Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


När mamma eller pappa tar livet av sig

10 januari 2011 (21:03) | barn, självmord | av: Ludmilla

När en förälder tar sitt liv finns det stor risk att barnet upplever att det inte är värt att leva för. Om min mamma eller pappa tar sitt liv måste det ju betyda att jag inte är tillräckligt bra. Ofta får barnet också skuldkänslor och tänker att denne skulle kunna ha förhindrat det, eller att det var något som det gjorde eller sa som orsakade självmordet.

Förälderns självmord påverkar barnet i all framtid.

Självmord och självmordsförsök hos föräldrarna är även betydelsefulla riskfaktorer för självmordsbeteende hos barnen.

Thomas Niederkrotenthaler från Wiens universitet och en svensk forskargrupp vid Karolinska Institutet har tillsammans studerat ålderns betydelse för hur upplevelsen av en förälders död eller sjuklighet påverkar risken för självmord eller självmordsförsök hos efterlevande barn.

Studien baserades på alla ensamstående personer som fötts mellan åren 1973 och 1983 i Sverige och för vilka det fanns information om båda de biologiska föräldrarna. Alla fall, som enligt svenska nationella patientregistret och dödsorsaksregistret klassificerats som självmordförsök och självmord inkluderades i studien, likaså fall av självskada där avsikten att dö varit osäker. Materialet omfattade 1407 personer som dött genom självmord och 17 159 personer som gjort självmordsförsök. (Niederkrotenthaler et al 2010, Epidemiol Community Health)

Resultaten visar att 72.4 % män/pojkar och 27.6 % flickor/kvinnor hade dött genom självmord och 35.0 % pojkar/män och 65 % flickor/kvinnor hade gjort självmordsförsök. Genomsnittsåldern för självmord var 22.3 år och genomsnittsåldern för det första registrerade självmordsförsöket var 21.1 år.

I samtliga åldersgrupper var händelsen att ha utsatts för en förälders självmordsförsök eller självmord förenat med 2.5 gångers ökad risk för självmord eller självmordsförsök som tonåring eller ung vuxen. Risken för fullbordat självmord var mest uttalad för de barn som utsatts för en förälders självmord före 3-årsåldern.

Sammanfattat av Rigmor Stain, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Annukka
10 januari, 2011 kl 10 januari 2011 (22:39)

Jag var 6 år när min pappa valde att ta sitt liv.. och visst finns funderingarna, traumat och sorgen kvar hela livet. Känslan av att inte vara tillräckligt värdefull eller duga sitter djupt rotad.

Kram A

Kommentar från Annika Saari
11 januari, 2011 kl 11 januari 2011 (8:12)

Hej Ludmilla…för flera år sen hade jag en samtalsgrupp på spes, unga vuxna (ca25-35år) som förlorat en förälder, och i ett fall bägge föräldrarna, i självmord.
Och trots att de var så pass vuxna och hade sina egna liv och inte bodde hemma längre, så kom omedelbart känslan om att inte vara värd att leva för.
I ett par års tid träffades gruppen varannan vecka och behovet att prata med andra var stort.
Genomgående var att de kunde ”förstå” att det fanns saker som påverkade förälderns handling, tex sjukdom.
Men ändå så var känslan att bli lämnad och inte vara värd att leva för så dominerande.
Det lilla barnets sorg kom ofta fram. Att föräldern tog deras framtid ifrån dem. Att de gav upp och lämnade dem själva.
Det var så mycket ilska, sorg och smärta och sveket var så totalt.
Eftersom jag även haft och har fortfarande, syskongrupper där alla dessa känslor uttrycks mer eller mindre så kan jag ändå se en stor skillnad och det är sveket.
Att bli så sviken genom att en förälder väljer döden framför en själv satte fruktansvärt djupa spår och sår i dessa unga människor.
De hade så svårt att komma vidare, att hantera sina egna liv då dessa sattes i total gungning i och med att framtiden förmörkades genom mammas eller pappas beslut att inte finnas mer.
Hos några av föräldrarna till dessa fanns psykisk sjukdom med i bilden och flera självmordsförsök. Men alla kunde de vittna om att hellre en sjukförälder än en död förälder.

Livet haltar för all framtid efter att ha lämnats på det viset och det man trott på och det som varit ens fasta punkt i tillvaron, ursprunget – det försvann.
Tryggheten och människan som visste allt om en, vem man varit som barn och dit man skulle återvända med sina egna barn – det var borta.

Kommentar från Helena
11 januari, 2011 kl 11 januari 2011 (10:00)

Vad kan man då göra och vad görs för att bryta en sådan utveckling hos barnet? Vad gör t.ex. psykiatrin, mer än att hjälpa rent akut? Det måste vara ett fruktansvärt tungt arv och något man borde kunna ge stadigvarande insatser för när personen känner sig svag. Bäst är naturligtvis den nära omgivningen, men om de inte räcker till?

Kommentar från Annika Saari
11 januari, 2011 kl 11 januari 2011 (12:17)

Det jag av erfarenhet genom mina år inom spes och möten med anhöriga vet, är att sorg över lag förväntas vara något man sysslar med bara under en kort kort period, sen ska man vara klar och gå vidare.
När det gäller barn så vet man att de har ett annorlunda sätt än vi vuxna att hantera sorg och förlust och till synes kunna hantera det ”bra” för att livet och nuet ter sig annorlunda för dem.
Förlust av förälder kan ju senare ta sig i uttryck av tex självskadebeteenden av olika slag….allt från droger till sexmissbruk för att få bekräftelse av egna jaget till att man gör sig fysiskt illa.
När livet sen fortgår och man naturligt skulle ha haft föräldern hos sig som stöd och delaktighet, vid tex student, bröllop, barnafödsel etc…så kan det komma enormt svåra bakslag som inte ofta förstås inom psykatrin bara för att förlusten skedde långt tillbaka i tiden.
De stadigvarande insatserna från psykiatrin är något som oftast lyser med sin frånvaro så snart det akuta är över, oavsett vem som mister vem.

Kommentar från Helena
11 januari, 2011 kl 11 januari 2011 (18:04)

Tack för svaret, Annika. Det var precis som jag hade befarat, att man inom psykiatrin ser med närsynthetsglasögon.

Kommentar från Hilde
12 januari, 2011 kl 12 januari 2011 (10:51)

Tack för intresant läsning…. jag skulle vilja fråga Annika om något, när tycker du man ska berätta för barn att deras mamma (nu i detta fallet) avslutade sitt liv. När hon tog suicid var barnen 3 månader och 2 år. I dag 7 och 9 år, vi har försökt söka verktyg genom Bup, men vi får ingen hjälp där. Barnen är nu så stora så de vill veta hur mamma dog, hon hade ju inte cancer eller annan fysisk sjukdom. När är ett barn redo för sanningen?

Mvh Hilde i Timrå

Kommentar från Annika Saari
12 januari, 2011 kl 12 januari 2011 (14:46)

Jag blir så ledsen när jag hör att ni inte får hjälp från Bup, det bekräftar bara det som sker om och om igen. Att psykiatrin inte finns där när den behövs. Dessa människor som arbetar där och som ska vara belästa och proffesionella och utbildade på psykiska ohälsa, de sviker dem som behöver. Jag är på intet sätt någon expert, utan har bara varit med ett tag.
Min egen erfarenhet är att barn tål sanningen bättre än vi vuxna tror, men att man inte ska servera ”skrämmande” detaljer. Man ska svara på frågor så gott det går.
Mina egna barn var 4 och åtta när min bror, deras morbror begick självmord. Det föll mig aldrig in att jag inte skulle säga som det var men jag utelämnade ordet självmord.
För oss var det kanske tur att han tog tabletter för då var det inte så dramatiskt.
Jag sa så här…. Johan hade en sjukdom som han inte trodde att han kunde bli frisk från. En sjukdom som gör att man inte mår bra inombords, man känner sig ledsen jämt och tror inte man kan bli glad igen. Han trodde inte att det fanns någon som kunde hjälpa honom, inte ens en doktor. Så han åt starka mediciner som gjorde att hans hjärta stannade. För mediciner kan vara jättefarligt att blanda och äta om doktorn inte ha sagt att man ska det.
Jag berättade att han inte orkade vara sjuk och trodde det skulle vara bättre att vara död.
Samtidigt så berättade jag att han hade fel. Jag sa att man visst kunde bli frisk och att det var så synd att han var så säker på att det inte var så.

Under åren som gått har vi pratat mycket om detta och frågorna från barnen har blivit mer ingående och nyfikna och jag har understrukit mer och tydligare att man alltid kan bli frisk om man bara pratar och berättar hur man mår och söker hjälp.
Min oro har varit att mina barn ska göra samma sak när de inte mår bra och därför har öppenhet, samtal och att upplysa dem om att nedstämdhet är vanligt men inget konstigt eller farligt och att självmord aldrig är en lösning.
Idag är barnen snart 18 och 21 år och deras morbrors död är ingen hemlighet.
Barnen som det gäller i ditt fall är så pass stora att de vet att man tex inte kan andas under vatten, att man kvävs om man inte får luft eller att man kan dö på andra sätt.
Jag vet inte hur deras mamma gjorde men att berätta nu är nog bra för ju närmare tonåren de kommer och inte får veta nåt förrän kanske då när det ändå är jobbigt, det kan kännas som ett svek att alla tigit om det.
Och det är just tigandets effekt som är farlig, har forskare kommit fram till. Inte öppenheten.
När man tiger så blir fantasierna hemskare och det blir en hemlighet som ingen talar om utan alla blir konstiga när mammas död kommer på tal.
Jag tror på att bestämma en dag då man sätter sig ner med barnen och säger att man vill tala om deras mamma.
Kanske börja med att berätta bra, roliga saker….titta på kort och sen prata om hur sorgligt det var när hon dog.
Säga som det är att ni väntat med att berätta hur hon dog till de var så stora att de kunde förstå och ställa frågor.
Utelämna detaljer som kan skrämma men svara på frågor ändå. Sen får man nog vara beredd att detta kommer väcka tankar och att nån dag senare sätta sig ner igen och fråga hur de känt, vad de tänkt på och be dem ställa frågor de kanske inte vågat fråga.

Jag tror det är viktigt att understryka att man är sjuk och då inte tänker klart eller tror att man kan få hjälp men att man visst kan få det och att det är olyckligt att det blev som det blev. I ert fall är det jätteviktigt att barnen får hjälp att sätta ord på känslorna och att ni belyser att det inte var pga dem som hon inte orkade leva längre. Allt för att undvika eller minimera känslan av svek.
Det är jättesvårt att veta vad som är rätt tid men jag tror att hög tid är nu. Mindre barn är lättare att prata med än tonåringar som är mitt uppe i stora förändringar mentalt och sen får man ”ta” om de framöver ändå kommer visa ilska pga att ha undanhållits sanningen.
Jag önskar er Lycka till.

Kommentar från Anne-Marie
15 januari, 2011 kl 15 januari 2011 (18:35)

Jag lever sedan några år tillsammans med en man vars mor tog sitt liv när han var 12 år gammal. Han har inte en enda gång pratat med mig om det-eller henne för den delen, utom alldeles i början när han i ett mail kort skrev ”mamma blev psykiskt sjuk och till slut orkade hon inte mer”
Han är i mina ögon mkt psykiskt stabil, en god och fin människa, men kanske han uppfattas som lite ”känslokall”. Han har svårt att ge beröm/positiv feedback och är aldrig fysisk med sina barn.

Jag har behov av att få prata med honom om hans barndom-hur tar jag upp det? SKALL jag överhuvudtaget göra det? Har tänkt att han säger väl något med tiden, men nu har det gått 4 år.
Tacksam för input!

Kommentar från Ludmilla
15 januari, 2011 kl 15 januari 2011 (20:43)

Tack för att ni delar med er av era tankar och erfarenheter. Detta är så otroligt känsligt att det känns väldigt speciellt att ni vill skriva om det.

Anne-Marie: För mig känns det naturligt att ställa frågan rakt ut. Kanske kan du börja med att själv berätta om något som du upplevt som svårt. Kanske kan du säga att du funderat mycket på hans mamma och hur han upplevde det att hans mamma tog sitt liv och vad som hände. Att du vet att det är mycket tabu kring detta ämne men att du väldigt gärna vill lyssna på vad han vill berätta?

Kommentar från Emelie
6 juni, 2015 kl 6 juni 2015 (8:05)

Jag behöver hjälp, jag är 28 år, min lillebror tog livet av sig 2008 och nu har min mamma försökt ta livet av sig två gånger på ca 5 veckor. Båda gångerna har hon blivit inlagd på Psyk men kommer hem och mår lika dåligt. Jag har försökt få kontakt med läkare o sköterska på avdelningen men dom får ju pga sekretess inte prata med mig och mamma bestämmer själv om hon vill skriva ut sig och jag står maktlös. Jag vet inte var jag ska vända mig och jag ser att hon mår dåligt hela tiden, jag klarar inte av att vakta henne hela tiden då jag har en dotter på 4år som också behöver mig. Jag får en sån ångest varenda gång telefonen ringer eller varenda gång jag ska öppna dörren hem till henne för jag vet inte om hon har lyckats denna gången. Var vänder jag mig? Hur gör jag?

Skriv någonting