Ludmillas Blogg

I Uppsala är skolorna lediga på sista april. Det är alla studenters julafton. Fullt pådrag och tyvärr mycket fylla.

Förra året undrade vi hur Linnéa ville göra denna dag. Familjen anpassade såklart sig efter hur läget var. Hon kunde tänka sig att titta på forsränningen. Det är ett jippo där studenter bygger olika typer av farkoster som de sedan ska ta sig fram i Fyrisån som går genom centrala Uppsala. Massor med människor samlas på stan till kl 10 då tävlingen börjar. Om man får en bra plats kan man se hur studenter ramlar i den kalla ån och farkoster som faller isär i de små fallen. Ett och annat konstverk kan man också få se.

Johan och pojkarna åkte ner på stan i tid och skulle ta bra platser. Jag åkte till BUP och hämtade Linnéa. Vi promenerade därifrån. Linnéa var på ganska gott humör men lite spänd. Jag var tydlig med att hon skulle berätta om hon tyckte det blev för jobbigt så avbröt vi vår lilla utflykt. Vi mötte de andra och stog och väntade på att det skulle börja. Det var soligt men lite kyligt i luften. När inga farkoster hade dykt upp efter ett tag började vi gå uppför ån för att se platsen där de startade. På väg dit träffade vi ett par av Linnéas klasskompisar. Jag märkte hur Linnéa stelnade till.

Jag frågade hur det var och hon berättade att hon mådde dåligt. Jag frågade om hon ville att vi skulle gå någon annanstans och hon nickade. Vi gick iväg från folkmassan och handlade lite fika. Vi gick iväg till stadsparken och hade pick-nick där. Linnéa var återhållsam i kontakten men vi hade ändå en mysig stund. När jag försökte fråga henne något om hennes mående så markerade hon tydligt att hon inte ville prata om det. Linnéa var känslig för att jag skulle se hennes om ”en patient” vilket hon var benägen att känna så fort vi kom in på sådana ämnen. Det spelade ingen roll att jag förklarade för henne att hon för mig var mitt barn och att jag bara var mamma…

Kl 13.00 hade vi möte med kuratorn. Linnéa, jag, psykologen och en praktikant. Tanken med mötet var att titta på kommunikationssättet mellan mig och Linnéa för att se hur man skulle kunna förbättra kommunikationen. Linnéa är ledsen under samtalet och tycker att det finns någon mening med att ha samtalet. Hon menar på att problemet ligger hos henne. Jag förklarar att det i alla relationer och familjer finns mönster som är bra om man identifierar och att jag vill bli medveten om vad jag säger och gör som kan såra Linnéa. Hon vill inte att någon annan ska göra något utan att det är hon som måste förändra sig. Hon vill lämna allt, hela livet som hon inte längre orkar med. Sedan sluter hon sig. Hon sitter med sin stora gosehund i knäet och stirrar ut i ingenting. Hon svarar sedan inte på tilltal. Efter en stund lämnar hon rummet och vi fortsätter samtalet utan henne.

Efteråt går jag ut och letar efter Linnéa. Hon går i korridoren och tittar på tavlorna på väggen. Hon tittar på mig men verkar inte känna igen mig. Svarar inte på tilltal. Passerar. Ger ett avstängt intryck. Känner inte igen någon eller något.

Senare på eftermiddagen börjar hon prata lite med personalen och berättar att hon tror att jag bara skulle vara ledsen några dagar om hon inte fanns längre.

Det beslutas att Linnéa inte ska komma hem på permission på kvällen.

Ett par dagar senare när Linnéa och jag träffas frågar hon lite om vad som hände. Hon minns nämligen inget själv och undrar om inte jag tycker att det är märkligt. Hon tycker att det är otäckt.

Läs även andra bloggares åsikter om dissociation, psykos, avstängdhet, sista april, forsränning, BUP

Taggar: avstängdhet, BUP, dissociation, forsränning, psykos, sista april