Konferensen psykisk ohälsa
Idag var det dags för min föreläsning på konferensen för psykisk ohälsa, barn och ungdom.
Det var flera olika parallella föreläsningar med spår som Socialtjänst, Skola, Primärvård och BUP. Det var väldigt intressant och givande. Jag skulle gissa på att det var ca 500 deltagare.
Själv föreläste jag i BUP-spåret. Budskapet jag ville förmedla var att man ska se föräldrarna som en tillgång, ett verktyg, i arbetet med att hjälpa barnet att må bättre. Min erfarenhet och det som ni som läser bloggen också delat med er av är önskan om att få mer information och att bli lyssnad på.
Föräldrar behöver information, råd och stöd när deras barn mår dåligt. Som personal behöver man information som föräldern kan ge, om barnet. Man måste se det som en del i behandlingen av barnet för att nå varaktiga resultat med barnet.
Dessutom så berättade jag kortfattat om vad som hände Linnéa och lite hur man tänker suicidpreventivt.
Det var en föreläsning på 40 min så det blev mer en översikt, men förhoppningsvis kunde jag ge lite en annan synvinkel och kanske även några konkreta tips.
Utbildningsradion filmade alltsammans. Jag uppfattade det som att det ska antingen läggas på nätet eller visas på TV.
Jag fick fin respons och är väldigt glad för det.
Läs även andra bloggares åsikter om suicid, suicidprevention, konferensen för psykisk ohälsa, barn och ungdomars psykiska hälsa, självmord, konferens, föreläsning
Kommentarer till inlägget
Kommentar från S
2 februari, 2011 kl 2 februari 2011 (8:21)
Jättebra att du tog upp det här. Jag har en 10-åring med många mörka tankar och låsningar, men ingen diagnos. BUP och skola slänger barnet mellan sig som en het potatis, och jag som förälder står där och vill inget hellre än att samarbeta och få stöd för att FÖREBYGGA. Jag har läst tillräckligt med statistik för att veta att mitt barn är i riskzonen och det skrämmer oerhört att jag upptäcker att det finns ingen hjälp att få! Tack för att du kämpar för detta, säg till när din föreläsning går att hitta på nätet.
Kommentar från felicias mamma
2 februari, 2011 kl 2 februari 2011 (21:49)
Jag anser att alla måste förstå att vi måste få mer tid att vara hemma med barn eller närstående som mår dåligt.
Försäkringskassan skulle ju vara för de sjuka och hjälpa de som behöver stöd. Och då med familj , Naturligt vis med full koll så det inte blir mer kanin och cp fall.
samhället har spårat ut och att låsa in barn och vuxna är ingen lösning, att umgås mer och ha mer tid för varandra hjälper långt.
min erfarenhet är att sjukvården dödar och jag vet ingen som blivit friskare av den
Kommentar från felicias mamma
2 februari, 2011 kl 2 februari 2011 (21:56)
Ärligt så är vården så illa i Halland att om jag var tvungen att välja mellan en inlåsning på bup/psyk eller ett självmords piller skulle jag ta pillret. Nån måste få säga det och jag gör det ! Vården har blivit förvaring och är under all kritik, men det är det mycket som är i dag. eller hur? och de svagaste får betala
Kommentar från Catarina
3 februari, 2011 kl 3 februari 2011 (0:16)
Kan bara hålla med ovanstående. Man är rädd för att söka vård vad det än gäller. Psykiatri har jag inte mycket att säga om mer än att jag tog mitt barn därifrån. Men det finns ju diagnoser då man måste ha hjälpen , det finns ingen annan utväg och då ska hjälpen finnas där helt och fullt med kompetens!
Kommentar från Catarina
2 februari, 2011 kl 2 februari 2011 (3:06)
Tror att just erfarenheterna från familj till den som mår dåligt kan behövas enormt i vården vad det än må vara. Det är ju ändå familjen som känner sitt barn bäst. Och just detta att man inte ska vara så prestig laddad som vårdpersonal, att det skulle vara ett nederlag att faktiskt ta hjälp av icke utbildad ”personal” om man säger så. Snarare tvärtom ett utbyte med massa goda erfarenheter som man kan lägga till i sin yrkesroll.
Tror alldeles säkert din föreläsning gick in i bröstet hos folk då du talar om något du faktiskt levt med en dotter som mått dåligt. Hör man direkt från drabbade är det som om det går rakt in än att någon bokstavligen talar från faktaböcker endast.
Du är enastående med ditt engagemang men förstår samtidigt att som drabbad ”brinner” man att förmedla, ändra på det som är dåligt och få andra att förstå bättre, jag är likadan då det gäller allergier =)
Du gör verkligen skillnad!