Lika vård?
Kommer du ihåg att jag berättade om hur svårt det var för mig att få rehabilitering via Uppsala läns Landsting? Läs här…
Min läkare i Stockholm tyckte att jag skulle vara betjänt av onkologisk rehabilitering och skrev en remiss. Men eftersom jag var skriven i Uppsala så kom den tillbaka. Det var ett antal olika turer fram och tillbaka där jag tyckte att detta var så märkligt. Jag hade kontakt med läkare på kvinnokliniken här i Uppsala, kuratorer m.m. De hade också tagit upp frågan med verksamhetscheferna både på onkologen och kvinnokliniken.
Det hela slutade med att jag fick rådet att skriva mig i Stockholm. Eftersom jag har ett hus i Stockholm var detta möjligt. Så fort jag gjort det blev jag beviljad rehabilitering via Stockholms läns Landsting.
I morgon börjar jag en två veckors rehabilitering på Mälargården i Sigtuna. Det ligger tillräckligt nära för att jag ska kunna åka fram och tillbaka över dagen så att jag inte behöver vara ifrån min familj så länge.
Det ska bli spännande och jag är väldigt tacksam för möjligheten. Men nog är det fruktansvärt orättvist att man inte kan få detta om man bor i Uppsala…
Läs även ett tidigare inlägg om cancerrehabilitering här…
Läs även andra bloggares åsikter om cancer, cancerrehabilitering, onkologisk rehabilitering, Mälargården
Kommentar från Catarina
5 december, 2010 kl 5 december 2010 (21:10)
Det är rent sagt bedrövligt mycket i den vård som bedrivs i Uppsala. Jag har varit sjuk sedan jag skadade mig 1997 i en olycka . För att överhuvudtaget få reda på vad jag hade för fel fick jag söka privat vård. Det har jag fått göra även senare med andra saker som uppstått också. Man får inte hjälpen annars . Sista åren har både jag och mina nära och kära fått åka till Stockholm för att få rätt diagnos för det verkar vara en omöjlighet här i Uppsala, varför undrar man?
Upplever också vården utanför länet mycket vänligare mot patienten. Man kan ha en dialog med läkare utanför länet utan att det ska behöva uppstå denna löjliga maktkamp läkare-patient som jag tycker mycket råder i Uppsala. Det är ju faktiskt så att patienten vet ju bäst hur den upplever och känner och skulle det vara så fruktansvärt farligt att få berätta utan att doktorn känner sig nedtryckt som det verkar nästan. Varför kan man föra dessa samtal överallt utom här i stan?
Som sjuk/skadad sedan nästan 14 år även med anhöriga som är sjuka upplever jag ett rätt så rått klimat på många ställen t.o.m inom barn då det var aktuellt. Kränkande läkare som inte gjorde särskilt mycket än att stå och förnedra och till vilket syfte undrar man? Väl sedan i t.e.x Stockholm fick man snabbt svar på vad man led av och åtgärder kunde sättas in så man blev bra.
Nu blir det ju bara värre och värre om man ser på vårat kära sjukhus som sakta men säkert håller på att falla ner i dyn. Trist på ett så bra sjukhus som det var förr att saker kommit emellan som gjort att allt havererar. Idag handlar allt om vinster och pengar..människor i allmänhet är inte focus ändå är det vi alldeles vanliga människor som faktiskt har lika mycket värde som det få på toppen som behövs för att allt ska fungera men det tänker inte hiarkin på..bara det kommer in pengar och löner och avtal ser finemang ut för ett fåtal.. Ja det är min mening =)
Alla dessa som exempelvis sliter på golvet nu på akaedemiska sjukhuset, som gör underverk och i jämförelse har det en spottstyvel i lön mot det som enbart sitter på sina rumpor ”tycker jag” 😉 Och inte ens vet vad det fattar besluten för eller till för det är ju inte ute på det dagliga golvet och ser.
Personligen tror jag att flera saker kommer bli sämre i vår stad för det är många som borde sälja korv i stället för fatta beslut! 😉