Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Kala träd och sol

25 mars 2011 (16:02) | Linnéa, sorg&saknad | av: Ludmilla

Det var det där med minnestriggarna igen. Det är nu tredje gången som vi upplever att våren nalkas sedan Linnéa tog sitt liv.

Så här års för tre år sedan mådde Linnéa väldigt dåligt. Och det är två veckor kvar till dess hon blev inlagd. Vädret och luften och naturen påminner mig om att det var nu. Träden är kala och utan löv samtidigt som snön smälter bort. Det var ingen snö kvar när Linnéa lades in. Så lite tid är det kvar.

Solen påminner dock om att det går mot ljusare tider. Ljusare och varmare. Det var varmt, en väldigt varm sommardag, den dagen som Linnéa dog. Dagen efter när vi hade mötet på BUP. Dagarna efter när vårt kök fylldes av blombuketter från deltagande personer. Det var varmt då.

För några dagar sedan hade jag ett möte med Linnéas bästa kompis. Hon som var med den kvällen då Linnéa cyklade iväg till tågrälsen istället för tillbaka till BUP. Vi har sett flera gånger efter det som hände, men vi har inte suttit ned och pratat om det. Jag hade nog orkat från början när hon inte orkade och sedan har ju jag varit sjuk m.m.

Nu var det i alla fall dags. Jag kände ilskan välla upp i mig igen. Ilskan som var den starkaste känslan under så lång tid. Jag har varit så arg på Linnéa. Och nu när jag såg hennes fina vän och den smärta som Linnéa orsakat henne blev jag arg igen… Hur kunde hon tro att det bara gick att försvinna?

Det var ett fint möte och vi konstaterade bara det vi redan visste. Inget nytt har tillkommit i situationen. Vi gick också igenom de två flyttlådorna med saker som jag har kvar efter Linnéa. (Hennes rum är ju sedan 1,5 år Jonas rum.) Sophie delade ut ett par örhängen ur lådan till kompisen. Ibland får jag för mig att Sophie vet precis vad som hänt och att hon förstår allt… fast jag vet att det inte är så. Men hon ser så klok ut och gör saker som passar så bra in i situationen, särskilt när det handlar om Linnéa.

Jag känner att jag har en svacka just nu. Det känns i hela kroppen. Jag känner mig oändligt trött och i obalans. Oberäknelig. Ledsen.

Men det är ju så. Jag får leva med det. Det är ju så här mitt liv kommer att se ut. Men svackorna blir kortare och inte lika djupa.

-att mitt barn är dött…
-att Linnéa tagit sitt liv…

…kommer ju att påverka mig i resten av mitt liv. Så är det ju bara. Ett osynligt handikapp, det är vad sorgen är. Energislukande.

Idag är det i alla fall 24 år sedan jag blev mamma första gången. Och 1 månad sedan jag blev mormor. Det är det som är livet och det är det jag måste flytta fokus till. Igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ulla i Umeå
25 mars, 2011 kl 25 mars 2011 (16:27)

Kramar om Dig!

Kommentar från Inkan o Ligan
25 mars, 2011 kl 25 mars 2011 (19:42)

Jag kan inte föreställa mig det du går igenom men med andra saker i bagaget så kan ha medkänsla och skickar en stor Kram i cyber.

Kommentar från Susanne
25 mars, 2011 kl 25 mars 2011 (21:07)

Jag förstår dina minnestriggar. Känner precis likadant. Min son tog sitt liv förra sommaren och nu känner jag mig rädd för att det snart är sommar igen. Alla minnen som kommer tillbaka.
Kramar

Kommentar från Leena
25 mars, 2011 kl 25 mars 2011 (22:22)

Ludmilla,

Så beskrivande är de orden du skriver ”ett handikapp som inte syns”.
Man kan leva med sitt handikapp men det finns där, alltid!!! Det går inte att bota, operera bort…sorgen, saknaden.

Kramar

Kommentar från Annukka
30 mars, 2011 kl 30 mars 2011 (3:44)

Tänker på dig.. ofta.

Varm kram Annukka

Skriv någonting