Ludmillas Blogg

Linnéa i Australien februari 2006

11 månader… 1 årsdagen närmar sig med stormsteg.
Jag är väldigt förvånad över att tiden fortfarande går. På ett sätt börjar man vänja sig vid det fruktansvärda. På ett annat sätt kommer man aldrig att vänja sig.
Man har lärt sig att det värsta KAN hända och har hela tiden en beredskap för det.

Hur ser mitt liv ut nu?

Jag arbetar 75%. Just nu enbart med mitt företag. Det fungerar bra.
Jag sover bra och mycket. Ofta trött.
Mina pojkar är för det mesta glada och positiva och jämför man med för ett år sedan så mår de bättre. De har mognat. Vi har en bra och öppen kontakt med varandra. Det de har varit med om har satt sina spår. Det gör ont i mig att de ska ha den här smärtsamma upplevelsen som så unga. Att deras underbara storasyster tog sitt liv. Hur ska de kunna förstå?
Eller så är det lättare för dem. Hon var ju sjuk, helt enkelt…

Emelie mår bättre, tack och lov. Hon är just nu väldigt lycklig för att hennes pojkvän har friat till henne. Härligt! Något att se fram emot!

Jag fungerar i vardagen ganska normalt. Är lättare uttröttbar fortfarande och har vissa dagar som jag inte orkar särskilt mycket alls. Kan inte pressa mig som tidigare. I övrigt tycker jag att jag börjar närma mig mycket av den kapacitet som jag hade tidigare.

Vissa dagar kan jag känna glädje över saker. Andra dagar (som idag) är allt bara väldigt, väldigt tungt och man undrar varför man finns till alls… (förbjudna tankar).

Jag har omprioriterat mycket i livet.

Jag blir väldigt irriterad och ledsen över människor som väljer att tolka saker negativt och letar efter saker att klaga på. Så onödigt… Waste of time…

Bouppteckning och arvsskifte är gjort. Vår del av överskottet är insatt på Linnéas minnesfond.

Minnesfonden börjar ta form. Det kommer att delas ut stipendier till en tjej och en kille i årskurs 8 för gott kamratskap. Omröstning kommer att ske på Gluntens Montessoriskola nu innan skolavslutningen då det ska delas ut. Till Linnéas minne.

Jag har beställt stenbänken som ska stå på Linnéas grav. Det kommer att dröja ytterligare ett par månader innan den är på plats, men jag är säker på att det kommer att bli jättefin. Jag är stolt och glad över hennes plats.

BUP hade till idag på sig att skicka in en redogörelse för vilka åtgärder man vidtagit efter den massiva kritik som de fick i samband med Lex Maria-utredningens utlåtande.

De två HSAN-anmälningarna som jag gjort (en till Linnéas behandlande läkare och en till BUP med anledning av vem som tog beslutet att släppa ut henne på en obevakad permission utan min vetskap) har ännu fått något svar. HSAN säger att svaret kommer någon gång i maj/juni.

Så här ska alltså mitt liv vara.
Jag ska leva med att min dotter har tagit sitt liv.
Hela mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, BUP, HSAN, Lex Maria, självmord, 11 månader, grav, minnesfond

Taggar: 11 månader, BUP, grav, HSAN, lex maria, Linnéa, minnesfond, självmord