Ludmillas Blogg

Det där med att hitta balansen i sorgen är svårt ibland.
Nu när det gått 4,5 år så är sorgen inte så intensiv och inte lika smärtsam. Men det kan ta mer energi än man tror.

Förra veckan hade jag ett antal olika saker inplanerade som jag ser att de tog energi från mig trots att det inte kändes så just då.

I måndags träffade jag en statistiker och diskuterade studien jag gjort på 116 föräldrar som förlorat barn i självmord.

Jag hade handledning med Anna Kåver och jag bad henne att ur ett professionellt perspektiv berätta om hur hon tänkte när jag gick hos henne efter att Linnéa dött. Jag har ju själv flera mammor i sorg i terapi och det är bra att få höra mer objektivt det som jag själv tyckte var väldigt värdefull hjälp.

Jag var med i en filminspelning av en film som ska vara utbildningsmaterial för blåljuspersonal. Det är NASP som har gjort ett ”SPIS”-projekt som innebär att blåljuspersonal som ambulanspersonal, polis, brandmän m fl ska lära sig första hjälpen i psykisk livräddning. I filmen ingår min berättelse som ett anhörigperspektiv. Jag berättade fritt min historia.

När jag berättade om hur polisen kom hem till oss och berättade att Linnéa var död så grät jag. Förstås. Då bröt producenten och undrade om jag ville avbryta. Vi hade en kortare diskussion där jag förklarade att det är väl mer konstigt om jag skulle hålla emot mina tårar än om jag gråter. Det är ju mitt barn jag berättar om! Det gick bra, men det blev väldigt tydligt igen hur rädda folk är för sorg, självmord och starka känslor…

I torsdags var jag med i Leva Vidare-gruppen i Uppsala och gav lite perspektiv, berättade lite om min studie och berättade om hur jag arbetat med sorgen.

Jag har under veckan även arbetat en del med studien. Dessutom har jag flera personer som jag via internet försöker stötta i sina självmordstankar.

Dessa saker har alltså tillkommit förutom det vanliga arbetet och sysslor med familjen. Jag tycker att det är oerhört viktigt och givande att dela med mig av mina erfarenheter och göra skillnad för andra. Att se till att inte Linnéa dött förgäves. Hitta någon slags meningsfullhet. Men jag gör det helt ideellt och extra. Och tyvärr så märker jag att jag inte har de marginalerna jag önskar att jag hade.

Om det då tillkommer en extra liten sak som att jag missar en tid eller glömmer något (ja minnet är fortfarande dåligt) så blir jag så trött och ledsen. Luften går ur mig. Då kryper sorgen fram igen.

Nästa vecka ska jag fylla på energin igen! Man måste vara rädd om sig. Balansen är viktig.

Läs även andra bloggares åsikter om hjälpa andra, självmord, suicid, sorg och saknad, föräldrar som förlorat barn i självmord, leva vidare

Taggar: föräldrar som förlorat barn i självmord, hjälpa andra, Leva vidare, självmord, sorg och saknad, suicid