Respektera att någon tar sitt liv?
I samband med att en ny ”känd” person tagit sitt liv så har debatten om rätten till självmord kommit upp på tapeten igen.
Jag har svårt att förlika mig med den inställningen till självmord.
Jag tror att det är oerhört få personen som på en rationell grund som man kan respektera, tar sitt liv.
Jag tror inte heller att det är något som man VÄLJER.
Jag tror att man inte upplever att det finns något val. Att det inte finns någon annan utväg.
Jag tror att de flesta som tar sitt liv, egentligen inte ville dö, utan helt enkelt inte orkade leva. Det är skillnad.
De allra flesta som tar sitt liv gör det för att de just då har en psykisk sjukdom som till exempel depression, psykos, ångest, ätstörning, emotionell instabil personlighetsstörning eller något annat.
Det är tillstånd som går att få hjälp mot. Det är inget som man behöver ta livet av sig för.
Problemet är att man när man till exempel är deprimerad tycker att man själv är så ”dålig”, att man känner sig som en belastning och kan inte se något ljus i framtiden. Då kan man tycka att lösningen ”självmord” är en logisk utväg.
Men de allra flesta som har haft självmordstankar och sedan har kommit vidare i livet är oerhört glada över att de inte lyckades ta sitt liv. För nu ser allt annorlunda ut.
Hur ska man då kunna respektera och acceptera att någon tar sitt liv?
Jag kan idag acceptera att Linnéa är död, men jag kommer aldrig att kunna respektera hennes beslut. Att bestämma sig för att ta livet av sig när man är 14 år och sannolikt har en reaktiv psykos pga av något som hänt tidigare, det kan man inte respektera. För det är en sjuk tanke som lett till det beslutet.
Tycker du att man har ”rätt till” att ta sitt liv?
Läs gärna också om Pirjo Stråte som förlorat både sin son och sin man i självmord här…
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt liv, suicid, Björn Lagerbäck, traumapsykolog
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Camilla
5 mars, 2010 kl 5 mars 2010 (20:52)
De är verkligen en svår fråga och det känns som om man leker gud om man besvarar den, men jag kan känna att de människor jag möter som är väldigt gamla, minst 95 år och som ber om att få avsluta sitt liv har jag all förståelse och acceptans för.Vi i Sverige gör ALLT för att de ska fortsätta leva, trots att de inte vill själva, det känns etiskt väldigt FEL att lägga dropp eller mata när man vet att de vill dö! När det gäller psykiskt sjuka, riktigt psykiskt sjuka människor på tex. rättspsyk eller anstalt som vill ta sitt liv har jag också full förståelse för….om de nu hela sitt liv hittills känner och säger att de inte borde leva och tar sitt liv så tycker jag verkligen att man måste acceptera de. När det gäller Linnea, Johanna Sällström och Emil Forselius är jag mer osäker…jag kan förstå att det händer eftersom jag själv velat ta mitt liv sedan jag var 12 år och fortfarande kan få sådana tankar MEN jag har haft den enorma lyckan att träffa riktigt proffessionella människor längs min rehablilteringsväg dvs. det har varit människor som jag både ser och känner att dom ser och FÖRSTÅR vad jag känner. Grejen är den att när man mår så psykiskt dåligt så är min övertygelse att man måste träffa 100% rätt just då, just när man som mest behöver de…Just den känslan av att känna samhörighet är det som gör att man INTE tar sitt liv pga. att man förstår att de andra förstår och det gör att man inte är ENSAM, tror att om man är psykiskt sårbar så har man ett otroligt nyanserat känsloliv och är väldigt sensitiv. När de destruktiva sjuka tankarna tränger på känner man sig som en alien, ett freak, totalt missbildad, jag kan bli fullständigt förskräckt när jag kommer på mig själv med HUR jag tänker och HUR ska jag kunna förlika mig med eller identifiera mig med att det är en del av mig?????? En gång i min terapi så sa jag – såna som jag ska rensas bort…jag har dåliga gener..Att föklara för någon som är frisk är oftast bara otroligt jobbigt, de förstår inte och samtidigt är det väl bra, det är ju sunt! Riktigt olyckligt att Linnea och andra människor inte får ”rätt” hjälp i de skede dom behövt den. Jag kämpar på med mitt liv, är 40 år nu och läser på socionomhögskolan, min förhoppning är att få ett arbete som jag trivs med och att mina erfarenheter kanske kan hjälpa andra i sin kamp med sig själva, dom är många…
Kommentar från Åsa
5 mars, 2010 kl 5 mars 2010 (21:57)
Alla alla människor som vill ha hjälp ska få bra hjälp oavsett om det handlar om att man inte orkar med sitt liv, inte orkar med sin somatiska eller psykiska sjukdom borde vara en självklarhet.
Även om frågeställningen är komplex, så är mitt tveklösa svar ”ja, vi har rätt att ta våra liv”. Vem om inte vi själva skulle ha rätten till våra liv?
.-= Åsa´s last blog ..Vad är det? =-.
Kommentar från Åsa2
5 mars, 2010 kl 5 mars 2010 (22:22)
Frågan är lite för komplex för att bara besvaras med ett ja eller ett nej. Om en person är helt psykiskt frisk men lider av svåra smärtor eller av andra skäl tycker att hennes/hans livskvalitet är så obefintlig att döden känns som en tänkbar frihet, så är det något som kan sortera under ”rätt” att ta sitt eget liv. Men de allra allra flesta som har självmordstankar har det för att de har föreställningar om att de är värdelösa och att de inte kan känna något hopp om att det ska bli bättre, dvs att livet kan bli värt att leva. Jag tycker att man aldrig ska tala om ”rätt” att ta sitt liv, i detta sammanhang. Jag har själv arbetat med självmordsbenägna patienter och precis som du skriver Ludmilla så är de otroligt glada att de inte hann ta livet av sig, innan de fick rätt hjälp och kunde se lite andra perspektiv. Jag tycker man ska utgå från att suicidtankar är en EFFEKT av psykisk ohälsa/sjukdom och skall behandlas. De flesta som har känt dessa tankar vill egentligen inte dö, de kan bara inte känna hopp om att slippa leva med skuldkänslor, depression, mindervärdeskänslor, rädslor och allt annat som är svårt. Det är allas vårt ansvar att så gott vi kan hjälpa dem som plågas av dessa tankar.
Kommentar från Åsa
5 mars, 2010 kl 5 mars 2010 (22:46)
Om man inte har rätt att ta sitt liv. Vad ser ni framför er för att förhindra det? Jag ser ett oerhört obehagligt samhälle framför mig.
Var drar ni gränsen då, ska människor ha rätt att avstå förebyggande kontroller, somatisk sjukvård ? Eller är det ett indirekt självmord?
.-= Åsa´s last blog ..Vad är det? =-.
Kommentar från Kristin
5 mars, 2010 kl 5 mars 2010 (23:51)
Håller med dig att man kan inte respektera nåt dylikt som att en 14- åring tar självmord. Helt oacceptabellt. Hade Linnea en reaktiv psykos? Vad hade hänt henne? Du behöver inte svara om det känns fel, undrar bara. Försöker förstå:) Kram
Kommentar från Kristin
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (0:03)
Tillägg till ovanstående kommentar: ” Ja jag tycker att man har rätten att ta sitt liv. Livet är sitt och jag tycker man äger sitt liv: sen är jag helt övertygad om att dom flesta som väljer det inte ser klart elller är sjuka, deprimerade eller lider av annan psykisk åkomma som hindrar att se hopp, framtid och annat som gör det värt att leva en dag till:) Det är då vi övriga, antingen som anhörig eller personal inom psykiatrin måste förmedla och finnas där, framförallt lyssna!
Kommentar från Maria
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (0:28)
Efter att min lillasyster tagit sitt liv så vi åkte till sjukhuset för att prata med personalen för att få svar på hur hon kunde ta sitt liv inne på en psykiatrisk avdelning.
Då frågade vi varför de inte hade vak på henne och varför de inte tagit bort farliga föremål från hennes rum som hon kunde skada sig med.
Då började personalen att prata om att ”patienten” måste få ha sin integritet,
att man inte kan ta bort allt för dem och att det är väldigt jobbigt för patienten att ha en person som kollar dem hela tiden.
Det gjorde mig såå arg!! För jag struntar faktiskt i om det skulle kränka min systers integritet, bara hon fick leva!
Jag tror också att hon hade varit tacksam om de hade gjort allt i deras makt för att hålla henne i liv, även om hon hade tyckt att det var jobbigt just då..
Många som tar sina liv hade nog kunnat leva vidare om de bara hade fått rätt hjälp..och de hade nog uppskattat det.
Det är det som är såå tragiskt, att det hade gått att rädda så många människor om bara vården var bättre.
Kommentar från Maria
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (0:48)
..och som svar på din fråga: Nej jag tycker inte att man har rätt till att ta sitt eget liv.
Eftersom de flesta som gör det mår så dåligt för stunden när de väljer att ta sitt liv så kan de ju inte riktigt inse sitt bästa.
Skulle man ha rätt till att ta sitt liv bara för att ”man äger sitt liv” så är det ju som att jag bara skulle ha struntat i min syster när hon var så sjuk och ville dö, bara för att hon ville det.
Nej det skulle nog ingen tillåta bara för att man ska få bestämma över sina egna liv.
Det är ju inte bara personen som tar sitt liv som drabbas..
Så många andra får ju sina liv förstörda för alltid pga denna handling.
Men sen så kan jag tänka helt annorlunda om det är en gammal person som tycker sig ha gjort sitt här på jorden, då kanske den har rätt att bestämma att den inte vill lida den sista tiden.. Svårt!
Kommentar från hanna
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (0:52)
The father grieves the loss of his son,
unfulfilled future and hopes undone.
Forever he will keep this locked inside,
It sits right next to his love and his pride.
The mother grieves the loss of her son,
unspent love and pride undone.
Forever she will keep this locked inside.
It sits right next to her love an…d her pride.
Sister’s and Brother’s grieve this loss too,
a siblings loss leaves them to struggle too.
A part of them forever missing…just like you,
their love and pride remains, just like you.
A cherished memory and intense pain,
one affects the other, again and again.
Time will dull and lessen the pain,
it never disappears; with you it remains.
Hear your heart’s song; listen beyond your grief,
it is there your Niklas lives, may that give you some relief.
Kommentar från Ludmilla
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (8:59)
Åsa: Jag tycker att rätten till våra liv och rätten att ta våra liv är helt olika saker.
Vi har ju tvångsvård att ta till för de som är en fara för sitt liv eller andras liv. Så ser lagstiftningen ut idag.
Kristin: Jag har sagt att jag en dag ska berätta vad jag tror gjorde att Linnéa tog sitt liv. Att hon hade psykotiska symptom är helt klart och att hennes depressionsdiagnos var ofullständig. Tyvärr utredde man inte detta vidare under hennes inläggningstid.
.-= Ludmilla´s last blog ..Uppåt igen… =-.
Kommentar från Jerry
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (9:24)
Till Zyrenna-Åsa vill jag bara säga att visst har vi alla rätt att ta våra liv, men jag skulle göra ALLT för att förhindra det och kan bara hålla med om det som Maria skriver ovan att vem fan bryr sig om integritet om det handlar om liv och död?? Jag skulle också vara skitförbannad på de som resonerade på det sättet.
För det kan vända, en självmordsbenägen person kan faktiskt få ett värdigt liv och må bra, just för att anhöriga är ihärdiga och inte accepterar sådant snack…
.-= Jerry´s last blog ..i want to know what love is =-.
Pingback från Ord om självmord « Ord av Jerry
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (10:13)
[…] läser hos Ludmilla om hennes tankar kring det som traumapsykologen säger. Hennes dotter Linnea valde att avsluta sitt […]
Kommentar från Åsa
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (10:44)
Jerry, jag skulle också försöka förhindra det, ändå så anser jag att vi självklart har en rätt att ta våra liv. Hur skulle det se ut annars? Tvångsövervakning över hela befolkningen och bestraffning för de som försökte.
Det går också att ta livet av dig på olika sätt, förutom direkt självmord. Avstå från behandling vid svår sjukdom, leva destruktivt genom stort bruk av t ex mat, mediciner, alkohol osv för att viljan att leva inte finns riktigt. Ska de också tvångsvårdas? Vem ska inte tvångsvårdas/övervakas i så fall?
.-= Åsa´s last blog ..Vad är det? =-.
Kommentar från Jerry
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (11:59)
Åsa, givetvis så finns det inga gränser där man bestämmer sig för tvångsvård/övervakning, men fallet som Maria beskriver ovan är för mig självklar. Där är situationen så akut och tydlig att allt snack om integritet och sådant är trams. Teori är en sak, men har man personer med självmordstankar i sin närhet så gör man allt som står i sin makt för att förhindra det.
Jag har själv nu skrivit om det på min blogg och där berättar jag om mig själv där just tvång har gjort att jag själv vänt och nu värnar livet istället för döden. Men jag vet, det går inte att vara generell när det handlar om så svåra saker som självmord.
.-= Jerry´s last blog ..i want to know what love is =-.
Kommentar från sarah/jigartala
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (12:35)
Jag tycker det är en fruktansvärt svår fråga. Jag är själv troende muslim och tror både på ett liv efter döden och att självmord är något som är fel att göra. I mångt och mycket tycker jag att självmord ska behandlas som en sjukdom vilken som helst. Om självmordsförsöket beror på ett sjukdomstillstånd är det lika självklart att det ska tas på allvar och behandlas som någon annan dödlig sjukdom. Sen å andra sidan kan jag känna en viss förståelse för de som väljer att ta sitt liv när ”livet kostar för mkt”. Jag menar mår man dåligt år ut och år in trots hjälp och medicinering inte blir bättre så måste det vara en fruktansvärd tillvaro. Men jag tycker absolut inte att man bara ska acceptera det utan att vi måste se till att erbjuda stöd och behandling till de som inte mår bra och även forska kring varför det är så många i vårt land som faktiskt väljer att begå självmord.
.-= sarah/jigartala´s last blog ..På kanelen =-.
Kommentar från Klara
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (13:57)
jag håller med dig helt o hållet, Ludmilla! Det känns oerhört oöverstigligt o svårt o går emot alla naturlagar som finns att respektera någons beslut att ta sitt eget liv. Det går inte! Det strider ju mot allt! För precis som du skriver så kommer dessa tankar på att vilja försvinna från allt ifrån en depression (som går att bota) från missbruk (som går att få hjälp med) etc etc Jag tror inte heller att någon väljer att ta sitt liv, utan att man helt enkelt inte orkar leva längre! Livet ÄR bitvis djäkligt tungt emellanåt för de flesta av oss o alla är inte rustade att hantera dessa svårigheter o många har en inre känslighet som gör de extra sårbara. Men att påstå att man måste respektera beslutet tycker jag är väl magstarkt! Likaså att det är ett aktivt val att ta sitt liv; som jag ser det är det en av symtomen/diganoskriterierna på bl a depression.
Det som jag tänker kan finns med i självmordstankar är illusionen, tilltron att det blir bättre sedan – när man är död. Har hört många som berättat om att de hellre vill ha ett nytt liv (reinkarnationstro) eller vilja vara någons skyddsängel… att livet på jorden här är alltför hårt o känslan alltför stor att man inte passar in. Min obotliga tro är att det går att få hjälp, att det finns hjälp att få. En plats för alla. Men ibland får man leta lite innan man hittar hjälpen. Den kommer tyvärr inte alltid till en utan ibland får man fortsätta att leta vilket är en paradox för det orkar man inte i det skick man är i då. Finns nog inga svar på frågan, ingen forskning som kan påvisa varför – för alla människor är unika individer o när personen väl är död finns det ingen återvändo. Däremot kan man kanske välja att våga närma sig varandra, att le o säga hej när man ses, att inte frysa ut någon, att våga vara vänner! Många säger efteråt;ohh, om jag bara hade vetat, anat, att h*n tänkte så, att det var så illa men jag vet av egen erfarenhet att man kan vara väldigt tydlig med att ge tecken åt sin omgivning men det är helt enkelt alltför svårt att hantera, det skrämmer så otroligt mycket att om man vågar yppa nåt åt någon o den inte reagerar utan låtsas som om man inget fatatt eller hört så kan det känns tusen gånger värre. Debatten kring detta är iaf väldigt viktig!
Kommentar från karibien
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (15:17)
Den man jag älskat och levt ihop med sedan jag var tonåring tog sitt liv en vecka efter jag flyttade ifrån honom. Jag är övertygad om att den kväll han sprang ut på bron och hoppade i älven gjorde han inte ett val, i meningen på någon nivå medvetet, rationellt, aktivt val.
Det skulle ha behövts att någon rent fysiskt höll fast honom för att stoppa honom. Han hade tappat verklighetsförankringen, trodde att han var förföljd, det vet vi utifrån telefonsamtal han gjort bara minuter innan självmordshoppet.
Bara några timmar tidigare gjorde personal på psykiatrins akutteam per telefon bedömningen att ingen självmordrisk förelåg och bad honom återkommma dagen efter, när han bad om hjälp och ville att någon skulle komma till honom.
Jag är övertygad om att han då inte såg någon utväg, att han inte såg ett val.
Likafullt är jag övertygad om att han gjorde ett val – långt tidigare. Han valde att inte söka hjälp när han började må dåligt. Eller att tala med någon av oss anhöriga då. Han sökte inte heller hjälp när han blev sämre. Inte förrän det var riktigt, riktigt illa, och han inte kunde dölja sin ångests fysiska tecken för oss närmast sökte han hjälp. Han valde dock att förtiga och dölja självmordstankar och självmordsplaner för oss anhöriga ända tills slutet. Han valde att inte berätta om de psykotiska inslagen i samtalen när han väl sökte hjälp. Och långt, långt tidigare valde han att inte ta itu med smärtsamma upplevelser utan trycka ner dem, och han valde detta om och om igen vid kriser och livsskeden, tills det en dag blev för mycket som skulle rymmas under locket.
Så fan heller om jag accepterar och respekterar det valet. Jag kan verkligen förstå att man hellre vill fly smärta än stirra den i vitögat. Men smärta är en del av att vara människa, man tar sig igenom den på något sätt och man behöver inte gå den vägen ensam. Ingen människa är en öde ö – han var inte bara M, han var barnafar, son, bror och allt det andra och när han kastade bort sitt liv förkastade han också oss och avgjorde att vi fick leva med den smärta han inte orkade med.
Den som är deprimerad, ångestfylld, i paranoia, psykotisk, full av smärta och självhat är inte i stånd att välja döden, eller välja att inte längre leva. Det är därför vi har lagstiftning som ska skydda den som inte kan skydda sig själv.
Ja, när det behövs får man faktiskt låsa in, övervaka, medicinera, göra vad som krävs för att människan ska överleva tillräckligt länge för att inse att livet kan se annorlunda ut än när det är som svartast.
På tre veckor gick min älskade från bekymrad, oroad, till deprimerad, ångestfylld och slutligen paraniod psykos. Tänk om han hade blivit inlåst, medicinerad, och tvingad att överleva? Tänk om han nu, 19 månader senare, varit tilltufsad, vacklande, men ganska säker på att det fanns ett bra liv, en lycka även för honom?
.-= karibien´s last blog ..Mask på, mask av =-.
Kommentar från Innie
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (18:19)
Också jag tycker att det här är en oerhört svår fråga och för tydlighetens skull måste jag nog börja med att säga att jag aldrig tror att självmord är en bra utväg.
Däremot kan kan jag rent logiskt tycka att det är konstigt att man inte ”får” begå självmord, hur grymt det än kan låta. Som lagstiftningen ser ut i dag får man ju vårda en människa mot hennes vilja om hon är suicidal, men självord är ju avkriminaliserat sedan åtskilliga. Min fråga blir därför – finns det någon situation där en psykiater INTE skulle skriva ett vårdintyg på en människa som har uttalade tankar/planer på att ta sitt liv? KAN man vara suicidal utan att samtidigt vara psykiskt sjuk? Kanske en sidospår, men fortfarande viktigt så till vida att det säger något om hur vi ser på suicid. När man talar i termer om aktiv dödshjälp för svårt fysiskt sjuka/skadade människor har i alla fall jag aldrig hört att tvångsvård skulle vara på tapeten, så uppenbarligen är det möjligt att vilja dö OCH vara psykiskt frisk. Eller?
När jag själv var sjuk ville jag ingenting annat än att dö. Under många, många års tid behandlades jag fram och tillbaka men blev aldrig bättre. Jag kände, med all rätt, som att det enda möjliga vore döden. När jag hör om människor som tar sitt liv försöker jag att komma ihåg den intensiva känsla jag levde med så länge. Vem skulle egentligen orka kämpa vidare om man inte ser något som helst ljus? Jag menar inte alls att det är _rätt_, men jag tror det är viktigt att även de det ur den drabbades perspektiv. Ett visst mått av sorg och mörker orkar en människa bära, men när det blir allt för överväldigande slocknar till sist kämparglöden. Ur ett utifrånperspektiv är det lätt att se allt som inte ännu prövats, alla försök man kan göra och alla behandlingar man kan testa, men den som bär oket kan sällan lyfta blicken så högt.
Så något enkelt ja eller nej svar har jag nog inte. Jag skulle aldrig förespråka självmord, och absolut inte hos unga eller nyinsjuknade människor. Däremot kan jag ha en högre förståelse för dem som levt ett långt liv på institutioner, oförmögna att bli fria från sin sjukdom, eller för gamla människor vars livskamrat sedan länge gått bort och där andra krämpor tagit över. För vem är jag att döma?
.-= Innie´s last blog ..Meteorologisk vår =-.
Kommentar från assíduus
7 mars, 2010 kl 7 mars 2010 (9:37)
För att vara diplomatisk kan jag förstå er båda d.v.s. både dig och Björn Lagerbäck. Precis som dig tror jag att de flesta som tar sitt liv lider av psykisk ohälsa i någon form och att de upplever sin situation som ohållbar, med följd att vissa ändar sitt liv. När det gäller frågan om behandling är jag emellertid inte enig med dig. Som jag ser det är mycket av den behandling som ges i dag, då förutom KBT som är utmärkt för vissa men verkningslös för andra, ofta föråldrad och förmår inte att lindra de kval som vissa av dessa personer lider. Exempelvis används fortfarande psykofarmaka som fanns vid tidernas begynnelse t.ex. Risperdal och som ofta ger svåra biverkningar som kraftig viktuppgång (inte ovanligt med 20-30 kg), parkisonism m.m., eller bensodiazepiner som är starkt beroendeframkallande och där vissa utvecklar missbruk. Till det kommer de personlighetsförändringar som grundsjukdomen ofta ger och som gemene man i regel har svårt att förhålla sig till. Följden blir ofta utanförskap. Jag kan förstå hur outhärdlig denna situation kan upplevas och att det för vissa leder till själmord. Däremot tycker jag det är fruktansvärt att det ska behöva vara så. Uppenbarligen satsas för lite på denna sköra grupp av människor, som ofta inte har någon egen röst. Här behövs genomlysning, fakta, information och forskningsinsatser i syfte att uppnå en modern och framförallt human vård, som på sikt kan minska antalet självmord.
Kommentar från Nina
7 mars, 2010 kl 7 mars 2010 (17:12)
I en sån här pass allvarlig fråga anser jag att man inte kan blanda in begreppet intregritet.
En människa som tar sitt liv är helt uppfylld av en känsla som är obeskrivbar för andra som inte varit i situationen. Personen behöver hjälp och ibland krävs det att tvång ska in. Personen fungerar ju uppenbarligen inte om den nu vill ta sitt liv. Om personen självmant inte söker hjälp så är ju tvång det enda som funkar. Jag tror nog att alla anhöriga håller med om det. Sen om nu personen som vill ta sitt liv anser det vara intregritetskränkande när andra tar till tvång är mindre viktigt och inget man ska ta hänsyn till eftersom dess känsloläge är så svart att personen inte kan agera/tänka rationellt.
Jag har upplevt sånt här på nära håll och jag vet att om inte tvång skulle tagits till så hade en jag känner varit död. Hon sökte aldrig självmant hjälp. Sen kan jag ha förståelse att det måste kännas fruktansvärt för personen som vill ta sitt liv att bli tvingad till vård. Så jag kan inte se att samhället skulle vara obehagligt bara för att tvång tas in. Tvärtom. Skulle man låta dessa dödslängtande människor som inte självmant söker hjälp få härja fritt i sin nattsvarta och destruktiva känslovärld och inte blanda in tvång så skulle samhället ju vara grymt och de anhöriga skulle få lida av konsekvenserna.
Kommentar från Ronja
5 mars, 2010 kl 5 mars 2010 (20:09)
Jag tror också att de som tar sitt liv gör det för att de verkligen inte ser nån annan utväg. Ingen annan valmöjlighet. Jag tycker inte man kan DÖMA någon som beslutat sig för att ta sitt liv, men man behöver heller inte respektera beslutet…