Ludmillas Blogg

Vi kom fram till Grand Canyon på eftermiddagen efter att ha kört genom öknen och även en bit på legendariska Highway 66.

Route 66

Vi hade bokat 2 nätter på ett hotell på South Rim. Vi trodde inte att det fanns något hotell precis vid kanten så vi bodde en bit ifrån. Men vi var i alla fall inte så mycket på hotellet så det spelade inte så stor roll.

Första kvällen åkte vi fram till kanten och tittade ut innan vi åt middag på ett annat hotell just där.
Jag var vid Grand Canyon 1988. Det jag minns var att det var gigantiskt och att det inte gick att beskriva och ännu mindre få det att fastna på bild. Det är helt enkelt ofattbart mäktigt.

För er som inte vet vad Grand Canyon är så är det en gigantisk spricka i marken. Den är 1500 m djup och 15000 m bred. Längst ned rinner Coloradofloden 100 m bred. Sprickan är 450 km lång. Ja, så står man där vid kanten och blickar ut.
Och tittar. ..
Och häpnar…
och får nästan upplevelsen att vara liten i världen…
att vara ett med naturen…
att allt är möjligt…
att man är tacksam för livet!

Längst där nere rinner Coloradofloden, 100 m bred här

Vi åkte på en tur längs med kanten med en guide och fick se detta mästerverk från olika håll. Även solnedgången bevittnade vi. Vi gick dock inte upp och tittade på soluppgången och vi gick inte ned till botten…

Oscar tyckte att det skulle vara kul att se ut som att han höll på att ramla ned...

Jag fick veta att det var ca 15 st som hade tagit livet av sig här i år. Ofta sker det inför nära och kära när man är på semester… Hemskt! Det fanns inte räcken överallt. Hur skulle man kunna sätta räcke hela vägen när det är så stort?

Min älskade man! Vad vi har gått igenom tillsammans!

Läs även andra bloggares åsikter om grand canyon, resa, reseberättelse, USA

Taggar: grand canyon, resa, reseberättelse, USA