Ludmillas Blogg

I måndags var det ju den tredje dödsdagen. Tre år sedan Linnéa tog sitt liv.
Som jag berättade tidigare har maj månad fungerat riktigt bra i år.

Första året var det fruktansvärt. Inte bara maj. Allt var hemskt hela tiden. Sorgen satt liksom rakt igenom mig hela tiden. Den satt utanpå. Det fanns inget skal. Ingen skorpa. Bara ett öppet smärtsamt sår. Jag tänkte på Linnéa varje vaken sekund. Hon var med i allt jag gjorde hela tiden. Om jag träffade någon som jag visste, visste vad som hade hänt – men inte sa något så var det fruktansvärt smärtsamt.

Jag arbetade intensivt och medvetet med bearbetning. Jag gick i terapi en gång i veckan. Jag exponerade mig för alla situationer som jag helst ville undvika. Linnéas rum var kvar. Jag gick in där så ofta jag kunde för att inte undvika. Jag läste så mycket jag kunde av det Linnéa hade skrivit. Jag pratade med alla som kunde ge mig information om Linnéa, sorg, självmord, att förlora ett barn osv. Jag läste på själv så mycket jag kunde. Jag pratade med journalister och andra som ville träffa mig. Och jag dokumenterade hela processen här på bloggen. Det var också mycket praktiska saker kring detta. Bouppteckning, avslutande av konton, minnesfonden skapades, gravsten skulle beställas, urnsättning, HSAN-anmälan, Lex Marianmälan osv.

Jag var sjukskriven helt de första tre månaderna. Jag var sjukskriven 75% ytterligare 3 månader. Jag började jobba halvtid efter 6 mån. Jag var 25% sjukskriven i ytterligare 3 månader.

När ett år hade gått hade vi en mottagning hemma hos oss. Det var många som samlades. Allt från bloggläsare till läkare på BUP, Linnéas vänner och våra vänner. Vi delade sorgen som var så intensiv fortfarande.

Det andra året var lättare på ett sätt. Bara det att det första året hade gått, att det gått TID! Jag tillät mig själv nu medvetet att lägga den intensiva bearbetningen åt sidan och börja fokusera på andra saker. Jag var gravid. Det var inte lätt att vänta en liten dotter när man fortfarande sörjde en annan dotter, men det kändes rätt. Det var ett mycket medvetet val. Vi städade ur Linnéas rum och gjorde om det till Jonas rum.

Trots att jag på pappret arbetade heltid var mitt tempo inte som tidigare. Jag kunde ju som egen företagare styra mycket själv i vilken takt och när jag skulle arbeta och det var det som möjliggjorde det hela. Jag skulle inte ha orkat arbeta heltid som läkare under den här perioden.

De sista månaderna innan Sophie föddes hade jag medvetet tackat nej till att föreläsa eller att prata med journalister om Linnéa och självmord. Det var viktigt för mig att fokusera på nuet och positivism. I november 2009 föddes Sophie. Det var sedan 6 veckor av återkommande störtblödningar från underlivet innan jag fick min cancerdiagnos. Nu startade den intensiva behandlingsperioden. 19 veckor med högdos cellgifter varje vecka. Varannan vecka en dags behandling, och varannan vecka 2 dagars behandling. 3 blodtransfusioner och 2 blodförgiftningar och isolering från omvärlden i stort sett hela perioden, bland annat. Den 11 maj 2010 var jag klar och fick börja träffa folk igen efter 10 dagar. Den andra årsdagen var vi i Portugal på en ”fira-livet-resa”. Det kändes bra att inte vara hemma detta år. Det blev så tydligt under min sjukdomsperiod att jag inte kunde fokusera för mycket på Linnéa. Hon finns inte i det här livet. Men jag har människor som finns. Det är de som jag måste lägga min energi på. Det blev superklart i mitt sinne.

Det tredje året kom sorgen ikapp mig igen. Jag hade lagt Linnéa helt åt sidan under ett halvår och när jag blev frisk var jag helt slutkörd i kroppen efter alla cellgifter. Jag var trött och less på allt. Mina hormoner var knäppa. Jag hade kommit i ett för tidigt klimakterium. Jag var deprimerad under några månader och hade väldigt mörka tankar. Jag kämpade för att komma tillbaka, steg för steg. Promenader, yoga, vila, positiva saker. Sophie var nu drygt ett halvår. Under hösten blev jag starkare och starkare hela tiden. Jag började arbeta så smått och ökade successivt så att jag var uppe på heltid i januari i år.

Sorgen har mer och mer hållit sig i en mindre del av min kropp. Det har blivit mer och mer sällan som den bottenlösa sorgen tagit tag i mig. Och när den kommit har den kunnat lämna mig ganska omgående igen. Jag har inkorporerat saknaden av Linnéa i mitt nya liv. Jag själv är uppbyggd från grunden igen till en annan person än jag var tidigare. Jag har kraft, lust och energi igen. Jag kan känna äkta glädje igen. Sophie är en stor bidragande faktor till detta. För man är tvungen att vara i nuet med en liten. Och hon är så sprudlande glad nästan hela tiden. Självklart bidrar även pojkarna och Emelie och barnbarnet Melinda till glädjen! Sophie (och Melinda) representerar det nya livet. De har tillkommit efter att Linnéa försvann.

Jag är inte lika arg på Linnéa längre. Jag kan tänka på henne utan att falla ned.

Den tredje dödsdagen arbetade jag som vanligt först. På eftermiddagen såg jag till att ha ett par timmar för mig själv. Jag åkte till BUP. Jag parkerade bilen på samma plats som den 30 maj 2008 när jag skulle hämta Linnéa. Jag gick över gräsmattan på samma sätt som Linnéa och jag gjorde tillsammans när vi skulle gå till Emelie. Jag gick ned för trapporna och konstaterade att det inte såg ut som förut eftersom de bygger om där. Jag gick till lyktstolpen där vi skiljdes åt sista gången och konstaterade att jag inte mindes exakt vilken lyktstolpe det var. Jag gick tillbaka upp för trappan där jag såg Linnéa springa upp sista gången jag såg henne. Jag följde med blicken hela vägen fram till BUPs entré. Det var tungt att exponera mig för detta, men det gick ändå förvånansvärt bra.

Jag fortsatte min färd till stället där hon ställde sig framför tåget. Jag konstaterade att buskarna där hon gömde sig blivit väldigt mycket större. Jag väntade en stund till dess det kom ett tåg. Jag tvingade mig att titta just där hon hoppade. Detta har jag gjort många, många gånger men det var länge sedan nu. Det gick också bra.

Jag åkte sedan till kyrkogården och satt vid hennes grav. Blomhjärtat som jag och Oscar gjorde låg redan där sedan flera dagar. Jag gick en promenad på kyrkogården och när jag återvände var två av Linnéas kompisar där. Det värmde mycket!

Jag åkte hem och hämtade resten av familjen och så åkte vi tillbaka till graven tillsammans.

Sedan fortskred kvällen som en vanlig kväll. Jag var inte i balans och satte mig sedan ensam med ett levande ljus och återupplevde timme för timme till dess att det hela var över. Helt ensam var jag dock inte eftersom flera hundra personer höll mig sällskap på sitt håll med sina tända ljus (ett evenemang som spreds på facebook). Tack för det!

Nu är det juni och det fjärde året har börjat. Nu är det åter dags att fokusera om och leva i nuet och inte i det förgångna.

Tiden är min vän.