Att förlora ett barn i självmord
I denna 11 min långa film beskriver jag vad som hände när Linnéa tog sitt liv. Detta stycke är en del av en 3 timmar lång utbildningsfilm för ”blåljuspersonal”, dvs ambulans-, polis-, brandkårspersonal som NASP har producerat för SPIS-projektet i Stockholm.
Jag har fått tillstånd att publicera den här delen av filmen.
Läs även andra bloggares åsikter om att förlora ett barn, självmord, ta sitt liv, ta livet av sig, efterlevande, suicid, SPIS, NASP, utbildningsfilm om självmord
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Ebba
17 januari, 2013 kl 17 januari 2013 (20:55)
Vad fint och levande du berättar om det svåra! Bra att du talar så direkt, inte runtomkring i den här situationen.
Kommentar från Ulrika
17 januari, 2013 kl 17 januari 2013 (21:42)
Jadu Ludmilla, det är ett viktigt arbete du gör. Jag vet att om jag skulle göra om min resa med Carro skulle jag aldrig blanda in vare sig soc eller BUP igen. Faktiskt skulle jag nog göra precis vad som helst utom just det, för det enda det ledde till var vad du själv beskrev: ingen hjälp, maktlöshet, att bli behandlad som mindre vetande till de inte visste vad de skulle ta sig till – då blev allt ett föräldraansvar igen. Fast Carro, min dotter, behövde hjälp. Nåt som aldrig togs på allvar och nu är hon precis som din Linnea död sen fyra år tillbaka.
Att förlora barn väcker en väldig massa känslor hos andra, framför allt påminner det om deras egna rädslor för att nåt sånt ska hända. Det är bara det att när det sker genom självmord kan de flesta tänka, pff, jamen det kommer då aldrig att hända i vår familj. Fast det händer och det händer i alla möjliga familjer och det är vanligt, ändå är människor så handfallna när det hänt. Inte av dumhet, inte av ovilja utan av okunskap oftast. Så fortsätt ditt jobb med att sprida kunskap, det är ett viktigt jobb och du gör det bra.
Kram!
Kommentar från Gunilla
17 januari, 2013 kl 17 januari 2013 (22:09)
Kära Ludmilla, nu gråter jag med dig…
Det blev så känsligt att se dig tala med din egen röst om det jag har läst och följt dig under åren.
Tack för att du delar med dig att det viktiga!
Kram Gunilla mamma till Rickard
Kommentar från Anna
17 januari, 2013 kl 17 januari 2013 (22:30)
Otroligt berörande och starkt.
Den största kramen jag har sänder jag dig. <3
Kommentar från lillemor
18 januari, 2013 kl 18 januari 2013 (8:47)
Hej man blir lessen när man hör hur dom behandlar en miste min dotter för 5 år sen En sorg som aldrig går bort.Undrar om det har hänt nån förändring inom psy.
Kommentar från SjuSorger
18 januari, 2013 kl 18 januari 2013 (16:51)
Finaste finaste Ludmilla. Det gör så ont, hur många gånger man än hör/läser om detta kan man aldrig, aldrig förstå. Din blogg har hjälpt mig så mycket. Idag mår jag bättre och tänker på alla runtomkring mig och hur allt skulle bli om jag bara lämnade dom… Du är en jättestor förebild för mig och många andra. Kram!
Kommentar från Susanne
18 januari, 2013 kl 18 januari 2013 (19:29)
Så otroligt starkt av dig att göra det här! Du gör verkligen ringar på vattnet genom att berätta. Det är så viktigt att suicid får finnas, att det handlar om verkligen människor. Människor som dig, och mig. Människor som Linnea och som många, många andra där ute som berörs av det här.
Det är så starkt att se dig berätta. Du ger verkligen en gåva till den personal som får se det här. En gåva som kan hjälpa dem att bättre bemöta och hantera när de hamnar i liknande situationer.
Allt gott!
Susanne
Kommentar från Ida
18 januari, 2013 kl 18 januari 2013 (22:01)
Detta gör då fruktansvärt ont i hjärtat att se! Sorgen måste vara så obeskrivlig och svår att det inte ens går att sätta sig in i. Linnea var en väldigt vacker och vad jag har läst och fårstptt klok och älskad dotter. Du är så stark Ludmilla dom talar öppet om ett så viktigt ämne som tyvärr allt för ofta tystas ner. Jag har själv tampats med ångest och depressioner men genom att läsa din blogg kan jag förstå vad man skulle utsätta sin familj och vänner för om man skulle välja bort livet.
Många kramar från Ida!
Kommentar från Bodil
18 januari, 2013 kl 18 januari 2013 (23:19)
Jag har följt din blogg hela vägen.
Du har hjälpt mig på min väg.
Undrar;
har du pratat med den psykpersonal som var så nonchig – och som hade så fel – mot dig? Vad hade de att säga?
Jag läste via din länk lokförarens berättelse. Så fin. Lägg gärna ut den länken igen.
Tack för att du orkar.
Kommentar från Ludmilla
19 januari, 2013 kl 19 januari 2013 (11:21)
Jag blir väldigt rörd över era fina kommentarer och uppmuntrande ord. Anledningen till att jag lägger ut länken är just att jag hoppas att det ger personal förståelse för hur det är att bli kvar. Jag hoppas också att det ger den som har självmordstankar ytterligare ett perspektiv på hur det är att bli drabbad.
Bodil: Jag har pratat med personal på BUP men inte just de personerna som jag pratade med den aktuella kvällen. Jag är säker på att Linnéas död har påverkat alla i personalen väldigt mycket. Det var ju ingen som ville att det skulle hända.
BUP tog snabbt sitt ansvar och sa att det var de som hade brustit i sin bedömning. De har också fått kritik från Socialstyrelsen gällande väldigt många saker. Den ansvarige läkaren fick en varning från HSAN.
Lokförarens berättelse hittar du här: http://ludmilla.se/2012/03/03/lokforaren-hittad/
Kommentar från Bodil
19 januari, 2013 kl 19 januari 2013 (23:06)
Tack för ditt svar.
Har läst lokförarens berättelse igen och igen ..
4.5 år efter min brors självmord har jag fortfarande så svårt att acceptera att man inte nämner honom.
Jag har provocerat fram honom i samtal, blivit än mer envis när jag inte fått gensvar .. varit så besviken över att ingen vill prata om honom.
Men försökt acceptera.
Idag var jag på hans gamla arbetsplats, i ett rutinärende. Pratade med en kollega, tackade och gick.
”Hej, kom tillbaka!” ropade hon.
”Du ska ha denna” sa hon – och vi möttes i en kram.
Jag bestämde mig för att den kramen sa mer än många uteblivna ord.
Kommentar från Anna
20 januari, 2013 kl 20 januari 2013 (22:20)
Du är så stark och berättar så bra fina Ludmilla! Du sprider kunskaper, minskar tabun kring självmord! Tack vare dig vågar fler prata om detta viktiga ämne. Din älskade Linnea var verkligen otroligt söt som man ser på bilden! Jag blir berörd av det du berättar. Jag har själv depression och har och har haft suicidtankar. men du gör att man förstår hur hemskt och tragiskt det är som anhörig att minsta någon man älskar. du går igenom det värsta man kan tänka sig. jag tror inte någon som själv mist ett barn vet vad det verkligen innebär. man kan förstå till viss del. tack för att du sprider mer kunskaper! Du är en bra förebild! Psykisk ohälsa borde inte vara sämre att prata om än om somatiska sjukdomar. Jag har själv mött människor som har psykisk ohälsa. Jag är inte rädd att ställa svåra frågor om det behövs. mycket är tack vare att du och många andra är goda förebilder inom området! Många tankar till dig Ludmilla! Varma kramar Anna
Kommentar från kampentillbaka
17 januari, 2013 kl 17 januari 2013 (19:54)
det gör så fruktansvärt ont att höra igen,fina linnea! har följt dig sen du började blogga, och jag går runder med samma tankar som linnea gjorde än idag.Det plågar mig, och det gör ont att se dig Luddmilla som förälder,och det är just mina föräldrar jag kämpar för!Men det är svårt,jag skickar massor med kramar iallafall.