Ludmillas Blogg

Hej, jag heter Emilie och jag är ett vuxet barn.

Min mamma älskade mig. Jag vet. Hon tjatade om det. Vi kramades och hon såg mig i ögonen och kvittrade och strök mig över kinderna. Jag har alltid tänkt att hon var en så fantastisk förälder när hon var nykter. Hon slet på sitt timvikariat för att hålla mat på bordet, hon städade och fixade övernattningar när hon skulle jobba natt och vi hade alltid hela kläder trots att vi inte hade så mycket pengar. Jag led aldrig av att vi inte hade det. Pengar alltså. Så jag har glorifierat mammas nyktra sida; en supermamma, en glad och kärleksfull übermamma.

Jag har nyligen vaknat upp till insikten att jag är medberoende. Medberoende så det sjunger om det, faktiskt. Arbetsnarkomani, check. Förnekelse, check. Duktighet, check. Jag stressade tills jag fick panikångest men eftersom jag är så jävla duktig på allt fortsatte jag stressa. Och eftersom jag är så jävla duktig så slutade jag ha panikångest. För psykologen berättade ju hur jag skulle göra för att bearbeta den och då gjorde jag det. Inte mer med det. ”Du är så duktig, Emilie”. Jo. Jag vet.

Jag har kommit underfund med, så här vid 25 års ålder, att som ett regnmoln över all den kärlek jag upplevde mig överöst med hängde min ”potential”. Förväntningar mullrade som ständig åska. Jag minns nu de menande blickar som kom som brev på posten i händelsen att jag inte gett 1000% i något sammanhang som ansågs viktigt. Skoluppgifter eller artighet mot någon utomstående. Min mamma hade en förmåga att blänga på mig på ett sätt som övertygade mig att jag inte var vatten värd då jag för en sekund tappat fasaden. Jag hade riskerat hennes anseende. Det är inte en överdrift att jag var övertygad, jag visste, att där och då hade hon kunnat döda mig. Hon var som Dr Jekyll och Mr Hyde och jag hade inte en sportslig chans att förutse de här svängningarna. Förvandlingen katalyserades i hennes sjuka förvirrade inre och jag var ett litet, fullständigt försvarslöst barn.

Så min mamma älskade mig – villkorligt. Det förstår jag nu. Jag håller med! Hade hon inte varit sjuk hade hennes kärlek varit självklar, oförbehållen. Men jag kan inte tänka så, jag får inte. Hon var sjuk, även när hon var nykter var hon sjuk. Det måste jag komma ihåg. Glorifierandet måste få ett slut, jag måste stå upp för den där lilla ungen jag var då som till slut blev det där åskmolnet som ständigt hängde över mig. Jag måste försvara henne, jag måste säga att hennes mamma inte dög, inte gjorde ett bra jobb, inte ens när hon var nykter. Jag var inte en otacksam odåga som inte lyfte blicken för att möta henne när hon kom hem från jobbet, jag var inte oresonlig för att jag tystnade och vände mig inåt när hon skuldbelade mig för sin ångest, jag var inte en demon för att jag till slut inte orkade bära hennes sjukdom längre och därför valde att överge henne för att kunna lappa ihop mig själv medan tid var. Mitt eget tillfrisknande från familjesjukdomen alkoholism förutsätter att jag tar avstånd från det ansvar jag alltid känt för min mamma. Jag måste släppa taget.

Så min mamma älskade mig – villkorligt. Jag har kommit till insikten nu att jag också alltid älskat mig – villkorligt. Jag måste vara duktig, annars får jag blicken. Jag måste orka jobba, plugga, skratta, leva, annars kan jag lika gärna dö. För det är ju det jag är; duktig, och det är det jag har potential att vara; duktigare. Agerar jag inte på denna potential för att utvecklas, lära mig, överprestera och få ett lite bättre resultat den här gången så ja…

Vad är jag då?
_________________________
Tack för att du Emilie delar med dig av dina svåra erfarenheter. Det betyder väldigt mycket!

Vill du också gästblogga hos mig? Maila mig på kontakt@ludmilla.se

Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, alkoholism, medberoende, gästblogg

Taggar: alkohol, alkoholism, gästblogg, medberoende