På andra sidan dörren
Helena Bergman skrev boken ”På andra sidan Dörren” förra året. Jag fick den hemskickad och har läst den.
Boken handlar en hel del om Johannas liv i övrigt men handlar framför allt om Johanna som arbetar som timanställd inom slutenvårdspsykiatrin i Uppsala. Hon påpekar många orättvisor vad gäller fast anställd personal och timanställd personal, men framför allt beskriver hon den icke existerande respekten för patienterna. Om förvaringen och den bristande vården av psykiskt sjuka patienter.
Boken är skriven rakt och orädd om hur vården ser ut. Tydligen så fick Helena Bergman sparken från den timanställning som hon själv hade, när boken kom ut. Skrämmande!
Här finns fler recensioner om boken… och här… och här…
Den bristande psykiatrin är ingen nyhet. Det var dock väldigt bra att rapport uppmärksammade bristen häromdagen. Man konstaterade då att man dragit ned på antalet slutenvårdsplatser samtidigt som antalet öppenvårdsplatser ite ökat och antalet sjuka bara ökar… Lisa Olveby berättade i detta inslag om hur hennes dotter Jessica 16 år tagit sitt liv trots att hon var under vård. Precis som Linnéa. Precis som så många, många andra.
Det är många personers liv som skulle kunna ha räddats med rätt vård.
Hur många fler ska hinna ta livet av sig innan man gör något åt saken?
Hur många behöver ta livet av sig innan politikerna tycker att det är ”värt” att lägga mer resurser på psykiatrin?
Läs även andra bloggares åsikter om på andra sidan dörren, Helena Bergman, bristande psykiatri, brister i psykvården, självmord, Lisa Olveby, ta sitt liv, slutenvårdspsykiatri
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Marielle
5 mars, 2010 kl 5 mars 2010 (0:08)
OERHÖRT VIKTIGT!!!!!! Psykiatrin måste börja ta psykisk ohälsa på allvar, ingen väljer någonsin själv att drabbas av pykisk ohälsa, lika lite som vi väljer att få cancer eller en stroke. Jag vet inte hur vi ska få samhället att förstå att psykisk ohälsa är lika icke självvalt som de fysiska sjukdomarna, jag vet bara att änglarna står i kö för att dö, i kö för att enbart bli en siffra i statistiken, något staten verkar nonchalera. Det är värdelöst, vidrigt och totalt oacceptabelt. För varje pusselbit jag får av Linneas situation, av min egen och många andras blir jag bara mer och mer förbannad. Hur långt ska detta gå?
Jag blir fullständigt och totalt tom samtidigt som jag blir så fruktansvärt arg på hur de ”behandlade” Linnea, trots din tydlighet, du kände ändå ditt barn bäst. Gång på gång gör slutenvården misstag, övertramp och det får förbises -varför? På vilket sätt ska det vara okej? Psykiska sjukdomar är ofta en livsfara som läkare, slutenvård och psykiatri tar med en klackspark men faktum kvarstår: ett ”ryck upp dig” fungerar lika lite på en psykisk diagnos som på en fysisk.
Vi ska rädda fler, vi ska göra något åt detta. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Jag tänker göra mitt för att rädda mig själv och om så bara en enda människa till.
Starka kvinna, keep on fighting! 🙂
Kramar
Kommentar från Prinsessan
8 mars, 2010 kl 8 mars 2010 (15:44)
Det är ökad respekt och medmänsklighet som mest behövs i vården.
Hur når vi dit…? Med stressad personal som i bästa fall inte bemöter en på ett elakt sätt.
Som det är nu så gör man nog bäst i att hålla sig undan, hur sjuk man än är… För att inte må sämre. Ska det få vara så?
.-= Prinsessan´s last blog ..Gåta – och saker att gråta över =-.
Kommentar från Sara
4 mars, 2010 kl 4 mars 2010 (12:47)
Jag upphör aldrig att förvånas över hur ”vården” kan fortgå som den gör… Ej heller upphör jag att förundras över ditt engagemang!
.-= Sara´s last blog ..Skyddad: Jag bara väntade… =-.