Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Psykiatri och järnvägen

8 september 2009 (16:32) | att hjälpa andra, självmord, sjukvård | av: Ludmilla

Jag får ganska många mail från personer som är eller har varit självmordsbenägna. Jag försöker i den mån jag orkar att hjälpa och stötta. Häromdagen fick jag veta att en för mig helt okänd person var i stånd att ta sitt liv den dagen. Paniken blir stor när man sitter i en helt annan del av Sverige och inte vet vad man ska ta sig till…

Efter många om och men kontaktade jag psykiatrin på ett sjukhus för att ”rädda” personen. De tackade för informationen och skulle ”ta över” och kontakta personen. Det kändes skönt och jag hade fortsatt kontakt med personen så att jag visste vad som hände och den personen. Men så ringer de upp från sjukhuset och säger att de minsann inte hade tid att jaga någon som skulle ta livet av sig. Det fick bli mitt problem tyckte sköterskan. Jag fick panik!

När jag hämtat mig från min värsta frustration ringde jag upp bakjouren på sjukhuset och berättade igen att jag visste att det fanns en person som skulle ta sitt liv. Bakjouren förklarade att de inte hade någon primärjour inom psykiatrin utan att det var en distriktsläkare som fick göra den första bedömningen. Han tackade för att jag hört av mig och sa uttryckligen att det nu var deras ansvar. Lättad igen!!

Personen ifråga mailade mig och berättade att en läkare hade ringt och hört hur hon mådde. Läkaren upplevdes som icke inkännande vilket gjorde att personen inte hade någon lust att berätta sanningsenligt. Samtalet slutade med att personen fick höra av sig om denne mådde sämre.

När jag fick veta detta höll jag på att gå i bitar igen. Överläkaren hade ju berättat hur allvarligt läget var. Hur kan det bli så här? Visst jag förstår att distriktsläkaren som sitter ensam på en liten ort och har typ 10 min per patient kanske inte tycker att det är det enklaste att ”klämma in” ett samtal med en självmordsbenägen patient mellan alla halsar och influensor. Men samtidigt finns det ju gränser för hur okänslig man kan vara… Det kräver så mycket av en person att erkänna att man mår så dåligt att man behöver hjälp, så när man väl är i det läget är man ju så oändligt sårbar!

Ett nytt samtal med bakjouren (överläkaren) bekräftade att detta inte var ett ok agerande av distriktsläkaren. Distriktsläkaren fick då återigen ringa patienten. Jag kunde instruera personen i fråga att denne skulle vara ärlig med avskedsbreven, de sparade tabletterna och om dagens planer. Personen var det men sa att denne nog inte skulle göra det samma kväll. Samtalet avslutades då på samma sätt som tidigare…

Nu var det ganska sent på söndag kväll och personen i fråga var överväldigad av all uppmärksamhet så denne kände att planerna kunde skjutas upp en dag.

Dagen efter tog jag kontakt med den behandlare som personen haft kontakt med tidigare (med personens tillåtelse). Därefter dröjde det inte länge förrän jag fick ett meddelande om att personen var på akuten. Denna hade då hunnit göra ett försök med att ta sina tabletter, men blivit funnen precis då. Det hela slutade med att personen blev inlagd på psykiatrisk klinik.

Det som gör mig så upprörd med denna historia är att här gör jag allt vad jag kan för att personen ska få omedelbart omhändertagande. Trots det går det flera turer fram och tillbaka utan att personen får hjälp. Då har personen mig som språkrör ändå. Och jag är dessutom i ”branschen”. Men det hjälper inte…

Nu när personen är inlagd. Får personen hjälp då? Inte som denne upplevt det ännu. Personen skyddas nu fårn att ta sitt liv, och det är ju bra. Men det respekfulla bemötandet (som kommer av att personalen har tillräckligt med tid) och behandlingsplanen – var är den?

Det hela berör mig starkt och gör mig ännu en gång påmind om att det måste till mer resurser inom psykiatrin. Det behövs fler läkare så att varje läkare har tid att sätta sig in i det enskilda fallet, dels för att kunna göra en korrekt bedömning men också för att kunna ge personen ett respektfullt bemötande i en sårbar situation. Det behövs också fler behandlare, gärna i form av KBT-terapeuter, så att personer som mår dåligt snabbt kan få en samtalskontakt som så att säga kan hålla dem ”under armarna” under den kritiska perioden. Detta gäller både inom slutenvård och öppenvård.

Det behövs också en tydligare struktur inom psykiatrin. Det finns fortfarande rester av den gamla mentalvården som sitter i väggarna. Det behövs tydliga rutiner och vårdprogram (som följs). När patienten kommer in ska man i samråd med patienten lägga upp en behandlingsplan som sedan regelbundet utvärderas.

Ja, som du märker berör detta mig mycket starkt och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna påverka skeendet i rätt riktning.

Gårdagskvällen tillbringade jag timmar i bilen vid järnvägsspåret där Linnéa hoppade.
Tåg efter tåg svischade förbi.
Tårarna rann.

Det får inte bli fler som tar sitt liv…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från B
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (17:18)

http://www.dn.se/insidan/man-sviker-inte-sina-doda-for-att-man-skrattar-1.945530

Vill säga att jag bara har skummat artikeln i länken ovanför. Har beställt boken.

Finns en annan bok jag bläddrar i ibland, hittar ord som fastnar;

Inga fler dagar inom parentes / Annika Borg

*

Ludmilla, såg dig för mig, i bilen, vid järnvägen ..

*Kramar om*

Kommentar från Ingrid
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (17:55)

Saknar ord.

Glöm inte bort att skämma bort dig själv efter en sådan här söndag.

Kommentar från Syster
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (18:00)

Tack för att du gör det du gör. Kanske någon barn eller syster lever pga din hjälpande hand. Det är stort.
.-= Syster´s last blog ..Du är inte ensam =-.

Kommentar från Dottern
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (18:17)

Ja jag jag har tagit upp WHO:s pressektiska regler på bloggen. Precis som du skriver måsta man ta upp ämnet för att inte okunskapen och tabun skall bli värre. Om rapportering sker på rätt sätt med rätt vinkling samt med bifogad information var hjälp finns och ATT den finns så tror jag att detta hade varit det bästa.

Lider när jag läser ditt inlägg. Vilken hemsk känsla 🙁

Har med suttit vid tåget där pappa tog sitt liv. Men det plågar mig. När jag var där med min lillebror några veckor efter att han dog så hittade han Pappas sko…det var så hemskt. Var går gränsen mellan att sörja och plåga sig? Kände för egen del att det var svårt att avgöra.

massa kramar
.-= Dottern´s last blog ..Smittsamhet av självmord bland unga =-.

Kommentar från Leena
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (18:25)

Ludmilla,

Vad är det som händer inom psykiatrin, vad är det som händer inom sjukvården allmänt?
Det känns mer och mer att vi jobbar för att finnas för politiker…samla in pengar för regionen. Och så snabbt som möjligt.
Helst skall det inte finnas några patienter …iaf inte sådana som behöver hjälp!!!
Jag jobbar inom akutsjukvård, inom den mest avancerade kirurgin.
Varje gång jag vill använda mer av min (arbets-)tid för att MÖTA patienten, vara nära henne/honom och finnas till, möter jag bara negativa synpunkter hos mina kollegor.
Löpande band och tidsvinst är viktigast…jag skäms.
Det behövs fler som engagerar sig och vill finnas till och lyssna…
Tack att du finns, vännen!

Kram
.-= Leena´s last blog ..En Tid Av Stulen Lycka =-.

Kommentar från Kelly
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (18:29)

Ludmilla,
Folk som tar livet av sig behöver inte vara psykisk sjuka, ibland har folk svåra personliga problem och därför får man depresion, men det försvinner inte bara för man går till kuratorn, om personen inte vill bli hjälpt finns det så lite en läkare kan göra, det ligger i personen och hur svart är deras syn på livet. Jag jkan säga av erfarenhet att det krävs MYCKET mer än prof. hjälp för att läka från en psykist sår. Här i din blogg ligger också beviset.. bara för att du visar hur svårt du har det efter Linnéa har gjort självmord kan andra ångra sig och bestämmer sig för ändra sina planer, det är personen som bestämmer.

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (18:41)

Kelly: Psykisk sjukdom eller inte… det är ju en definitionsfråga, men visst – det finns många som har självmordstankar som inte uppfyller kriterierna för någon diagnos. Du har så rätt i det du säger att man kan påverka sina tankar själv. Det är ju det KBT går ut på. Att man tar kontrollen själv så att säga, men som du ser i mitt förra inlägg och dess kommentarer upplevs det sättet att tänka kring detta ganska provokativt, för när man har det som jobbigast är det väldigt svårt att se att man kan ändra på tankarna själv. Man upplever sig som ett offer för sina känslor. Här kan man behöva stöd! Men stöd finns det för lite av…

Kommentar från Edit
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (20:40)

Det var hjältemodigt av dig. I Sverige är det många som inte ”vill se” andras problem.
.-= Edit´s last blog .. =-.

Kommentar från Hanna
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (21:28)

Ja, psykiatrin kan man undra över. Vårdcentralen har sagt att jag själv ska uppsöka en psykiater, alltså leta reda på en. Vilken jag inte gjort för jag drar mig för det.
Ludmilla, du är fantastisk som hjälper andra emn glöm inte bort dig själv. Kram
.-= Hanna´s last blog ..Regissören =-.

Kommentar från annika
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (22:20)

Ludmillas, förstår att du får desperata mail då och då och att du känner ett enormt ansvar att förhindra att de som kontaktar dig verkställer sina planer.
Kanske borde det bildas ett nätverk av stödjare, även riktat till anhöriga, som kunde ställa upp med det du nu gör ensam. övermäktigt!
I så fall med geografin som lämplig bas, på frivillig basis, vad tycks?

Annika

Kommentar från Tejoka
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (22:57)

Efter att på samma sätt , flera gånger längtat bort, varit ”desperat”, aldrig vågat ta initiativet att prata med läkare – jag tror helt enkelt inte på dem. När man sedan väcker frågan i ett möte, tas det prover på bl a sköldkörtel, men i övrigt ingenting. Och jag som då inte klarar av att ta den kontakten på egenhand fixar det ju ännu mindre i det läge då det skulle behövas, då när ingenting är möjligt.
Son tur är har jag funnit en terapeut som finns på mailen i dessa lägen – det gör att jag kan ta kontakt med terapeuten , då denna person är den enda jag litar på i själva läget.

Ludmilla, tack för att du får mig att se den sida jag så länge blundat för.

Kommentar från U Sandin
9 september, 2009 kl 9 september 2009 (10:19)

Makalöst! Men jag blir inte ett dugg förvånad, tyvärr! Hade själv behövt hjälp lääänge innan jag talade om det. Närjag väl vågade tala om det trodde jag att jag skulle få det. Men så lätt är det inte! Man måste vara stark och kämpa för att få hjälp och hur lätt är det när man inte ens orkar leva? Jag tas sällan på allvar då jag ofta kommer in med ett leende trots att jag lärt mig att berätta att leendet är en fasad för att inte bryta ihop…

I dagens UNT 2009-09-09 finns en artikel ang sorg och minnessidor på nätet, har du sett den?

Kommentar från Matilda
9 september, 2009 kl 9 september 2009 (13:24)

Oj. Det känns som ett stort ansvar att bli kontaktad på det viset. Ville mest bara skriva en kommentar att jag läser din blogg och tänker på dig. Kramar Matilda
.-= Matilda´s last blog ..on the edge =-.

Pingback från Ludmillas Blogg » Livet inifrån en psykiatrisk avdelning
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (12:56)

[…] Minns du personen jag berättade om häromdagen? En 18-årig tjej som planerat att ta sitt liv i söndags där jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa henne att få hjälp? Hon lades ju till slut in på en psykiatrisk klinik. Jag har fortsatt kontakt med henne. […]

Kommentar från Catarina
15 september, 2009 kl 15 september 2009 (21:26)

Blir alldeles VARM i hjärtat när jag läser om ditt fina engagemang o djupa medmänskighet! det är stort! Hoppas du kan känna det inom dig! Ett BRA tips i en sådan situation kan vara att ringa direkt till polisen för de kan komma till platsen, ordnar med transport till närmsta sjukhus o är man självmordsnära så kan läkaren skriva vårdintyg o man får då omedelbar psykiatrisk vård tills faran är över.

Kommentar från Nicole
17 oktober, 2009 kl 17 oktober 2009 (11:55)

Det gör mig ont att du fått uppleva förlusten av din dotter, jag kan inte tänka mig att behöva gå igenom något sånt.
Det känns skönt att du tar tillvara på ditt engagemang och din sorg och leder in det på att hjälpa andra, det är väldigt bra gjort och jag är väldigt stolt över att ha en medmänniska som du.
.-= Nicole´s last blog ..Bullshit =-.

Pingback från Ludmillas Blogg » Jag väljer livet…
10 november, 2009 kl 10 november 2009 (15:07)

[…] psykiatrisk klinik för 2 månader sedan. Jag försökte med stora svårigheter att hjälpa henne, läs här… och sedan berättade hon hur hon hade det när hon var inlagd, läs […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Sammanfattning av suicidpreventiva dagen
3 december, 2009 kl 3 december 2009 (10:51)

[…] vidare under Ludmillas blogg, där fortsättningen på historien finns beskriven (http://ludmilla.se och fortsättningen […]

Skriv någonting