Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Jag väljer livet…

10 november 2009 (15:07) | att hjälpa andra, depression, livet, psykiatri, självmord, sjukvård, tröst&hopp | av: Ludmilla

Jag har fått en del frågor om vad som har hänt den tjej som lades in på psykiatrisk klinik för 2 månader sedan.
Jag försökte med stora svårigheter att hjälpa henne, läs här… och sedan berättade hon hur hon hade det när hon var inlagd, läs här…

Här kommer en uppdatering om hur hon själv upplever sin situation idag.

Igår var det precis två månader sedan jag skrevs ut från den psykiatriska avdelningen jag låg på i september. Det har varit två månaders kamp för att överleva.

Vissa dagar känns bättre än andra. Jag är fylld av tillförsikt och tro på livet. Jag kan se på min situation och mina problem på ett sunt sätt och se att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Dessa dagar känner jag att jag kommer att klara ta mig ur allt det jobbiga och kunna bära med mig mina negativa erfarenheter utan att tyngas av dem.

Men sedan finns de andra dagarna, som fortfarande tyvärr utgör majoriteten. De dagarna är mörka och tunga. Jag känner mig till besvär för min omgivning bara genom att finnas till. Allt jag gör blir fel.
Jag går på sparlåga och känner mig initiativ- och orkeslös. Jag har svårt att hålla koncentrationen längre stunder och måste ofta jobba aktivt för att fokusera om då mina tankar drar iväg åt olika håll.

Jag tvingar mig att hålla igång, sysselsätta mig med diverse saker för att inte hamna i ”komatillstånd” och inte ens orka kliva upp ur sängen. Jag spelar fiol och piano, dansar och håller egna kurser.

Jag går i gymnasiet (andra året) och sköter mina läxor och uppgifter väl. Jag kämpar hårt för att visa mig duktig och tror att jag lättare blir accepterad om jag visar mig felfri. Jag får mycket positiv uppbackning för det jag gör vilket förstås är smickrande, men som för mig bara blir en ännu större last eftersom jag då känner mig pressad att hålla måtten. Det är som att jag måste legitimera min existens.

Tack och lov är jag fysiskt stark, och än har kroppen inte tagit särskilt mycket stryk av mitt mående. Visst märker jag att jag lättare blir utmattad och att jag har en lägre smärttröskel än tidigare, men inte värre än att jag kan hantera det utan större problem.

Jag har ofta svårt att se vad som är relevant att göra och vad som har mindre betydelse. Jag åtar mig mer än vad som är nödvändigt och nöjer mig inte med att göra något halvdant. Detta resulterar i en stor stress vilket i sin tur är ångestframkallande. Det blir en ond cirkel som är svår att bryta.

Jag har vissa överlevnadsstrategier. En är att aldrig stanna upp då det innebär tid för eftertanke. En annan är att aldrig släppa någon för nära inpå. Jag är rädd för att bryta ihop om jag lättar på min hårt uppjobbade fasad.

Jag är duktig på att dupera min omgivning och få dem runt omkring mig att tro att allt är bra. Dock vet jag mycket väl att det inte gynnar mig att ljuga om hur jag mår, men att komma till den insikten till att handla efter den är ett stort steg. Jag kämpar för att vara sann mot mig själv, vilket är svårt bara det.

Slutligen vill jag skriva att jag, hur jobbigt allt känns, är fast besluten att inte ge upp. Livet är för stort och har för mycket att erbjuda för det.

Det är så mycket som jag känner igen i Linnéas beteende… men jag är helt övertygad om att denna person kommer att klara det!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från anna
10 november, 2009 kl 10 november 2009 (16:13)

När jag läser detta brev blir jag otroligt berörd. trodde först att det var skrivet av en äldre person än en som går på gymnasiet, hon har en otrolig självinsikt! MEN om jag ska våga mig på att ge ett försiktigt litet råd om än ladrig så ödmjukt så är det att våga göra just det; att släppa på trycket, att ta bladet från munnen o berätta hur du verkligen mår innestr inne: inte för alla uta för några få som du litar på t ex familj, vänner, lärare, terapeut m fl likaså att våga tillåta dig att stanna upp o verkligen känna in hur du mår – gör du inte det kommer du att kraschlanda på nytt längre fram. Känslor är inte farliga att känna, de förändras hela tiden. våga stanna kvar o iaktta dem. finns många bra cd*skicor för sånt o bla mindfulness. Gör inte mer än du orkar! släpp duktighetskravet – det är ändå bara du själv som har det kravet på dig! o du själv som mår dåligt av det. För andra människor kan du ladrig vara duktig nog – hårt men sant! så våga ta för dig av ditt liv o våga vara den du är! Du har mycket att ge!

Kommentar från Lena B
10 november, 2009 kl 10 november 2009 (17:42)

Är det inte så vi alla känner lite till mans då och då i livet?
Vi kan inte alltid vara på topp eller prestera fullt jämt och ständigt. Och inte heller tror jag att
varje dag är en dag man älskar sig själv. Livet kan vara mycket besvärligt och lika mycket härligt. Ju äldre vi blir desto klokare blir vi, så visst finns det en fördel med att bli äldre.
Tänk om jag visste när jag var ung, det jag vet idag! Men så är det inte, inte för någon.
Livet innehåller både glädje och sorg….och det gäller oss alla.
Det är så lätt att tro att ”alla andra” har det så bra och är så vackra, lyckliga, berikad med vänner, släkt och händelser. Men varför ska man jämföra?

Jag är jag och jag duger! Och det finns bara en som är jag och det är jag. Jag är viktig…alltså: jag är jag och jag duger – säg det till dig själv varje dag, flera gånger om dagen.
För vet du – det är faktiskt sant!

Det är lätt att råda andra 🙂
Ge inte upp, det finns massor som väntar på dig i både händelser och personer du kommer möta på din väg genom livet. Jag lovar 😉

Kram

Kommentar från Maria
10 november, 2009 kl 10 november 2009 (17:42)

Vad både modigt och moget skrivet av henne! Så rakt och rättframt hon skriver, det berör mig starkt. Hon verkar förhålla sig till sin situation så att den blir uthärdlig för henne, det är viktigt för att komma vidare i bearbetningen. Jag hoppas att hon får all hjälp och stötta hon behöver från vänner, familj etc. Mina varmaste tankar till den modiga flickan.
Kram!

Kommentar från Ebba
10 november, 2009 kl 10 november 2009 (19:22)

Jag känner djupt med dig. Jag ser hur mycket du kämpar, trots att det nog är krav från dig själv som inte behöver ha med verkligheten att skaffa. Du verkar vara mycket enpatisk och tänka mer på andra än på dig själv. Försök att fokusera på att unna dig själv saker som du tycker om och känner att du mår bra av. Jag vet att det är lätt för mig att säga, men jag tror att det skulle vara bra om du gav dig själv lite mer uppmärksamhet för en tid. Håll modet uppe, det blir bättre! Stor kram, Ebba

Kommentar från Alexandra
10 november, 2009 kl 10 november 2009 (22:22)

Det här brevet skakade om mig ordentligt. Redan efter att ha läst första inlägget på hennes egen blogg rinner tårarna. Så insiktsfulla ord och så välformulerat. Hon har en unik förmåga att uttrycka både sitt hopp och sin förtvivlan så att det känns alltigenom äkta. Man kan riktigt känna smärtan och ensamheten hon upplever. Jag tror att många unga som mår dåligt skulle behöva läsa den bloggen eftersom jag tror att många skulle kunna identifiera sig med henne, samt kunna få ett litet hopp eftersom hon stundtals uttrycker en mycket fin tro på något bättre, ett hopp trots att hon mår dåligt.
Jag skulle vilja komma i kontakt med henne, men vet inte hur man kommenterar hennes inlägg. Någon som kan hjälpa mig?
Till sist vill jag lyckönska dig med bebisen Ludmilla! Kram från Alex

Kommentar från liozha brosk
11 november, 2009 kl 11 november 2009 (0:22)

hej ludmilla! jag vill ba säga att hela historian om Linnea har berört mig väldigt mycket och jag tyckert att du har gjort allt som står i din makt för att hälla linnea vid liv.Du bör vara stolt över hur du e som mamma.

Kommentar från Stina Andersson
11 november, 2009 kl 11 november 2009 (12:06)

Vartifrån kommer alla duktighetskraven man har på sig själv? Jag känner igen mig i vartenda ord som står där, det är precis så jag tänker. Det är tråkit att läsa att hon har det så men samtidigt skönt att vet att man inte är ensam och att det kan bli bättre. Kämpa på!

Kommentar från Lisa Blom
11 november, 2009 kl 11 november 2009 (17:21)

Bra skrivet. Hon kan nog stärka andra genom sina egna erfarenheter. Min lillasyster mår själv dåligt och jag vet inte vad jag kan göra för henne. Jag vill göra allt men känner mig hjälplös. Det krävs mycket styrka och beslutsamhet för att orka ta det beslutet hon skriver om, att hon har bestämt sig för att inte ge upp. En eloge för det och hoppas att hon kan hjälpa andra genom att vara så öppen och ärlig. Lika med dig, et hjälper väldigt många i en utsatt situation, tack för det! Lycka till med bäbisen! 😀

Kommentar från Towe Andersson
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (16:00)

Hej Ludmilla.
Jag mår dåligt av och till i perioder, och just nu är det en väldigt jobbig period.
Jag har läst hela din blogg nu och är starkt tagen av det du varit med om.
När jag läste det här inlägget grep det mig direkt. Det träffade så mitt i prick för vad jag känner men aldrig vågat säga och knappt ens erkänna för mig själv. Nästan allt stämmer in på mig.
Jag har läst på hennes egen blogg men vågar inte skriva en öppen kommentar till henne. Jag skulle villa komma i kontakt med henne, skulle du kunna maila hennes mailadress om du har den?
Kämpa på, och vilken fin bebis ni har fått! 🙂

Kommentar från Ludmilla
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (16:32)

Towe: Jag vill att du ska vara medveten om att hon som skrivit detta också mår väldigt dåligt. Även om hon verkar stark i inlägget så har hon inga marginaler att hjälpa någon annan just nu. All kärlek och styrka till dig!

Kommentar från anna
9 december, 2009 kl 9 december 2009 (16:40)

Towe; gå in på hennes blogg o skriv något. Vem vet kanske kan ni bli vänner? våga o vinn!

Kommentar från Lillemor
22 december, 2009 kl 22 december 2009 (10:13)

hoppas det går bra för dig towe kram
.-= Lillemor´s last blog ..Ledig i dag så skönt =-.

Skriv någonting