Gästblogg: Psykiatrin har givit mig ett liv jag gärna vill leva
Vi hör ofta om en psykiatrivård som inte fungerar och som gång på gång sviker sina patienter. Jag blir också mörkrädd när jag läser bloggar av människor som ligger inlagda där de skriver om överbeläggningar, 3 patienter på 2 manna rum, personal som de upplever straffar mer än hjälper. Endast förvaring av patienter utan behandling mer än mediciner som inte följs upp ordentligt.
Jag vill ge en annan bild av den vård jag får. Jag har sedan jag var barn lidit av depressioner och posttraumatisk stress. Som 16 åring utvecklade jag ett självskadebetende och mådde fruktansvärt dåligt. Just där och då fungerade inte psykvåren och inte heller vården på de behandlingshem jag kom till.
Efter värsta turbulensen levde jag några år med ro i livet. Men 2006 i samband men en fysisk skada och operationer utvecklade jag manier och levde i en blandning av dessa tillstånd fram till för 8 månader sedan. Jag fick ingen bra vård och när jag och min sambo som kommer från ett grannland flyttade till en mindre stad i det ”nya” landet och jag fick hjälp i något som de kallar det affektiva teamet.
Ett team som är specialister i bipoläritet och som jobbat med allt från mina allvarliga självmordstankar till strategier och att ge kunskap. Ganska snabbt upptäckte de att jag även led av psykotiska symptom och jag hänvisades vidare till ett team som inte fungerade fullt lika bra. Det resulterade i en inläggning på en avdelning som kom till att förändra mitt liv. Vi är 20 stycken på avdelningen. Vi har alla eget rum och eget badrum. Vi har en lugn miljö och utbildad personal i allt från KBT till socionomer som hjälper till med det praktiska, till sjuksköterskor med långa vidarutbildningar i psykiatri. Och sist men inte minst, en psykatier som verkligen lägger hela sin själ och sitt hjärta för att hjälpa oss och som vi träffar varje vecka.
Dagen består av rutiner, allt efter den enskildes möjlighet att delta. Vi har dagliga samtal med våra kontaktpersoner och jobbar också med KBT med de sköterskor som är utbildade i det. Alla veckans dagar har man dessa samtal och de kan bestå av allt från ren behandling och reflektioner till småprat om allt som finns utanför den värld vi lever i. Vi pratar om våra husdjur, om hemska upplevelser i barndomen, om strategier och om våra sjukdomar. Jag utreds för Schizoaffektivt syndrom och det är en längre utredning för att verkligen få den rätta diagnosen och den rätta behandlingen. Det är en trygg stämmning och det finns alltid någon personal att gråta ut hos eller en kram och trygghet att ”tanka”.
Jag som i början var självmordsbenägen fick bo på den här öppna avdelningen men endast gå ut med personal under den första månaden. Sakta men säkert togs hela tiden nya beslut och jag fick börja gå runt huset själv. Jag fick efter en tid gå ut med kompisar som fick hämta och lämna. Vi talade öppet och utvärderade varje steg. När vi alla kände oss trygga i beslutet fick jag kortare stunder på dagen när jag fick röra mig själv ute och kunde efter en tid även få permissioner. Det gick aldrig att lura till sig utgång då det är väldigt uppmärksamma på dessa tecken.
Jag skriver inte det här för att glorifiera, utan för att berätta om en psykvård som trots allt fungerar. Som räddar liv i stället för att stjälpa. Om personal som brinner för sitt arbete och om hjälp som jag aldrig trodde jag skulle få och som har gett mig hopp om ett bra och fungerande liv.
Jag är 30 år nu och känner och vet att jag har många bra år och ett liv framför mig även om jag har mina psykiska problem att slåss med. Jag som var säker på att mitt liv skulle slutade allt för tidigt vände helt plötsligt och blivit ett liv jag gärna vill leva.
_________________________________________________
Tack för att du ville skriva om dina positiva erfarenheter. Det är väldigt viktigt att framhålla att det visst finns fungerande psykiatri. Det är mycket skönt att få ta del av din positiva framtidstro och hoppfullhet och jag önskar dig allt gott från det innersta av mitt hjärta.
Läs även andra bloggares åsikter om mani, depression, affektiva teamet, psykiatri, affektiv sjukdom, psykos, bipolär sjukdom, manodepressivitet, fungerande psykiatri
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Thérèse
20 maj, 2012 kl 20 maj 2012 (19:49)
Tack för att du berättar – så glad jag blir av att läsa den här texten! Förstår jag det rätt om jag tolkar det som att den här avdelningen inte ligger i Sverige utan i något av våra grannländer? Det låter hur som helst väldigt bra. Goda exempel behövs!
Kommentar från Min berättelse
21 maj, 2012 kl 21 maj 2012 (6:17)
Personligen har jag inte så många bra erfarenheter av sjukvården. Men blir glad när jag läser detta. Det finns folk som faktiskt får hjälp! Jättebra att ni syns där ute så det visar för människor som mår dåligt att det faktistk går att få hjälp! Tack för din berättelse!
Kommentar från Min berättelse
21 maj, 2012 kl 21 maj 2012 (6:19)
Har börjat med utmaningar på min blogg. Den första handlar om självkänsla och påbörjas idag. Jag hoppas att många kommer vilja vara med!
Kommentar från ”Cecilia+Borderline”
22 maj, 2012 kl 22 maj 2012 (9:59)
Bra att det kommer fram positiva historier om psykiatrin för det är mycket som är bra, men tyvärr får det ofta stå tillbaka för det negativa.. Kram!
Kommentar från Pär
20 maj, 2012 kl 20 maj 2012 (19:33)
Vad glad man blir av att läsa din berättelse! Hoppas att avdelningen där du låg delar med sig av vad hur man får en fungerande vård, vad som krävs, så att andra kan ta efter. Är nyckeln bara resurser eller finns andra faktorer också? Kan det handla om att etablera en kultur som ”driver” vården i rätt riktning? I undersökningar har det väl visat sig att upplevd vårdkvalitet hos patienterna överrensstämmer väl med behandlingsresultat, kanske är sambandet extra starkt inom psykiatrin? Det skulle vara intressant att se en studie där man tittade på upplevd vårdkvalitet, resultat och vilka faktorer som betyder mest.