Bebis 2 veckor gammal
Ja, så har det redan gått två veckor i lillasysters (Och än har hon inget namn…) liv utanför magen. Tiden flyger iväg. Jag försöker hålla fast ögonblicken.
Bevara lukten av bebis i mitt luktminne.
Krama.
Äta upp med ögonen.
Pussa.
Massera.
Vara nära.
Njuta.
Hon är ett mirakel i sig.
Ett nytt liv.
Hon är inte bara ett nytt liv i sig självt utan hon ger oss i familjen ett nytt liv.
Det är en enorm omställning att vid 41-års ålder få en bebis igen. Pojkarna är ju så stora (9 och 11) så att de klarar sig själva i stor utsträckning. Här har vi nu en liten människa som behöver tillsyn och uppmärksamhet i stort sett dygnet runt.
Man har ingen tid till sig själv. Att hinna duscha är en ynnest. Om man har tur så hinner man äta inemellan. Bebis äter ungefär varannan timme dygnet runt. Och varje matningsomgång tar ungefär 45 min med blöjbyte. Sedan har man kanske en timmes paus. Men ofta vill hon sova i famnen eller på mitt bröst och då passar jag också på att sova lite. Hon har nu lite problem med magen också eftersom jag fortfarande äter antibiotika för infektionen jag råkade ut för.
Men jag njuter…
Jag njuter mer än jag någonsin gjort av ett barn. Med livserfarenheten och ålderns mer mogna inställning till saker och ting så kan jag vara här och nu och inte t ex bli frustrerad av att vara låst. Varje gång hon vaknar och vill ha mat fylls jag av glädje.
Hon är nu sedan några dagar vaken lite mer och man känner att man får kontakt med henne. Hon betraktar den nya världen hon kommit till med nyfikna ögon.
Lillasyster fyller ut ett tomrum i vår familj utan att ersätta Linnéa. Vi är fem personer som bor hemma igen (Emelie bor ju sedan flera år inte hemma längre). Jag fylls av värme inombords när jag ser att det åter finns fem tvättkorgar med kläder i.
Två mycket stolta bröder
Storebröderna spricker av stolthet. De älskar henne så mycket redan. De står i kö för att få hålla henne, byta på henne och sätta på henne kläder. De tycker att det är för bra för att vara sant.
Det glädjer mig så mycket att de får uppleva detta.
Liv efter död.
Märkligt hur det kan bli…
Mitt liv har verkligen inte blivit vad jag trodde att det skulle bli.
Jag blir ödmjuk inför livet.
Man vet ingenting om någonting.
Man kan påverka mycket mindre än man tror. Man kan inte skydda sig mot sorg, smärta och olycka.
Men man kan påverka inställningen till det som händer.
Lillasyster hjälper oss med det.
Läs även andra bloggares åsikter om 2 veckor, bebis, babytiden, syskon, lillasyster, sorg, hopp
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Sara
2 december, 2009 kl 2 december 2009 (12:47)
Jag blir så innerligt glad när jag läser detta inlägg!
Värme och ljus
Kommentar från Anna-Carin
2 december, 2009 kl 2 december 2009 (12:55)
Vad söt hon är Lillasyster! En riktigt liten Sötnöt.
Hon ser ut som en My tycker jag…
Härligt att pojkarna vill vara med, det är fint.
Va rädd om er!
Kommentar från Tizzel
2 december, 2009 kl 2 december 2009 (13:10)
… och håren reser sig på mina armar när jag läser!
Du är verkligen värd att få känna denna glädje och kärlek!
Er familj är verkligen värd att få dessa stunder av lycka!!!!
.-= Tizzel´s last blog ..Lussekatt =-.
Kommentar från Soulsister
2 december, 2009 kl 2 december 2009 (13:34)
Va glad jag blir av att läsa detta, helt underbart. O så härlig bild på pågarna o lilla livet. Storebror ser verkligen stolt ut!
kram
.-= Soulsister´s last blog ..Skånsk kyla =-.
Kommentar från Edwina
2 december, 2009 kl 2 december 2009 (13:39)
Hej!!! Det är kanske just det hon ska heta, Liv 🙂
Kommentar från Mirre
2 december, 2009 kl 2 december 2009 (15:07)
Vad fint skrivet. Jag blev rörd. Önskar er all lycka ända från hjärteroten.
Kommentar från Susanne
2 december, 2009 kl 2 december 2009 (19:13)
Ni har verkligen en riktig liten sötnos att vara stolta över!! 🙂 🙂 🙂
Kommentar från Angelica
2 december, 2009 kl 2 december 2009 (19:41)
Angelica betyder ”den änglalika” – önskar nästan att jag inte hette det bara så att jag en dag kunde få ge min tilltänkta egna dotter det namnet..
Kommentar från Ingrid
2 december, 2009 kl 2 december 2009 (19:48)
Näe, …så är det ju.
Ju mer man vet, desto mer förstår man att man inte visste så speciellt mycket som man trodde.
En liten människa, ett litet mirakel – ni gör alldeles rätt i att njuta så mycket ni bara kan.
Varm kram
Kommentar från Malin Lj – Mamma till Walter!
2 december, 2009 kl 2 december 2009 (23:30)
Åh så fin hon är!!:)
.-= Malin Lj – Mamma till Walter!´s last blog ..8 timmars nätter! =-.
Kommentar från Cherie och Viggo
3 december, 2009 kl 3 december 2009 (10:19)
Det är en sån härlig bild på bröderna med lilla syster, så bekvämt det ser ut där i soffan! Kram
Kommentar från Camilla
3 december, 2009 kl 3 december 2009 (19:13)
bröderna ser minst sagt lyckliga ut!!!!!!!!!!!!!man ser skillnad på lyckan i ögonen…ha de gott
Kommentar från Annette
7 december, 2009 kl 7 december 2009 (9:01)
Härligt och läsa vad ett litet underverk kan göra, därmed är det ju inget som säger att man inte bär med sig sin smärta.
Önskar er all lycka. Kram
Kommentar från Bittan
7 december, 2009 kl 7 december 2009 (20:42)
Sitter långt upp i norr och vill bara lämna några ord…
Har läst med sorg och glädje om livet och din ängel,många tankar far genom mig.
Den lilla flickan som ni alltid har omkring er nu..och den lilla flickan som finns hos er…Kanske har hon ett namn nu,kanske inte…”Livia” är ett vacker namn.
Med all värme /Bittan
Kommentar från Vb
10 december, 2009 kl 10 december 2009 (4:51)
Kära Ludmilla och hela familjen, har inte varit i bloggvärlden på länge så detta mirakel höll jag på att missa.hon är underbar och jag vill skicka dom varmaste gratulationer till er lycka.
Elizabeth
.-= Vb´s last blog ..Ligga/knulla,älska =-.
Kommentar från Lillsnörpa
2 januari, 2010 kl 2 januari 2010 (1:14)
HUNDRA MILJONER GRATTIS till den vackra lilla prinsessan! /Lillsnörpa
Pingback från Det kom ett Nallebud…
13 mars, 2010 kl 13 mars 2010 (10:05)
[…] förmågan. Inte minst har hon visat det genom att hon vågade tro på livet och kärleken igen och skaffade ett till underverk/barn, trots att hon hade fyra barn och trots att hon förlorat […]
Kommentar från Klara
2 december, 2009 kl 2 december 2009 (12:38)
Så vackert du beskriver. Så rörande… Kan ju inte föreställa mig men din beksrivning om liv efter död griper mig – väldigt. Varma tankar.