Tillbaka
Ja, så var det sista dagen på ett långt sommarlov som vi haft tillsammans hela familjen.
Vi har varit lediga i vårt paradis i tio långa veckor. Johan och jag har kunnat jobba hemifrån i den takt som omständigheterna har tillåtit.
Nu är det dags att komma in i höstrutinerna igen.
Jag har haft en vecka då jag känt mig riktigt låg. Jag blir lite rädd när jag faller så djupt. Jag blir så otroligt likgiltig och har så mörka tankar. Sådana här svackor kommer inte så ofta längre, men det blir tungt när de kommer.
Det är oftast när det varit lite för mycket som jag faller. Nu försöker jag hitta balansen i arbete, ta hand om Sophie, motionera och vila. Det är svårt eftersom jag vill så mycket. Detta i kombination med dålig sömn får det hela att tippa åt fel håll.
När jag är där nere funderar jag över min sjukdom. Tänker att det kanske var meningen att jag skulle dö? Tänker på Linnea och paniken griper tag i mig!
-Linnea!!?? Hur kunde du???
Jag blir så arg.
Jag blir så otroligt innerligt ledsen. Så djupt, djupt i sorgen.
Hur ska jag någonsin kunna leva ett normalt liv igen?
Men nu är det åter lite bättre och nu ska livet bli normalt igen med skola och jobb.
Imorgon hämtar jag ett amerikanskt par på Arlanda. De kommer och föreläser i helgen och vi ska ta hand om dem några dagar.
Nu är livet normalt igen.
På utsidan.
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Marina
17 augusti, 2010 kl 17 augusti 2010 (20:56)
jag har svårt att hitta ord som tröstar så jag nöjer mig med att öppna famnen och erbjuda dig en varm kram och en axel att gråta mot…
Kommentar från Lillemor
18 augusti, 2010 kl 18 augusti 2010 (7:00)
Ja det så man känner när man har varit med så mycke som du har jag känner så med miste mitt barn 07 det går upp o det går ner hoppas du mår bättre nu kram
Kommentar från Jazzy
18 augusti, 2010 kl 18 augusti 2010 (10:04)
Du verkar oxå ha levt ett tufft liv. 🙁 Men någon gång i framtiden blir det våran tur att må bra & kunna njuta av livet, eller hur? Hoppet är det sista som överger en…
Kämpa vidare!
Kommentar från Susanne
18 augusti, 2010 kl 18 augusti 2010 (10:08)
Ja insidan vet ju inte andra människor om egentligen. Men sorgen är alltid närvarande och alla frågor om varför finns alltid med också.
Hoppas helgen blir trevlig med era gäster
var rädd om dig
önskar Susanne
Kommentar från Helene
18 augusti, 2010 kl 18 augusti 2010 (11:31)
Jag blir så lessen när jag läser din lessenhet !!
Man önskar att allt var annorlunda…
Jag känner med dig.
KRAMAR i massor / Helene.
Kommentar från Marie-Anne
18 augusti, 2010 kl 18 augusti 2010 (17:31)
Det sägs att delad glädje är dubbel glädje och det sägs också att delad sorg är halv sorg; det ligger verkligen mycket i dessa två talesätt.
En vän till mig försökte förklara och motivera för sin tonårige son varför det var viktigt för honom att gå och prata med en psykolog/terapeut, när han för några år sedan, mådde dåligt.
Min vän bad sin son att tänka sig att det ”svåra och tunga” som han gick och bar på i sitt inre, kunde jämföras med att bära hem två jättetunga matkassar från affären. Om man är två som bär kassarna, blir ju bördan inte lika tung.
Fina du, när du delar med dig av din sorg och smärta här på din blogg, så är vi många, många som hjälper dig att ”bära dina matkassar”.
STOR kram till dig från mig
Kommentar från Susanne
18 augusti, 2010 kl 18 augusti 2010 (19:52)
Åh. Det är så svårt o läsa vad du skriver o inte kunna göra något för att hjälpa. Men skickar massor av styrkekramar o tankar till dig o hoppas det kan göra lite nytta iaf.
Kraaaaaaaaaaaaamar!!
Kommentar från Marie-Anne
18 augusti, 2010 kl 18 augusti 2010 (21:27)
forts till ovan…
Jag glömde skriva att vi också är många som delar din glädje och när du skriver om någonting härligt,underbart,positivt, vardagliga guldkorn och delar med dig av dina proativa tankar, så är vi lika många som står bredvid dig och gläds med dig = JÄTTEMYCKET glädje
kram igen
Kommentar från lisa
20 augusti, 2010 kl 20 augusti 2010 (16:51)
Hej, jag vill bara tacka dig för att du delar med dig även av de dåliga dagarna. Det kräver mod och ger mig förståelse för att även om allt ser bra ut, så har alla människor upp och nergångar. Tack!
Kommentar från Helene
20 augusti, 2010 kl 20 augusti 2010 (21:43)
Hoppas du får en skön helg med familjen !!
KRAM Helene.
Kommentar från Ann
21 augusti, 2010 kl 21 augusti 2010 (21:34)
Har så svårt att skriva o utrycka mig, men önskar så att kunde ge dig lite tröst.Den dagen Linnea dog vaknade jag efter att ha legat medvetslös i 8dagar,mitt tryck var 46 så det var ett under att jag överlevde.Är nu så tacksam att jag lever,och hoppas och önskar att du oxå kan må skapligt bra igen.kram Ann
Kommentar från Ewa
21 augusti, 2010 kl 21 augusti 2010 (21:57)
Titta in hos mig på detta inlägget:
http://saraconnemara.wordpress.com/2010/08/21/yihaaaaa/
Kommentar från Vaia
17 augusti, 2010 kl 17 augusti 2010 (20:38)
Hej Ludmilla!Jag blev ledsen när kag läste dina tankar och funderingar.Självklart kommer tankarna där man funderar över varför din älskade fina Linnéa kunde ta sitt liv,gillar inte att skriva så egentligen.Sorgen är hård och grym men ack så sann den är och man får inte fastna i tankarna utan försöka bryta dem på något positivt sätt.Tänka på ens andra barn att livet ser annorlunda ut och hur man ska försöka leva ett så bra liv efter omständigheterna efter förlusten av ett barn.Jag tycker inte att jag finner någon tröst när folk säger att jag har mina söner omkring mig trots att de verkligen är DÖDA.Detta verkar vara en klyscha,ett överlevnadssätt att fortsätta leva.Kämpa ska man försöka göra och du har 4 underbara barn och ska även bli mormor men jag kan tänka mig Ludmilla att Linnéa fattas dig,inget konstigt med det.Ett barn saknas och du undrar varför allt detta har hänt,kunde man förebyggt/förhindrat mm.Normala tankar och funderingar men de sätter djupa spår i ens själ,hjärna och hjärta ja i hela kroppen och hela ens tillvaro blir drabbad.Det viktigaste är kanske att man tar en dag i taget och focuserar på det man ska göra och framförallt ha egen tid för att träna,sova ,vila eller göra något bara för sin egen.Det verkar trevligt med främmande men det krävs en del energi från dig ochså.Förlåt men jag skriver lite osammanhängandes tror jag men jag är inte så pigg ,hjärnstressen och traumat har inte lagt sig efter allt som har hänt men jag önskar dig allt gott ska du veta.Vad har man att välja emellan brukar jag säga?att leva eller att dö?.Dö kommer vi att göra en dag så det längtar jag inte efter.Kanske acceptera/inse att livet har varit extra hård och orättvis mot dig,ingen tröst precis. Varma kramar från Änglamman<3<3