Tungt
Det är inte tungt på samma sätt som för ett år sedan.
Men det är som att dra ur proppen.
Jag är trött. Trött. Trött.
Jag förstår att det beror på att det har varit mycket med boken och bröllopet och så.
Jag förstår att mina marginaler aldrig mer kommer att vara vad de en gång var.
Jag förstår också att jag är känsligare för att jag är gravid.
Men idag är en sådan dag när jag bara känner mig trött.
Kroppen är trött.
Själen är gammal och skrynklig.
Så känns det.
Jag gråter för minsta lilla.
Orkar inte ta tag i något.
Sitter.
Lägger lite pussel med Jonas.
Blir trött.
Kollar lite mail.
Blir trött.
Linnéa var är du????
Jag har inte träffat henne på snart 14 månader. Det är lång tid att inte se sitt barn på. Hon glider liksom ifrån mig…
Kan inte få fram bilder på henne i huvudet. Bara bilder från fotografier…
Men jag kan känna hennes hud och hennes lukt fortfarande…
Jag känner mig arg. Arg på livet.
Att det blev så här.
Tårarna som rinner nedför mina kinder.
Jag gissar att det blir bättre i morgon igen.
Jag måste ”gilla läget”. Inse att jag inte är som jag varit tidigare.
Att jag nu har en sårbarhet som jag måste vara medveten om hela tiden.
Det är tungt.
Läs även andra bloggares åsikter om tungt, gråter, saknad, sorg, Linnéa, självmord, sårbarhet, trött
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Syster
28 juli, 2009 kl 28 juli 2009 (15:38)
Skickar kramar till dig för jag vet hur det känns. Snart 730 dagar = 2 år sedan jag såg min lillebror… Känner med dig.
Kommentar från Jenna
28 juli, 2009 kl 28 juli 2009 (16:16)
Massor av kramar till dig. Vet hur dom där dagarna är… Miste min pojkvän för 1 år och snart 9 månader sen. Och imorgon fyller han 21 år…
.-= Jenna´s last blog ..Varför ska det göra så ont? =-.
Kommentar från Carina Persson
28 juli, 2009 kl 28 juli 2009 (19:09)
Hej Ludmila!
Jag önskar att jag kunde göra något för dig. Det är hemskt att må så dåligt. Jag är själv så nere just nu. Saknar Peter, barnen saknar sin pappa….. Det är så svårt för barnen att förstå att pappa inte kommer hem mer.
Jag tänker på dig och din familj.
kram från
Carina i Kristianstad
.-= Carina Persson´s last blog ..I´ll be back…. =-.
Kommentar från Catarina
28 juli, 2009 kl 28 juli 2009 (19:38)
En stor kram sänder jag till dig Ludmilla denna dag och alla som förlorat nån närstående. Tänker mig själv hur det skulle kunna vara om det vore mitt barn, det gör mig vettskrämnd. Bara tanken att inte mer få se, känna den man mest älskar är ofattbar. Samtidigt som man vet att en dag händer det oss alla på något vis, ryser!! Att människor som levt ett liv åldras och dör är på nått vis livest gång om än så fruktansvärt att förlora men barn och människor mitt i livet som bara från ena dagen till den andre inte finns mer. Att inte hinna förbereda sig inför det är så fruktansvärt.
Förlorade en nära vän för massa år sedan. Samma kväll han valde att ta sitt liv fick jag en stark känsla att jag måste ringa just han. Men flertalet saker kom emellan hela kvällen och när jag väl skulle ringa var klockan för sent. Tanken att pråmt ringa var så intensiv just denna kväll på ett otäckt vis nu när jag ser tillbaka och på morgonen efter kom beskedet att han tagit sitt liv just då . Lite kusligt! Kan än i dag inte förlåta mig riktigt att jag inte bara ringde då känslan var så stark, för tänk om jag hade kunnat förhindra det? Näe tror inte jag hade det för han hade bestämt sig om inte den kvällen så hade det blivit en annan.
Tankarna går om än glesare med åren men det kommer alltid och finnas där tror jag och ryser när jag tänker på er alla som förlorat era barn, vilken smärta!
Bamse kram till dig denna tunga dag med hopp om en lite bättre dag i morgon!!!
.-= Catarina´s last blog ..Har hållt på dränkt mig i intyg i dag. =-.
Kommentar från Petra
28 juli, 2009 kl 28 juli 2009 (21:06)
Att förlora sitt barn slår alla smärtor som finns i hela universum. Oavsett hur .
Så det är naturligt att du känner dig nere speciellt nu med din graviditet.
Varma tankar till dig.
Petra.
Kommentar från B
28 juli, 2009 kl 28 juli 2009 (21:47)
Känner igen känslorna.
Tröttheten. Rädslan när bilderna glider bort, ska han försvinna nu?
Undrar var jag tog vägen, här är någon annan i stället. Förvirrad att ingen märker det.
Lättad när jag slipper tänka på honom ibland. Lättad när han kommer tillbaka. Besviken att han aldrig möter mig i mina drömmar, han håller mig sömnlös i stället.
Rädd för att jag är så disträ. Tappar språk och stavning, hittar inte ord. Tänk om jag blir likadan i handling, då kan jag inte arbeta.
Och alltid alltid väntan. När kommer du tillbaka, storebror?
Kommentar från Camilla
28 juli, 2009 kl 28 juli 2009 (22:13)
hoppas livet ler mot dig snart igen<3<3du kämpar så!
Kommentar från Tizzel
28 juli, 2009 kl 28 juli 2009 (23:11)
Kan inte föreställa mig hur det måste kännas… att längta så, och inte kunna få se, inte kunna få hålla om…
Sätter mig här en stund och bara finns med dig!!!
KRAM!
.-= Tizzel´s last blog ..Inte alltid som det ser ut… =-.
Kommentar från Sara
29 juli, 2009 kl 29 juli 2009 (6:52)
Hejsan Ludmilla!
jag undrar om du vet nåt om den tjejen som tog sitt livet i uppsala-sävja den 13juli-09?.. Hon var trött på livet och mådde dåligt! hon var döv!
Hon hette Mona shahabi och var också från iran! menar inget illa med detta bara undrar om du känner till det och hur du känner?
Video på henne
Kommentar från karolin
29 juli, 2009 kl 29 juli 2009 (14:28)
Man måste få ha sdn dgr ibland, när man tar sig tid att bara vara trött och ledsen. Imorgon är en annan dag…/Karolin
.-= karolin ´s last blog ..Det är onsdag och jag är trött =-.
Kommentar från Mamma Melissa -ung änglamamma och gravid
29 juli, 2009 kl 29 juli 2009 (15:11)
Känner igen de där dagarna… jag är likadan. men det är ändå skönt att läsa att fler har det så… och att det är okej trots att våra barn inte dog igår… så tack för det här inlägget!
.-= Mamma Melissa -ung änglamamma och gravid´s last blog ..Dobermanndekalen =-.
Kommentar från susanne
30 juli, 2009 kl 30 juli 2009 (14:04)
Hej…jättefin hemsida…precis hittat den…
Känner med dig…gått igen nästan samma sak med min dotter…olika omständigheter…..Var gravid då min äldsta dotter Sofie valde samma väg som din dotter……hade mellan flickan som var 2 år…allt var kaos…..arg,ledsen,glad för det nya om vart annat….
Nu d.8/8 är det 2 1/2 år sen Sofie valde att ta sitt liv…..Vart tog tiden vägen? Ibland känns hon så nära…ibland som en avlägsen dröm….lukten av henne känner man ibland….kanske finns dom nära oss,stöttar oss då det är som svårast…jag vill tro det……det gör sorgen o smärtan mer uthärdlig…..
Lycka till med det nya livet….kämpa på med krämporna…vila….
Kram Susanne
Kommentar från Kelly
2 augusti, 2009 kl 2 augusti 2009 (14:23)
Hej Ludmilla,
En tanke slog mig, Jag vill bara fråga dig:
Tror du att din dotter blev påverkad av samhället p g a hennes ursprung?, kanske hon var deprimerad eller kanske hon tyckte det var jobbigt att ha arabisk ursprung. Jag har läst hennes pappas blogg där han beskriver hur jobbigt det är för honom att bo i Sverige och vara ifrån Iran. Tror du att hon tänkte samma sak?.
Hoppas att du orkar svara på min fråga!
Kram,
Kelly.
Kommentar från Mimmi
8 augusti, 2009 kl 8 augusti 2009 (9:19)
Det är hemskt sådant här =(. Två av mina bröder valde att ta livet av sig, dock bodde vi i olika hem för att vi var sju syskon som var fosterhemsplacerade. Ångrar att man inte träffade dom oftare. Linus, min äldsta bror, försvann 2004, och Emil, min näst äldsta bror, försvann 2008. Då gick även min biologiska pappa bort, dock i en bilolycka. Så jag lider med dig, när jag vet hur det känns så förstår man hur smärtsamt det är för dig! Massor med kramar!
Mimmi
Kommentar från K
28 juli, 2009 kl 28 juli 2009 (15:07)
Skulle så gjerne ønske at eg var nærmere deg. At eg kunne være en støtte for deg. Vil så gjerne holde rundt deg, og klemme om deg. Være nærmere… Tenker på deg, kjære venn. Uansett. Alltid.