En ensam fågel
En ensam fågel
En ensam fågel
En liten fågel flyger mot solen.
Den lilla känner värmen även fast den är miljontals kilometer ifrån den.
Bara några vingslag till, peppar den sig med.
Den kämpar och kämpar.
Högre, högre, bara lite till.
Egentligen orkar fågeln inget mer men envist flaxar de små vingarna på.
När fågeln börjar känna sig duktig och stark lyder inte vingarna något mer.
Luften bär inte mer den späda lilla kroppen.
Den lilla faller, faller och faller.
Ändå ger den inte upp.
Den försöker med stjärtfjädrarna också. Det går en bit, men återigen faller fågeln och landar i en taggbuske med en bruten vinge.
Hur den kom dit vet den ej. Vem som låst in den vet den ej. ”Detta är för ditt eget bästa” Men hur kan fångenskap läka den brutna vingen? Fågeln förstår inte. Då och då kastas småsten in i busken. Ät detta – det hjälper.
Vill dö. Kan inte. Lövverket håller den kvar. Skymtar solens strålar.
Längtar dit. Sluta frysa. Sluta känna sig instängd.
Men varje gång den lilla tar sats, studsar den tillbaka igen, med fler sår från de sylvassa taggarna.
Fågeln är sönder.
Fågeln är jag.
Linnéa maj 2008
Läs även andra bloggares åsikter om dikt, fågel, ensamhet, dödslängtan
Kommentarer till inlägget
Kommentar från annika sandberg
22 maj, 2009 kl 22 maj 2009 (16:45)
Våra flickor kämpade otroligt mycket och längtan efter vila och ro blev för stark…de ville leva utan denna smärta och ångest som drabbat dem …nu är det vi som bär en annan smärta inombords….så svårt att förstå att så vackra, kreativa, intelligenta unga människor bara är borta en dag, knoppar som aldrig riktigt hann slå ut.
Gripande att läsa Linneás ord, riktade till familjen för att ni kanske skulle förstå bättre…ändå kan man aldrig förstå och acceptera i hjärtat.
Kram/ Annika
Kommentar från Ingrid
22 maj, 2009 kl 22 maj 2009 (16:51)
Oj, oj, så hon mådde, ”lilla” vackra Linnéa…
Styrka och värme till dig Ludmilla.
Kommentar från Becka
22 maj, 2009 kl 22 maj 2009 (17:33)
Vilken fin men också sorglig såklart…
Stackars Linnéa som kände så…men jag känner faktiskt igen mig i hennes dikter från de perioder jag har mått som sämst. Det är märkligt att ”man” ofta har en fågel som ”symbol”…
Kram på dig
(har skickat ett mejl också)
Beckas senaste blogginlägg..Röstat!
Kommentar från Tonårsmorsa
22 maj, 2009 kl 22 maj 2009 (17:51)
Den där dikten är så väldigt talande för hur Linneá kände sig och hur hon mådde. Må den lilla fågeln nu vila i frid och hoppas att du Ludmilla också en dag kan försonas med detta och känna frid… En dag… Även om sorgen alltid kommer kännas lika bedövande stark, misstänker jag. Kram!
Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Fullbokad dag och lunchdejt med Olali
Kommentar från Camilla
22 maj, 2009 kl 22 maj 2009 (20:50)
Vilken förmåga att uttrycka sig!!!!!!!!!!!!!! Måste göra så ont i dig att läsa hur ont i själen Linnea hade…varma tankar vandrar till dig och bebben såklart..
Kommentar från Erika
22 maj, 2009 kl 22 maj 2009 (21:53)
Lilla gumman! Både stor och liten på en gång! Så sårbar under sitt yttre…
Önskar jag kunde lägga beskyddande armar runt den lilla fågeln. Fågeln som blev en fjäril….
Kram e
Kommentar från carola
22 maj, 2009 kl 22 maj 2009 (22:16)
var ett tag sen jag kikade in här hos dig…
För smärtsamt…
Kämpar så med min egen dotter som mått dåligt, hon vägrar ha kontakt med mig..så maktlös och hjälplös..
Sänder dig massa kramar
carolas senaste blogginlägg..Påminnelse…
Kommentar från Ludmilla
23 maj, 2009 kl 23 maj 2009 (8:40)
Carola: Jag hoppas verkligen att din dotter får den hjälp hon behöver. Lita på dina instinkter.
Kommentar från Catarina
22 maj, 2009 kl 22 maj 2009 (16:09)
Men lilla gumman hur hon mådde? Samtidigt en otroligt vacker dikt men inte i sammanhanget som var.
Catarinas senaste blogginlägg..Helg igen!