Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Liv efter döden?

28 juli 2011 (20:44) | döden | av: Ludmilla

Av de 313 som har svarat på bloggens fråga har 61% svarat att de tror på ett liv efter döden, 19% säger kanske, och 20% säger nej.

Du som tänker att det finns ett liv efter döden, hur tänker du dig att det är?
Har någon upplevt något som pekar i den riktningen?

Ett tidigare inlägg om detta finns här…

En ny fråga ligger nu ute!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Martin
29 juli, 2011 kl 29 juli 2011 (8:24)

Jag tror på ett liv efter döden eller rättare sagt jag tror på att själen lämnar kroppen efter döden. Vart den tar vägen vet jag inte men jag tror stark på detta. Anledningen är att jag själv upplevde en gång nära döden upplevelsen. Jag var 15 år och av olika anledningar tog en massa tabletter (sömn m.m.) och ville dö. Mina föräldrar märkte och tog mig till akuten. Jag var borta det mesta av tiden men jag har en stark bild av att 2 personer tog under mina armar och försökte få mig gå och inte somna. Det intressanta var att jag såg på det utifrån kroppen. Jag såg mig själv och två helt okända herrar som tog mig under armen. Jag kan ha fel men jag förklarar det att själen hade lämnat kroppen och betraktade mig, det var kanske inte dags då 😉 nu är man 45 och har 3 underbara barn och njuter av livet…
//Martin

Kommentar från Jerry
29 juli, 2011 kl 29 juli 2011 (11:15)

Hej Ludmilla!
Jag har säkert berättat detta tidigare hos dig, har för mig det. Men ungefär ett halvår efter att min mamma dog så besökte hon mig. Efter det så vet jag bara att vi aldrig kan dö. Det jag lärt mig är att det inte går att övertyga andra om detta utan det måste komma inifrån en själv.

Min tro kan låta ganska hård om man inte tänker lite djupare. Karma för mig är något självklart och dessutom tror jag på en absolut rättvisa. Men det var min kära mor som gav mig vetskapen.

Allt gott till dig!

Kommentar från Cattis
29 juli, 2011 kl 29 juli 2011 (11:52)

Hej Ludmilla!
Jag har nog alltid trott att själen fortsätter leva i andlig form efter att den lämnat kroppen och är inte främmande för reinkarnationsbegreppet heller. Så tror jag faktiskt på ”himlen” kanske inte i den traditionella kristna betydelsen men som en plats där man kan möta sina kära som gått över tidigare och där man får den gudomliga kärlek många berättar att de anat i en nära dödenupplevelse. Jag tror också våra kära kan besöka oss, att det är mycket lättare för dem att ”se” oss än för oss att uppfatta deras närvaro. Vill inte gå in på varför men jag hade ingen kontakt med min far de sista tio åren han levde. Så en februarikväll står jag hemma i köket och håller på med matlagning. Känner då att jag inte är ensam och att det är min far som är hos mig. Jag ser honom inte, men ”känner” att det är han – kan inte förklara hur. Hör hur han säger att han var tvungen att komma och se att jag har det bra och det har jag ju så han ska gå igen. Så småningom fick jag beskedet att han avlidit; tre dagar innan denna upplevelse. Han har även besökt mig senare och jag brukar tänka att jag har en mycket bättre relation till honom nu.
Önskar dig och dina nära allt gott!

Kommentar från tobbe
29 juli, 2011 kl 29 juli 2011 (13:20)

Tja!

Jag heter Tobbe och är 22 år och jag har träffat på en tjej via internet som jag har kontakt med och så småningom ska träffa.

Hon är 16 år och har utländsk ursprung.
För ca ett halvårsen så var hon ”fjortis” – sminkade sig väldigt mycket och använde väldigt mycket urringat för att hon hade så dåligt självförtroende men kände sig lite nöjdare när hon märkte att killar gillade hennes urringning.

Nu sminkar hon sig knappt längre och använder inte urringat. Hon röker, super eller knullar inte runt heller. (vilket hon aldrig gjort.)

Hon har berättat för mig, vilket det bara är jag som vet om, att hon ibland får för sig att hon ser personer i sitt rum och att hon hör läskiga ljud om nätterna. Hon sover väldigt dåligt och hon går och lägger sig väldigt sent, även när hon ska upp till skolan dag efter så lägger hon sig framåt 1-2 på natten vilket har gjort att jag ”tvingas” sitta uppe tills dess också, trots att jag jobbar om dagarna. Om jag säger runt klockan 12 att jag ska sova, så blir hon sur och besviken och jag får skuldkänslor. Men jag märker på mig själv att jag är alltmer tröttare i huvudet om dagarna, inte får lika mycket gjort på jobbet/inte är lika fokuserad längre (snickare) och att även andra märkt det på mig. Hon har även berättat att när hon ska sova, så använder hon massa kuddar som hon ställer runt om henne som en mur, för att skydda sig. Jag vet inte exakt mot vad hon försöker skydda sig mot, men jag antar att det beror på synerna hon ser/ljuder hon hör.

Hon skär sig i armarna (det är den största anledningen till mitt brev till dig) med rakblad och har ibland visningsbilder på MSN med blod på i handfatet/på sig själv blödande i badkaret osv.

Hon har inte så många vänner för hon kommer inte överens med så många/ogillar människor. Hon bor ensam med sin mamma i en lägenhet, och de har pengar så att det precis räcker. Dom bråkar väldigt mycket, hennes mamma har till och med slagit henne/dragit henne i håret osv. Och även tvärtom! Men när dom är sams så pratar hon glatt om sin mamma.

Nu i slutet av nian så fick hon ett utbrott (av vilken anledning vet jag inte) vilket resulterade i att hon gav sig på den yngre killen som sagt/gjort något och tog stryptag och slog till honom, vilket ledde till polisanmälan, som hon var orolig och frustrerad över osv men jag hjälpte henne igenom den processen, då jag själv haft mycket kontakt med snuten och soc osv.

Hon klagar väldigt ofta på att det inte finns någon som förstår henne och att hon inte får någon hjälp.
En gång för ca 1 år sen så hade hon en tid hos en psykolog men dit gick hon bara en enda gång. Sen rätt nyligen, efter polisanmälan och det, så fick jag henne att ta tag i det igen och hon gjorde så då att hon ringde och tog en tid. Hon gick dit den gången, men likadant som förra gången så har hon inte gått dit något mer, hon bara sket i att gå dit på den andra tiden och svarade inte när de ringde till henne. Hon säger att dom inte kan hjälpa henne, att dom bara säger typ att ”det är normalt i din ålder, det är en period bara, det går över” osv.

Iallafall.. Min främsta fråga då, vad kan jag göra för att försöka få henne sluta skära sig? Kan jag över huvudet taget styra hennes handlingar genom datorn? Hon säger att jag är den enda hon har och att jag förstår henne bäst hittills.

Och ska jag fortsätta tjata på henne om att hon ska gå till psykologen igen eller ska jag låta det vara och inte prata mer om det?

Ska jag acceptera att hon har blodiga bilder som visningsbilder på MSN eller ska jag försöka få henne att inte ta sånna kort/visa offentligt på sin MSN?

Hur ska jag göra med det där om sovtiderna? Vad kan jag svara när hon pratar om synerna/ljuden hon hör?

Hoppas du har tid att svara mig för jag skulle verkligen behöva lite hjälp med detta och när jag läst lite på din blogg så tyckte jag att du passade väldigt bra att höra med!

Tobbe

Kommentar från Sandra
30 juli, 2011 kl 30 juli 2011 (15:41)

Du har ju skrivit om detta innan, t ex http://ludmilla.se/2010/03/06/tror-du-pa-ett-liv-efter-doden/, där det också finns många kommentarer (Jerry bl a). Kanske kan du länka till den sidan ifall fler vill läsa den? Kul att du valde mitt förslag på fråga sist! Eg. kan man ju säga att 80 % tror eftersom ”kanske” också är att tro lite… Jag tycker att ju mer man läser om andras upplevelser ju mer tror man.

Vet inte om du lyssnat på Monika Nyströms sommarprat? Om inte – gör det! SÅ BRA!! När hon pratade om fjärilarna fick det mig att tänka på din blogg (längst till höger…) och Linnéa, du har ju också skrivit om det. Hur hennes lilla dotter var så säker på att det var pappa som kommit för att hälsa på och hon blev helt förtvivlad när han flög iväg igen… Tror absolut barn är mer öppna och mottagliga än vi. Du har ju även berättat att lilla Sophie verkar förstå så mycket mer än hon ”borde” för sin ålder, om sin storasyster etc. Kanske är allt en enda stor förutbestämd väv där allt och alla har sin plats och att det var meningen att S också skulle finnas med! Så inget ont som inte har nåt gott med sig! (Hoppas inte du missförstår mig.)

Kram till Linnéas kloka lillasyster!

Kommentar från Tina Warnqvist
30 juli, 2011 kl 30 juli 2011 (17:41)

Jag är helt övertygad att det finns ”något” efter detta , jag har upplevt så mkt som visat mej detta. Jag tar det finaste först; återigen handlar det om min yngsta dotter Frida. När hon nyss fyllt 5 år, insjuknade hon i B-cellsLymfom, hon var så dålig så man fick inte stöta i henne. Cancern hade spridit sig, hon var i stadium 4 (fick vi veta sen). Dagen innan vi åkte till Göteborg, Östra Sjukhuset, sitter hon i en rullstol vid köksbordet, hon var så dålig, så hon orkade knappt sitta uppe (Inte trodde jag då, i min vildaste fantasi, att hon hade cancer), jag står vid spisen, då hon plötsligt säjer;”Mamma, det står nån bredvid mej!? (Jag tittar, ser ingen och känner rysningar över ryggen), han säjer han heter Arent!???……Mamma, nu flyger han till lekrummet, och vinkar åt mej” .. och så vinkar Frida. Jag bara står helt förstummad, och tänker, han tar henne från mej. Arent är en storebror till Fridas pappa, som dog i en olyckshändelse , bara 27 år gammal. Detta var 1990, och Arent dog 1975, och vi har aldrig pratat om honom, iaf inte med Frida, utan med de äldre barnen.
Han visade sej en gång till, och det var när vi en enda gång bad någon sitta hos Frida, på sjukhuset, för vi tänkte ta en kort promenad, det var första och sista gången vi lämnade henne. Vi satt alltid hos henne, våran stumpa.
När vi kom tillbaka, sa biträdet att hon ville prata med mej utanför. Då berättade hon att när hon var i slussen till rummet en kort stund, och kom tillbaka, så sa Frida; ”Såg du han, den vita, som flög i taket?” Näääe, sa biträdet. ”Han sa att han kände pappa, och tittar till mej”
Tack älskade Arent, om det nu var så att du höll din hand över Frida. För hon blev frisk:)

Den andra starka händelsen var när jag var ca 17 år.Jag bodde hemma, och 3 av mina bröder. Det var sent en sommarkväll, jag kom hem ca kl 1 på natten. Det var varmt i rummet, så jag öppnade föntret lite, och la mej efter en stund. Jag konstaterade att 1 av mina bröder var hemma. Efter en halvtimma kanske, gick jag upp och stängde fönstret, la mej igen. Plötsligt fylldes rummet av ett strålande otroligt vackert ljus, och in genom den stängda dörren ”flöt” en vitklädd man 1 dm övergolvet. Det första jag tänkte på var att ;hur kom han in utan att öppna dörren!? Han flöt (för det var en han), fram till min säng, och tittade på mej med dom mest kärleksfulla blå ögon jag någonsin sett, han hade axellångt vågigt hår, och som sagt en vit klänningsaktigsak, som slutade vid fotlederna. Jag bara drunknade i dessa underbara ögon, och jag sa, utan att veta varför;”Lasse är inte hemma” (en av mina bröder). Då nickade han och flöt bakåt ut, rakt igenom dörren. Och jag bara låg där och tänkte; VAD var detta!?? På morgonen berättade jag för pappa vad jag sett, och han sa; en del sånt där…Men senare på dagen fick vi veta att Lasse väjde för en katt/hare, när han körde bilen, och voltade runt på ett gärde , just vid den tiden! Och klarade sej helt oskadd.
Jag har upplevt mera saker, men inte så starka.
Jag kan, nu blir det mkt här, berätta en sak till:) De sista åren vår pappa levde, hade han haft en jakthund, en tik, som jag avgudade, åhh vad jag älskade den hunden. Den var då död sedan några år. Vi var med barnen ute vid pappas villa, då jag i en ”vakum” ser Tessan, som hunden hette, gå nere vid landsvägen med nosen i backen. ”Men pappa, där är ju Tessan!” Pappa tittade på mej underligt…..”dääär”, och jag pekade. ”Snart kommer hom fram bakom björken”. Men ingen hund kom? ”Då måste hon gått ner i diket, säjer jag, och springer i mitt ”vakum” ner till vägen. Där var ju ingen hund!! Jag tittar mej runt, och grät;” Tessan, du visade dej”…

Jag skriver som dej Ludmilla, livet är underligt.
Kramar i massor, Tina

Kommentar från S
30 juli, 2011 kl 30 juli 2011 (23:21)

Tina: WOW säger jag bara!! Och du är helt säker på att de äldre barnen inte sagt något till Frida innan? Barn är ju bra på att snappa upp saker. Var det så allvarligt att hon ”egentligen” skulle dött? I så fall verkar det ju som hon/vi har en skyddängel, som en läkare eller psykolog skulle förklara med en
”låtsaskompis”… Både du och din dotter verkar ju vara ”mottagliga”!

Kommentar från Ludmilla
31 juli, 2011 kl 31 juli 2011 (8:52)

Tina: Tack för att du delar med dig!

Kommentar från Tina Warnqvist
31 juli, 2011 kl 31 juli 2011 (12:04)

Hej S. Nej, eftersom Frida var så otroligt dålig, och när hon sa till mej ; ”Han säjer han heter Arent”, så rynkade hon frågande på pannan, precis som vem är det? Hon var nära döden ja, när vi dagen efter åkte ambulanstaxi ner till Göteborg, vi bor i Karlstad, så fick hon intensiv vård med en gång. Och jag såg ju ingen Arent. Jag tror hon var i en annan dimmension.(stavas det så?)
Några år efter var vi till Arents grav, då sa jag att här ligger pappas storebror, han hette Arent. ”Va, Arnt!? Vilket konstigt namn?” Då kunde hon inte uttala det.
Vi är lite lustiga i familjen, om någon av oss ska flyga, så måste ett kort av Arent med i resväskan:)
Mer berättelse: När jag var nästan 9 år gammal, då bodde vi på landet, så skulle jag och en jämngammal kusin, gå till en ICA affär och sälja lotter för skolan. Vi skulle över E18, och jag var så ivrig att få sälja lotter först, så jag sprang över, och blev påkörd. Allt blev svart vid smällen. Men enligt vittnen flög jag ca 5-6 meter, och landade på magen. Jag ”vaknade” till av att jag svävade utan kropp, men det bekymrade mej inte, i en tunnel, och längst fram i tunneln såg jag ett underbart ljus, och dit skulle jag bara. Jag vet att jag hann tänka: vart är kroppen, men som sagt , det bekymrde mej inte. Jag hörde kusinen ropa ”över mej”: ”Tina, tiiiina, lever du”. Men jag SKULLE till ljuset. Hon forsatte skrika, och den besvikelse jag kände , när jag var tvungen att ”vända om”, för att visa Gittan att jag levde, den kan jag ta fram än idag. När jag vaknade till, satte jag mej upp och hade jätteont i käken. I tunneln kände jag ingen smärta.Det blödde från mun och haka. Jag hade brutit käken, ena framtanden satt under näsan! Och ett stort öppet sår under hakan. Hamnade förstås på sjukhus. Jag vågade inte berätta för någon vad jag varit med om, förrän jag blivit tonåring.
Jag kan berätta mer, men risken är att ni tror jag vill göra mej ”speciell”, och det är inte därför jag berättar.
Sköt om varann, och många kramar, Tina

Kommentar från Tina Warnqvist
31 juli, 2011 kl 31 juli 2011 (12:20)

Hu, nu blir det mkt ”Tina” här:)
Men gå in på Google, och sök på barncancerfestival, så kan ni läsa om bla
Frida. Klicka gärna där det står om Petter (rapparen)

Kommentar från Catarina
31 juli, 2011 kl 31 juli 2011 (12:43)

Jag tror också att själen lämnar kroppen och beger sig till en annan plats, vilken vet jag inte men absolut en plats därifrån man fortfarande kan se på oss som är kvar.
Min mormor dog då jag var 13 år hastigt. Jag satt på en annan avdelning då på sjukhuset hos min farmor då det hände. Något starkt drog mig att jag måste gå över till mormor med och se hur hon hade det eftersom hon blev akut sjuk dagarna innan och inlagd. När jag kommer upp och precis ska ta tag i dörren kommer en sköterska springandes och frågar vart jag ska och jag förklarar. Ett kallt ”hon dog för ett par timmar sedan” fick jag i örat och sköterskan vände och gick. Jag blev förtvivlad, jag var bara 13 år. Med overklighets känslor tog jag bussen hem från sjukhuset och när jag kliver av hemma ser jag att det lyser i köket hos mormor (hon bodde mitt emot oss) Jag står nedanför och ser dessa stora vita glaskupor i taket lysa upp hela köket och jag lovar det var ingen inbillning. När jag precis skulle gå in i trappen släcks det och jag tror ju då att det är min mamma som är på väg därifrån…men det kom aldrig nån ut. Springer hem till mina föräldrar och det var hemma båda två. klockan 1 på natten ringer telefonen. Jag flög upp då jag hade den vid sängen och svarar och det sprakar kraftigt..ropar hallå flera gånger och långt långt bort hörs en metallisk röst (min mormors) ”det är bra nu” sen slutar det spraka. Jag nöp mig flera gånger i ansiktet för att förvissa mig om att jag var vaken och det var jag =) Det var ingen dröm.
När vi bodde i möglet..innan vi visste att det var det som gjorde oss sjuka. var det intensiva händelser i det rummet som möglet började och som var värst. Vi t.o.m fotade och fick saker på bild. Konturen av en liten dam likt min mormor syndes ofta hemma. Lampknappar slogs av gång på gång, vatten som började rinna i kranen i köket utan att någon satt på den, lampknappar på väggen åkte ner på mitten av sig själv på kvällen så lamporna i taket liksom blixtrade. Det var massor av oförklarliga saker men mest det vi fick på foto av kameran. När sedan möglet uppdagades slutade allt. Var som att någon ville säga till eller göra en uppmärksam, inte vet jag. En gång t.o.m står vi framför telefonen och den började av sig själv slå ett nummer 6 siffror, det var lite otäckt. Men att något finns efter att man går bort det tror jag. Vad det är vet jag inte men jag tror att det finns en plats någonstans och att kanske vakar det nära och kära över oss och i den mån det kan visar det med olika saker. Sen att man som person kanske är olika mottaglig för att se, vet inte. När man upplevt saker är det svårt att slå bort vad det var och i vårt hem var vi fler som såg det. Med tanke på att många kan bevittna olika saker det upplevt så varför inte? =)

Kommentar från Nilla
31 juli, 2011 kl 31 juli 2011 (17:28)

Jag miste min son för ett år sedan och jag tror mer på ett liv efter döden sedan dess. Många säger att det är en tröst, men händelser har också fått mig att tro detta. Bl a en tydlig närvaro och hälsningar i form av fjärilar som även andra upplever. Hans syster och jag satt och pratade om fjärilar kort före han dog. Hans syster sa då ”jag skulle vilja bli en fjäril i nästa liv”. Efter begravningen av vår son samlades vi i trädgården för en gemensam stund. En sorgfjäril kom då och satte sig på bordet där vi satt och var kvar runt bordet en bra stund. När jag sedan gick tillbaks och började arbeta efter några månaders sjukskrivning så satte sig en fjäril på datorn och satt där i tre dagar. Det är ju inte så vanligt med fjärilar i kontorsmiljö, men det kändes som om det var min sons stöd till mig att jag skulle klara av att komma tillbaks till arbetet efter det som hänt.

Men jag har även en berättelse från min mamma som jag tänker mycket på nu. Hon var drygt 80 år och berättade om vad hon upplevt en gång när jag var där. Till saken hör att min mamma aldrig varit vad man kan kalla troende utan haft svårt att förlika sig på kyrkans idéer. Men en kväll när hon satt i sin tv-fåtölj så känner hon så starkt att hennes mamma ( min mormor) som varit död i många år sitter ute i köket. Hon slår bort tanken för hon tycker det verkar vansinne. Men känslan blir bara starkare och starkare så till slut måste hon gå ut i köket och titta. Mamma säger då ” inte fanns hon där, men jag tror nästan att det är en förberedelse på något”. En månad efter detta avlider min mamma i en hjärtinfarkt.

Jag har även haft kontakt med ett medium efter min sons död. Något jag absolut avfärdade före. Men när man drabbas av den stora sorgen griper man nog efter stöd och tecken. Jag var mycket fåordig eftersom jag hört talats om detta med ”cold reading” och ville inte bjuda på något. Mediet fanns i en annan stad och kände inte till mitt namn eller adress. Jag ville gardera mig för att hon inte kunde kolla uppsaker innan. Hon beskrev min sons karaktär precis på det sätt han var. Hon sa även andra saker som stämde mycket bra, till och med framförde hon en hälsning från honom där han uppmanade mig till något, en sak han och jag pratat om innan han dog. Jag vet att man kan tolka in mycket, men jag är av naturen kritisk, och jag blev tagen av denna träffsäkerhet. Allt detta har nog stärkt mig i detta att själen lever vidare och att det finns något bortom detta liv. Jag fick följande beskrivning en gång som jag tycker är fin ” När solen går ned bakom horisonten kan vi inte längre se den. Men på andra sidan syns den som förut”

Kommentar från Monika
31 juli, 2011 kl 31 juli 2011 (23:48)

Fram till sommaren samma år jag skulle fylla 17 trodde jag inte alls på att det fanns ett liv efter detta. Dog man så var man död, och så var det med det. Men så blev mammas väninna svårt sjuk i cancer, och det stod klart att hon inte skulle överleva. Hon låg på sjukhus och vi visste att det kanske inte handlade mer om någon vecka eller så för hennes del, när min familj åkte iväg på en planerad Ålandskryssning.

På kvällen satt mamma och pappa och pratade när mamma helt plötsligt började må jättedåligt. Hon kunde inte förklara vad det berodde på, men hon hade en sån obehagskänsla i kroppen, sådär som man kan ha när man är på väg att bli sjuk. Då kom jag springande till dem, ovetandes om mammas tillstånd, och mådde precis lika dåligt. Dagen efter, när vi kom hem från kryssningen, fick vi ett samtal från väninnans man. Det visade sig att väninnan hade dött precis vid den tidpunkten när vi mådde så dåligt.

Några veckor senare drömde jag en natt om att telefonen ringde och att jag svarade. I luren hörde jag ”Hej, det är A*****!” (mammas avlidna väninna) och tänkte ”men hon kan ju inte ringa, hon är ju död”. Dagen efter berättade jag för mamma om min dröm, och hon bara stirrade på mig. Hon hade nämligen drömt exakt samma dröm den natten.

Dessutom var det då jag först började kunna känna av döda människors närvaro. Första gången vi var i väninnans lägenhet efter att hon dött så var hon där. Jag kunde varken se eller höra henne, men hade en otroligt stark närvaroskänsla. Hon var helt enkelt där. Efter det kände jag aldrig hennes närvaro igen. Det var som om hon ville säga något, vad vet jag inte riktigt, men troligen ville hon säga hejdå.

I dagsläget så har jag två ”andar” eller ”skyddsänglar” hemma hos mig. Den ena är min pappa, den andra är hans faster. Jag känner av deras närvaro, ser skuggor dra förbi, saker rör på sig. Har vid ett tillfälle sett konturerna av en man, som såg exakt ut som pappa. Det händer också ”konstiga” saker som är relaterade till pappa. Kan ju berätta en av dessa saker:

På min balkong har jag en lykta där jag tänder ett ljus för pappa varje kväll. När jag blåser ut ljuset har jag en liten ritual jag alltid gör. Jag säger ”godnatt pappa, sov gott” – blåser ut ljuset” – säger ”jag älskar dig”. Det har liksom bara blivit en vana att göra just precis så. Vid ett tillfälle skulle jag blåsa ut ljuset, men det gick inte. Hur jag än blåste så slocknade inte ljuset. Då kom jag på att jag hade glömt säga orden. Sa ”godnatt pappa, sov gott”, och blåste sen. Då slocknade ljuset.

På något sätt känns det tryggt att veta att pappa är där hos mig. Och jag har en stark känsla av att vi kommer ses igen. Var, hur eller när har jag ingen aning om, jag vet bara ATT vi kommer göra det.

Kommentar från joanna- att leva med Aspergers syndrom
1 augusti, 2011 kl 1 augusti 2011 (21:49)

svar: kul att du ville vara med i dagens blogg en vinnare är nu utsedd gå in och se om de var du:) om de inte var de så passa på att anmäla dig till morgondagens tävling och ha en chans till:)
Ett tips är att lägga till mig på bloglovin eller bloggkeen så ser du direkt när det kommer upp nya tävlingar:)
Om du säger till när du lagt till mig så lägger jag till dig med:)
kram

Kommentar från Marie
1 augusti, 2011 kl 1 augusti 2011 (22:26)

Tack Tina.. du gav mig hopp.

Kommentar från Tina Warnqvist
2 augusti, 2011 kl 2 augusti 2011 (13:05)

Marie: Det värmer i mitt hjärta att jag gav dej hopp.
Vad av det jag berättade om , som gav dej hopp, vet jag inte. Men det inte det som är viktigast, *kram*

PS. Ludmilla har min mailadress, om du vill maila:)

Kommentar från S
5 augusti, 2011 kl 5 augusti 2011 (0:20)

Tina, WOW igen säger jag bara!! Kände du av några andra människor i tunneln? Du får gärna berätta om mer händelser! Tror inte alls du vill göra dig ”speciell”, uppfattar dig som äkta och trovärdig. Jag sökte på det du skrev men det kom bara ett youtube-klipp och ett par tidningsartiklar och där stod inget om Frida. Kanske för gammalt? /Sandra

Kommentar från Miranda
5 augusti, 2011 kl 5 augusti 2011 (22:28)

jag tror liv efter döden.jag har drömt med. asså jag vet bara att det finns liv efter döden! Jag har drömt att jag har tagit självmord elr blivit mördat. Det kändes verkligen irl… Sen vaknade jag med ont i halsen för att jag sprang i drömmen… its crepy. (läskigt)

Kommentar från Tina Warnqvist
6 augusti, 2011 kl 6 augusti 2011 (11:45)

Hej igen S: När du söker på google, så skriv bara Barncancerfestivalen, och inget mer, och så söker du.
Sen kommer det upp länkar, där du klickar, klicka då där det står om rapparen Petter:)
Nej, det var bara jag i tunneln, ingen otäck tunnel, och det var tyst.
Ja, förutom att jag hörde min kusin förstårs:)

Lycka till med google, och jo, jag har mer att berätta, men du kanske kan ta mitt mail, Ludmilla har det, så det inte bara blir jag som skriver och ”skryter” här!
*kram* Tina

Kommentar från Not Nude
15 augusti, 2011 kl 15 augusti 2011 (3:05)

Nej de finns inget liv efter detta…..

Kommentar från S
16 augusti, 2011 kl 16 augusti 2011 (1:11)

Not Nude: Nehä, och du har varit död då antar jag?!

Kommentar från Spådamen
23 november, 2011 kl 23 november 2011 (20:59)

Jag tror absolut på ett liv efter detta. Har läst att det finns forskare som är övertygade om att det finns ett tredje plan, dvs vi lever i en tredimensionell värld men bara uppfattar två dimensioner.

Lycka till med allt.

Kram

Skriv någonting