. Småpojkarna skulle bli väldigt stora storebröder istället.
En nyordning.

Samtidigt var jag osäker på om det var rätt att tänka så här.
Jag hörde mig för bland andra ”änglamammor” och frågade hur de tänkt och gjort.
De flesta jag har pratat med sa att de inte skulle ha tvekat en sekund om de kunde få fler barn, men de var för gamla.
En som förlorat sin dotter i självmord framför ett tåg som jag hade fått ett till barn och tyckte att det var ljuset i deras liv. Hela familjen hade fått tillbaka glädje med detta lilla barn.

I slutet av augusti bestämde vi oss för att jag skulle ta ut spiralen. Då hade det gått 3 månader.
Nu efteråt kan jag se att det var den värsta tiden.
Då hade verkligheten sjunkit in tillräckligt djupt för att man ibland förstod att det var sant.
Samtidigt så hade chocken släppt hos vänner och omgivningen.
Skolan började igen.

Johan började jobba igen.
Och jag… jag var fortfarande sjukskriven.

Under hösten fick jag ett par menstruationer (jag hade inte haft någon på ca 6 mån innan dess, vilket inte var så konstigt med hormonspiral), men oregelbundet och konstigt.
Jag blev inte gravid. Vi kände oss väldigt open minded för det hela och kände inte att livet stod och föll med detta. Men, samtidigt så vill man ju veta hur det står till.

Jag tog kontakt med en fertilitetsklinik och fick en tid i januari.

Det var en intressant erfarenhet. Hit kommer alltså par som inte kan få barn och som vill ha hjälp med det. Trevlig atmosfär och serviceminded personal.

Läkaren lyssnade på vår historia och ställde några följdfrågor.
Han gjorde ett vaginalt ultraljud.

Han sa att jag sannolikt kommit in i KLIMAKTERIET!

Jag undrade om det inte kunde vara sorgen som påverkade min kropp på det sättet.
Han sa att han visserligen kunde ta några hormonprover för att se hur pass tillfälligt det var, men bilden var tydlig. Jag hade ihopskrumpnande äggstockar utan synliga ägg och ingen slemhinna i livmodern.

Detta var verkligen ett tungt besked…

Jag var jätteledsen för jag var inte riktigt redo för att se att jag kommit in i det skedet i livet. Johan stöttade mig och tyckte att vi ju hade fina barn och att det ju räckte bra. Samtidigt så kände jag mig skamsen på något sätt. Pojkarna och Johan ville ju ha ett till barn men jag kunde inte ge dem det.

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om livet, fertilitet, klimakteriet, fler barn, fertilitetsklinik

Taggar: fertilitet, fertilitetsklinik, fler barn, klimakteriet, livet