Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

”Man sviker inte sina döda för att man skrattar”

9 september 2009 (10:21) | acceptans, att hjälpa andra, döden, livet, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Barnläkaren Lars Gustafsson ger ut en ny bok: ”Gå med dig” (Libris) och i den skriver han angående en händelse på ett tåg:

”Mitt emot mig satt en för mig obekant ung kvinna i tjugofemårsåldern, djupt försjunken i en bok. När hon hörde mig gråta såg hon upp, betraktade mig en stund, log vänligt och sa: ’Gråt du, så läser jag. Jag finns här om du behöver mig.’ Så läste hon vidare, och jag grät en stund till, innan det gick över.

Vi log mot varandra, och hon räckte mig några engångsnäsdukar. Jag berättade aldrig varför jag grät, det hade fört för långt just då. Men jag kommer alltid att minnas henne.”

Möten i sorgen. Så viktigt att bli sedd! Tänkvärt!

Han skriver också om hur viktigt det är att hitta ljuspunkter och saker att glädja sig åt, trots att man har sin djupa sorg. Detta, tror jag är en av de viktigaste sakerna! För hur djupt i sorgen man än är så finns det små saker som man kan glädja sig åt. Kanske bara någon sekund, kanske flera minuter och senare flera dagar. Men de små ljuspunkterna ska man ta vara på och vara tacksamma för att de kommer. Inte skämmas för.

Man kan skratta och vara glad SAMTIDIGT som man har sin djupa sorg. Sorgen tar från början upp större delen av sin tankevärld, men allt eftersom tiden går (för tiden är din vän…) så kommer ljuspunkterna att bli fler och de djupa hålen bli grundare och man ramlar ned i dem med längre mellanrum och stannar i dem kortare stunder.

När man är i sorg måste man vara snäll mot sig själv. Det är ett tungt jobb man gör och det tar på krafterna. Tvinga dig själv till pauser, där du gör något helt annat.

Jag kommer i håg för ca ett år sedan, när det alltså gått 3 månader efter att Linnéa dött och jag gick till min dåvarande terapeut Anna Kåver. Hon sa att jag skulle försöka läsa en bok. Jag svarade att jag läste massor med böcker (om sorg och självmord) men att jag hade svårt att fokusera på att läsa. Nästa gång hade hon med en bok åt mig. Jag tänkte att det var någon intressant om sorgbearbetning eller liknande, men det var en helt vanilg skönlitterär bok, som man dessutom kunde skratta åt. Anna Kåver bad mig också att göra något lustfyllt som att gå och se en bra film, lyssna på något roligt som t ex ”Hassan” eller gå på en konsert.

För mig var det i den situationen helt absurt att jag medvetet skulle anstränga mig för att göra något lustfyllt. Jag hade förlorat mitt barn!! Jag ville bara vara i min sorg. Men, jag lyssnade på hennes råd och det fick mig upp, ur sorgen snabbare. Det hjälpte – fast det var att handla tvärtemot sin känsla.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Harriet
9 september, 2009 kl 9 september 2009 (10:46)

Jag har en utmaning till dig…kika in i min blogg. Kramar från Harriet
.-= Harriet´s last blog ..Utmaning =-.

Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
9 september, 2009 kl 9 september 2009 (11:47)

Det är ett bra råd…att agera tvärtemot sin känsla…
Så sant så.
Kram till dig!
.-= Jag vill sjunga dig milda sånger´s last blog ..Människor tar fortfarande sina liv… =-.

Kommentar från Dottern
9 september, 2009 kl 9 september 2009 (14:40)

Så otroligt sant, samtidigt så svårt. Men gör man inte saker som är positiva för en själv gräver man sig bara djupare i sorgen.

Jag hade skuldkänslor i när jag började kunna skratta igen…frågade mig själv hur kan jag vara glad när min Pappa har dött. Nu vet jag att det var förmågan att skratta och ha roligt mellan varven, i all sorg och elände som fått mig att komma dit jag är idag.

Tack för inlägget!
.-= Dottern´s last blog ..Psykoterapier vid depression =-.

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
10 september, 2009 kl 10 september 2009 (6:44)

Hej Ludmilla! Jag vill bara meddela att du är dagens bloggtips hos mig:

http://tonarsmorsa.se/2009/09/10/dagens-bloggtips-18/
.-= Tonårsmorsa / Fatou´s last blog ..Dagens Bloggtips =-.

Kommentar från Börje
10 september, 2009 kl 10 september 2009 (9:42)

I svåra stunder kan det vara bra att visa andra sin sorg. http://www.minnessidan.se

Kommentar från Annukka
10 september, 2009 kl 10 september 2009 (23:40)

Allrafinaste Ludmilla..

.. kanske var det här inlägget ett av de absolut mest viktiga och värdefulla av alla dina viktiga och värdefulla inlägg på den här bloggen. Tack..!

Stor kram
från Annukka
.-= Annukka´s last blog ..En måndag med mycket bokstäver =-.

Kommentar från Trebarnsmamman
12 september, 2009 kl 12 september 2009 (11:05)

Väldigt bra skrivet!!!!! Sorgen går aldrig över men som du säger, den tar mindre plats. För 28 år sedan, eller är det 29? Förlorade min syster sitt förstfödda barn, min älskade systerson. Det var den smärtsammaste sorg jag som 6-åring någonsin upplevt. Jag hade förlorat morföräldrar och andra släktingar, men ingen liten bebis. Åren går, men än idag påverkar mig förlusten av min systerson otroligt mycket, och än idag gråter jag (dels just nu när jag skriver om honom) men även kring hans födelsedag, hans dödsdag och allhelgona…eller om någon frågar. Dessa känslor har lärt mig att sorgen går aldrig över, jag kommer alltid leva med sorgen…den är en del av mig. Men jag är inte sorgen, mitt liv består av så mycket annat än just den sorgen och saknaden.
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Ibland drabbas jag… =-.

Skriv någonting