Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Två lådor

12 september 2010 (19:22) | Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Mitt barns liv finns nu i två flyttlådor.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att Linnéas liv nu finns i två lådor.

Jag letar efter cykelnycklarna för att låna ut Linnéas cykel till Annika som nu studerar i Uppsala ett år. Annika bodde hos hos under några månader våren 2007. Nu är hon tillbaka i Uppsala och studerar. Hon behöver en cykel. Det känns naturligt att plocka fram cykeln som jag ju tog bort, med stort motstånd, nu när den behövs av någon annan.

När jag letade bland Linnéas saker efter hennes nycklar var jag tvungen att öppna hennes lådor igen. Så svårt det är… Man öppnar ett helt liv.
Hennes liv kommer ut från dessa lådor. Sak efter sak väller ut ur lådorna. Kläderna, dagböckerna, sakerna… varje sak innehåller så mycket mer än en sak. De är förknippade med så mycket minnen…

Men, jag finns i detta liv.
Jag måste förhålla mig till det.
Jag finns nu och nu. Inte då. Inte förut.

Jag måste acceptera att Linnéa var en del av mitt liv i nästan 15 år. Men inte nu.
Linnéa är död.
Linnéa finns inte nu.

Jag finns nu.
Jag måste leva nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Agnetha
12 september, 2010 kl 12 september 2010 (19:46)

Kämpa på…<3<3<3

Kommentar från Lena
12 september, 2010 kl 12 september 2010 (22:06)

Nu Ludmilla gråter jag. Du satte ord på mina känslor. Ja, så är det. Mitt barns liv finns också på något sätt i en låda. Denna låda som innehåller en del av hans tankar, hans teckningar, hans funderingar. Jag har inte tänkt så tidigare, men så oerhört mycket som kan rymmas i en låda. Den står där i ett skåp och jag tittar ibland på den och tänker ”Jag ska nog gå igenom den igen” men orkar liksom inte.
Så många minnen. Men jag har som sagt inte tänkt tidigare på att det är ”han”. Kram från Lena

Kommentar från Lillemor
13 september, 2010 kl 13 september 2010 (4:35)

Det är ju så svårt o gå igenom sitt barns saker det är inte så ofta man orkar o titta sorgen o saknden är så stor men min dotter finns inom mig livet är inte säg lik sen hon lämnde oss.Hoppas du får en så bra dag du kan ha Ehliens mamma

Kommentar från Elin
13 september, 2010 kl 13 september 2010 (7:23)

Så svårt måste det vara att förstå det du säger när man inte har förlörat ett barn, att inse att livet är så , det du säger skrämmer livet ur mig :”Jag måste acceptera att Linnéa var en del av mitt liv i nästan 15 år. Men inte nu”. Låter så hård men det är sanningen. Livet är verkligen grymt.

Kommentar från Susanne
13 september, 2010 kl 13 september 2010 (7:57)

Det är ett konstaterande som är så smärtsamt för en mor som förlorat sitt älskade barn. Men som du skriver så lever du och då har du kommit långt egentligen på din resa efter din dotter.
Tack för fina ord. De är mycket känslor som du förmedlar i din blogg.
Susanne

Kommentar från Leena
13 september, 2010 kl 13 september 2010 (20:22)

Ludmilla,
Du har gjort det som vi alla gör då och då…du har öppnat lådan som innehåller ett helt liv, ett helt men kort liv…
Känslor som kommer tillbaka, bilder, dofter- otroligt att kläderna kan ha parfymdoften kvar efter mer än två år, hennes doft!

Vilken smärta finns i dina ord, och ändå sådan styrka!

Kramar <3<3

Kommentar från Ida
13 september, 2010 kl 13 september 2010 (21:08)

Detta gör så ont att läsa. Många kramar till dig Ludmilla!

Kommentar från ”Cecilia”
14 september, 2010 kl 14 september 2010 (11:00)

Det känns tungt att läsa. Kämpa på!

Kommentar från Angelica
14 september, 2010 kl 14 september 2010 (21:03)

Dina ord griper verkligen tag i mig. Jag önskar att det var en skönlitterär bok jag läste, och inte din blogg om ditt liv. Din styrka och dina insikter inspirerar mig… och jag tror att det du skriver är viktigt även för många andra.

Ta hand om dig!

Kommentar från stefan lund
23 september, 2010 kl 23 september 2010 (14:04)

frågar du mig så tror jag hon har det bra….
Du hade henne till lån ett tag,njut av allt som du fick lära dig.
kram

Kommentar från selvete
25 september, 2010 kl 25 september 2010 (21:36)

det har gått fem år, att jag har minst min 16åring doter och jag lever med det att hon kommer tillbaka..,
varför…varför… han tog ifrån mig..

Kommentar från Tofflan
27 september, 2010 kl 27 september 2010 (17:35)

Jag har också en låda med saker, en svart låda. En låda som jag måste ta många djupa andetag innan jag öppnar.
Du är en kämpe – jag är full av beundran – och jag skickar dig lite extra kraft genom cyberspace!

Skriv någonting