Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Lokföraren hittad

3 mars 2012 (10:13) | Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Nu har det ju gått snart 4 år sedan Linnéa dog. Jag har många gånger funderat på hur lokföraren mår. Vi har ju ändå delat en händelse som påverkat våra liv på ett dramatiskt sätt. Det måste vara fruktansvärt att leva med att man kört på en ung flicka. Jag har aldrig känt något agg gentemot honom utan tvärtom. Jag har känt stor medkänsla och en gnutta skuldkänslor gentemot honom. Han är ju bara ett offer. Han kunde ju verkligen inte göra något mer än det han gjorde. Han gjorde allt han kunde men kunde ändå inte förhindra det som skedde. Han var också den sista personen som såg Linnéa.

Jag hade velat veta hur hon såg ut. Såg hon lugn ut? Såg hon rädd ut? Blundade hon? Jag skulle vilja hjälpa honom att slippa dåligt samvete. Berätta hur målinriktad Linnéa var. Jag försökte på många sätt att få kontakt med honom men jag har inte lyckats. Jag har respekterat det förstås och med tiden känns det inte så viktigt längre. Jag har fått en bra bild av hur det hände på andra sätt.

Men den här veckan fick jag tips om hans blogg av en av mina bloggläsare.
Den har funnits där hela tiden.
Linnéa dog den 30 maj 2008. Han skrev detta den 5 juni…
Jag började blogga den 22 juni 2008.

Känner på mig att det här inlägget kommer att bli långt..
Trodde inte att det skulle hända så tidigt in på mitt nya jobb, har trots allt jobbat på SL i nästan tio år utan att råka ut. Har jobbat på SJ i vadå, sex månader?

Iallafall, häromdagen körde jag tåg med handledare, som vanligt kan tilläggas. Vi pratar om saker handledaren råkat ut för under åren på jobbet, han är tacksam att han inte har haft någon person som hoppat framför sitt tåg på alla dessa år.

Kör runt en svag krök och ser rörelse långt fram, det ser ut som om någon ska springa över spåret framför.

Jag signalerar ”tåg kommer” med tågets tyfon. Personen vänder sig mot mig men stannar kvar, mitt i spåret. Det tar mig en plågsam mikrosekund som känns som veckor att konstatera att personen inte kommer att kliva ur spåret framför mitt tåg.

Tror jag säger ”Nä, dra åt helvete!” eller nåt liknande och nödbromsar tåget.

Ser att det är en flicka, kanske tjugo år som står där..

Min handledare reser sig från sin stol och rör sig mot mig, allt går så långsamt. Jag förstår omedelbart vad han menar och vänder huvudet bort mot sidorutan precis innan smällen når mina öron. Antar att hon redan var där som jag sa, i helvetet alltså. För första gången i mitt liv sänder jag en kort bön där och då till en högre makt att hon hamnade i en bättre värld. När vi stått still en stund, antagligen bara ett par sekunder, inser jag att jag fortfarande trycker ned tyfon-pedalen med foten. Telefonen ringer direkt när vi stannat, det är ombordpersonalen som redan befarat det värsta som undrar. Jag bekräftar, säger att jag ska prata med ”fjärren” och att detta kommer att ta ganska lång tid plus att det är mycket viktigt att ingen går ur tåget. Lägger på och lyssnar på hennes smått darriga utrop om ”olyckshändelse” och liknande, kommer inte ihåg vad hon säger mer. Ringer fjärren och berättar vad som hänt, dom skickar räddningstjänst, polis, kamratstödjare och ersättande personal. Tror jag gör ett utrop och förklarar vad som just nu sker och när eventuellt vi kan åka så folk kan komma hem till sina nära o kära. Tror jag gjorde ett sånt iallafall..

Det är en sval kväll mot natt, mitt ute i verkligheten. jag står och pratar med räddningsledaren bredvid loket, i makadamen. Varmt, jag fryser.. Säger att jag nog är shockad, brukar nästan aldrig frysa. Kliver upp i loket igen, tittar inte bakåt, inte framåt, tittar nog inte alls. Slår som vanligt huvudet i den alldeles för låga dörrkarmen in till maskinrummet, sätter mig i förarstolen igen. En taxiresa senare och timmar i olika rum så sitter jag i en taxi till, på väg hem. Hela kvällen och hela natten, det enda mina äron hör är den där smällen, gång på gång på gång på gång..

Det har gått flera dagar nu, jag hör smällen lite då och då bara. Vreden har lagt sig, bara en ledsnad är kvar..

Åkte den sträckan häromdagen för första gången sen dess, saktade ned till krypfart och släppte ut en ros genom fönstret.

En enda, röd ros.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Annika S
3 mars, 2012 kl 3 mars 2012 (10:23)

Läste en lång artikel i Sydsvenskan om just detta att köra på någon, värsta mardrömmen för alla lokförare…men så oerhört fint att han kastade ut en röd ros där det skedde, en vacker och symbolisk gest av värdighet och medkänsla.

Kommentar från Annette Bagger
3 mars, 2012 kl 3 mars 2012 (10:25)

Ja, vad säger man…. vilken fruktansvärd upplevelse….
Fint av dig att ”lägga” en ros där det hände.

Kram från Annette

Kommentar från Annika S
3 mars, 2012 kl 3 mars 2012 (10:27)

Idag är det 7 år sedan min dotter tog en överdos Alvedon på ett behandlingshem ( hon skulle läggas in på psykiatrisk avdelning dan efter, orkade inte) sent på kvällen, hon överlevde i 6 dygn. Så idag för 7 år sedan var den sista dagen i mitt gamla liv, innan tillvaron rasade och mödosamt fick byggas upp på nytt, inte samma tillvaro, men en tillvaro där jag lever och mår ganska bra trots allt som hänt, har inget val.

Kommentar från Annette Bagger
3 mars, 2012 kl 3 mars 2012 (10:28)

Ovanstående jag skrev var till lokföraren,

Till dig Ludmilla vill jag säga: Vad bra det måste kännas för dig att få läsa lokförarens blogg, hoppas att ni någon dag kan träffas och prata om vad som har hänt. Tror det är viktigt för båda.

Kram till dig från mig

Kommentar från Tove Birkeland Brandt
3 mars, 2012 kl 3 mars 2012 (10:29)

Den upplevelse han haft och den sorg han bär med sig att ta ett liv utan att kunna förhindra det,kan inte låta bli att känna smärtan med honom. Sorgen för en förälder att mista sitt barn, den förtvivlan som består i evighet. Jag vet ju för min son valde också att dö, men inte på samma sätt. Det är en evighet i tomhet och med ständiga tankar på varför det skett. Varför? Kramar och styrka i era liv, i alla våras liv..

Kommentar från Erika
3 mars, 2012 kl 3 mars 2012 (10:33)

Vilken stark upplevelse att läsa hans sida av händelsen. Hoppas han mår bra idag. Lider med honom!
Sänder som så ofta en tanke till Linnéa.

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
3 mars, 2012 kl 3 mars 2012 (10:50)

Jättestark text. Fruktansvärd men jag tror att den även kommer att hjälpa dig på sikt. Det går inte att hålla tårarna tillbaka!

Kommentar från Karolina
3 mars, 2012 kl 3 mars 2012 (13:31)

Till Annika S – Jag bodde på ett behandlingshem utanför Hässleholm (Finjagården) för 7 år sedan, och där hände samma sak som du skrev. Det jag undrar är om det var där din dotter var, om det var den underbart fina tjejen jag minns som du skriver om.
Du får gärna kontakta mig, min mailadress är anna.karolina.petersson@gmail.com
Jag tänker ofta på henne, i min sminkväska ligger en burk med lila stjärnor som jag fått av henne.

Kram till dig.

Kommentar från Ann-Sofie Svensson
3 mars, 2012 kl 3 mars 2012 (15:20)

Vad fint att du äntligen hittade honom och att han skriver så gripande om det som hände.

Kommentar från Annika S
3 mars, 2012 kl 3 mars 2012 (17:09)

Jag har skrivit till Karolina, blev så glad över dina ord! Vetskapen att Anna fick och gav vänskap och kärlek är så oerhört viktig, känns som ett tecken att jag fick en länk till henne just idag, TACK Ludmilla och Karolina!

Kommentar från Lena B
3 mars, 2012 kl 3 mars 2012 (19:07)

Du fann honom till slut, Ludmilla. Och han gav Linnea en röd ros.

Kommentar från sonja
3 mars, 2012 kl 3 mars 2012 (20:43)

vad fint!

vad heter hans blogg?

jag reagerade på att han skrev att hon var kanske 20 år. hon såg ju äldre ut än vad hon var på bilder och videor man sett, och det är ju det du sagt om henne också. tårarna tränger sig fram när jag läser denna text. hoppas du en dag får träffa honom och prata med honom.

styrkekram!

Kommentar från Gunilla
3 mars, 2012 kl 3 mars 2012 (22:02)

Jag hittar inga ord just nu…. gråter.
Kramar om dig

Kommentar från annoka
4 mars, 2012 kl 4 mars 2012 (2:35)

Jag gråter när jag läser det här så att jag snörvlar. Det är så fruktansvärt vackert mitt i allt det tragiska. Så vackert med den röda rosen och de lila stjärnorna i sminkväskan. Jag har av en slump hamnat på den här sidan för att jag själv inte för närvarande mår så bra. Verkligen en jättefin blogg som du har Ludmila.
Mvh annokas

Kommentar från Alicia – Borrelia & Fobi
4 mars, 2012 kl 4 mars 2012 (13:37)

Oj… ja det måste ha varit sjukt jobbigt för honom att vara med om det. Höra ljudet och allt. Men skönt för dig att du hittade hans blogg och fick läsa det där, det hela var väldigt fint av honom, att släppa en ros där det hände tex. Väldigt fint! Har du pratat med honom, eller lämnat något avtryck på hans blogg om att du läst?
KRAM till er båda.

Kommentar från Ulrika
4 mars, 2012 kl 4 mars 2012 (22:47)

Stor människa, respektfullt handlat med rosen och modigt av honom att våga skriva att han även kännt ilska. Starkt skrivet! Glad att du fick läsa dessa ord, Ludmilla. Så många funderingar som man vill ha svar på, och nu fick du en till bit i ditt pussel. Kanske en hel del funderingar också?
När min dotter tog sitt liv ringde hon till en person precis innan hon gjorde det. Det var samma person som efter det samtalet larmade polisen. Jag försökte i över ett års tid att få tag på den personen. Jag ville tacka för modet att larma, veta hur min dotter låtit, vad hon sagt osv. Nästan två år senare tog den personen kontakt med mig på FB, berättade om rädslan för att höra av sig till mig och om sina skuldkänslor. Och ja, jag fick också berättat för mig vad min dotter sagt och hur hon hade låtit. Inte ledsen, inte rädd utan snarare bestämd och sen även irriterad över att någon sa emot, bad henne ringa efter hjälp. Det var otroligt skönt att äntligen få höra vad det sista min dotter sagt till någon var och hur hon varit då, men naturligtvis var det även väldigt svårt. Alla pusselbitar som kommer till en ger både en del svar och river upp.
Just för att jag vet hur det är att leta och vilja ha så många bitar det bara går att få, kan jag kanske sätta mig in lite i hur det kändes för dig när du läste det lokföraren skrivit. Är glad att du fick den möjligheten. Kram på dig!

Kommentar från Lisa
5 mars, 2012 kl 5 mars 2012 (9:39)

Jag hittade till din blogg när jag lyssnade på Karlavagnen en kväll. Sen dess har jag läst och läst och läst. Du skriver så gripande och så ”naket” och det är på något sätt vackert samtidigt som det är så ofattbart och sorgligt. Jag har tänkt på henne ofta sen jag hörde dig på radion den där kvällen. Tack för att du delar med dig!

Kommentar från Vaia Alsterberg
6 mars, 2012 kl 6 mars 2012 (1:56)

Jag har läst och känner mig riktigt omskakad av lokförarens berättelse kära Ludmilla.Stackars man att se Linnéa och inte kunna förhindra det som skulle ske!.Vad fint av honom att släppa ut en röd ros där allt hände.jag är riktig skakad just nu men det måste vara skönt för dig och dina närmaste att få reda på vad som hände er fina Linnéa de sista sekunderna.Många kramar till er från mig.

Kommentar från Minne
6 mars, 2012 kl 6 mars 2012 (16:42)

Jag har följt era båda bloggar ett par år nu, hade funderat på om han visste något om det.
Är så ledsen över att två personer, som jag lärt känna på sätt och vis via deras texter, är förknippade på detta sorgliga sätt.
All kärlek till er.

Kommentar från Sussi
7 mars, 2012 kl 7 mars 2012 (16:16)

Oj vilken ”grej”, att någon skriver en vanlig kommentar en dag 3 år senare och då möter du lokföraren. Har du skrivit till hon/han? I ett annat inlägg skriver h*n att det inte var lika otäckt som ”förra gången”, ingen ögonkontakt. Förra gången var alltså Linnea då. Så du kanske kan få några svar där?
Världen är underlig, tänk om Linnea kan se någonstans ifrån hur det har påverkat alla. Tror du man ångrar sig? I döden? Det är så svårt att föreställa sig, tänk att vi sätter folk på månen men döden är ett mysterium för oss alla. Ta hand om dig, rör säkert upp känslor extra mycket.

Kram

Kommentar från Mamma M
7 mars, 2012 kl 7 mars 2012 (19:43)

Hej!
Här är en liten krönika jag skrivit, om du vill och har lust skulle jag vilja höra din kommentar på det här. Hoppas att det inte är för rörigt då jag inte använt några namn.

Det är söndag och klockan är ca. 7.30. Min sambo T och jag ligger och sover i vårat sovrum då vi väcks av att det kommer någon och vi hör en röst.
– Är det härifrån det har larmats?
T rusar upp, det visar sig att två ambulansmän står i hallen.
– Nä, säger T
– Men är inte det här Knotvägen 18?
– Jo, men det måste vara fel, säger T
– Fast det står någon på övervåningen och viftar och skriker, säger ambulansmannen.
Då hör vi A skrika från övervåningen
– KOM!!!!
– Men vad är det som hänt? ropar jag
– KOM BARA SKRIKER HON…DET ÄR B!!!!
Vi rusar upp, ambulansmännen springa upp först sen kommer jag, T och lillasyster efter.

I sängen ligger B, det ser ut som han sover, det är väl inget fel på honom? A gråter och pratar hysteriskt i telefonen
Ambulansmannen går fram och känner på honom. Jag hör att han säger att det är kört.
Tankarna snurrar i huvudet på mig, vad är det som hänt, är han död?
Har han varit ute och festat och fått spyor i halsen och kvävts?
Näää så kan det inte vara, det finns ju inga spyor.
Det ser ut som han sover, allt är så rent och fint. Så ställer jag frågan.
– Har han tagit självmord?
Ambulanskvinnan nickar och jag hör hur A skriker i telefonnen.
– DOM SÄGER ATT DET ÄR KÖRT….DET ÄR KÖRT!!!!!!
Jag uppfattar att ambulanskvinnan säger något till ambulansmannen och han plockar fram utrustning och ger honom elstötar. (gör han så för att vi ska hinna samla tankarna….tanken har slagit mig så här i efterhand)
Jag går och sätter mig i soffan som A har på sitt rum och säger till A att hon ska komma och sätta sig hos mig men hon vill inte, hon har lagt ifrån sig telefonen och ambulanskvinna säger till A med skarp röst.
– Nu sätter du dig hos mamma!!
A kommer och sätter sig och vi bara sitter där helt chockade och försöker fatta vad som hänt. En sak vet jag, A har ringt själv efter ambulansen utan att väcka oss.
Vad T och lillasyster gör uppfattar jag inte.
Jag stryker A över ryggen hela tiden.
Efter en stund kommer B:s storasyster och pojkvän och det är så hemskt, hon blir förstås förtvivlad och börjar direkt att beskylla sig själv. Det var henne som A pratat med i telefonen. Jag tror att det var systern eller pojkvännen som ringde föräldrarna. Dom kommer och vi sitter fortfarande i soffan som står bredvid sängen där B ligger och jag har en sån hemsk mardrömslik overklig känsla, än har jag inte gråtit.
Men då B:s mamma kommer fram till honom och försöker väcka honom och säger ”Men snälla B vakna nu så att vi kan åka hem” då bryter jag ihop och skrik gråter.
Jag tänker för mig själv: ”Men sluta skrika det räcker om du gråter, du behöver inte skrika.”
Men jag kan inte, jag bara skriker och jag känner hur A vänder sig emot mig i något försök att trösta, ambulansmannen stryker mig över ryggen.
Vi sitter där i flera timmar, polisen kommer. Dom vill göra en brottsplatsundersökning och undrar om vi kan gå ut från rummet. A vill inte men jag säger att vi går ner i sätter oss i soffan och hon följer med. Och där blir vi sittandes.
Det kommer präster, läkare, släktingar till B och sist efter en massa timmar, jag vet inte hur många, kommer Fonus och hämtar honom.
Polisen vill prata med A om hon orkar. Det gör hon. Dom undrar vad som hänt kvällen innan och A berättar det hon vet.

A hade varit hos en kompis och firat hennes 18 års dag, sen gick dom ner till ett ställe på stan, dit dom brukar gå. B kommer dit och ville träffa A.
Som jag förstår det så ville väl A göra slut men inte B, det blev väl lite bråkigt och B blev utslängd av vakterna.
Då tjejerna sedan kom ut och skulle gå hem så fick B följa med A hem i alla fall, han hade varit helt förtvivlad. A är en väldigt snäll och empatisk tjej så hon tyckte väl synd om honom.
Men som jag har förstått det så här efteråt så var hon på väg ifrån honom.

Polisen säger förstås på en gång att hon inte är misstänkt för något brott, men det är frågor som måste ställas. Dom säger också att om vi har frågor och funderingar så är det bara att ringa.
De här poliserna som var hos oss var fantastiska, mycket trygga och jag är så tacksam att dom var hos oss. Likaså prästerna som kom.
Så åker då alla härifrån och vi blir ensamma.

Så gick det till, så fick vi veta utan misstanke eller förvarning.
Vi hade förstått att B inte mådde riktigt bra, han hade svårt att klara av skolan.
Han hade ofta ont i magen, men inte visste vi att det var så illa.
Vi kände honom inte riktigt, det kan jag inte påstå. A och han blev tillsammans då dom var ca 16 år och då detta hände var dom 18 år, så ca 2 år var dom ett par.
Dom träffades inte dagligen, ibland var dom här hos oss, ibland hemma hos honom.
Ibland träffades dom inte alls på någon vecka.
Men om du har tonåringar själv eller erfarenhet av ungdomar så vet du att dom håller sig för sig själva för det mesta, har dom problem så pratar dom oftast med sina kompisar om det.
Så vi hade ingen aning om att det var så illa, det säger i och för sig A och alla hans kompisar också….att dom inte hade någon aning och ingen förstår.

Nu följer en jobbig tid med många sömnlösa nätter, efter ett par dagar är vi till en kurator. A pratar först med henne själv och sen går T och jag in själva och pratar lite.
A tyckte inte att det gav något och vill inte gå dit någon fler gång. Hon säger att hon pratar hellre med sina kompisar och dom har varit helt fantastiska, vad skulle vi gjort utan alla vännerna.
Varje kväll kom dom, någon gång kom dom även på dagen, läraren hade gett dom lov att gå ifrån skolan för att gå och besöka A.
Kuratorn sa att efter ca 3 månader kommer det att börja kännas bättre…det gjorde det inte.
Kuratorn sa också att efter det ”klyschiga” första sorgeåret kommer det att kännas ännu lite bättre…och det gjorde det.
Efter ca 1 år började man känna att livet kom tillbaka men det blir aldrig, aldrig som förut.
Vi har haft många nätter med dålig sömn då vi varit orolig för A. Ett tag tänkte jag att vi måste flytta från stan, familjen kommer att beskylla A för det som hänt och hämnas, ja det dök upp mycket konstiga och hemska tankar. Speciellt då jag satt på bussen till jobbet hade jag tid för olika funderingar, ofta funderade jag på att det är så konstigt att man inte ser på folk vilken tragedi vissa människor bär på. Alla bara sitter där på bussen och ser helt vanlig ut och kan bära på fruktansvärda saker, jättekonstigt men livet fortsätter ju som vanligt fast man tycker att det borde väl synas vilken traumatisk händelse man varit med om.
Det där kanske låter lite konstigt men det är så svårt att förklara alla känslorna som man går igenom. Vissa dagar mår man bättre och tänker att nu så vänder det nog, men så är det någon som säger eller gör något som man inte tycker är så trevligt så ramlar man ner igen och mår dåligt igen. Det svänger upp och ner.

Fruktansvärt orolig har jag varit fast A har sagt flera gånger till mig.
– Jag kommer inte att göra något!!!
Jag som aldrig varit en överbeskyddande mamma blev plötsligt en sån.
Orolig att något skulle hända mina barn, jag skulle aldrig klara det.
Ja, det är en tung tid, så många som drabbas. Det är inte bara dom anhöriga, även fast dom drabbas hårdas förstås, så drabbas våran familj, kompisar, släkt, klasskompisar, arbetskamrater…ibland har jag gått in på B:s facebooksida och blivit förtvivlad och många gånger har jag gråtit då jag sett hur många som skriver där om hur enormt saknad B är och hur lite dom förstår.

Om alla som tar självmord visste hur många liv som blir ”skadade” efter att ha upplevt något liknande.
Hur många som blir förtvivlade och ledsna.
Hur många som känner skuld och sorg.
Hur många som tappar livsglädjen.
Hur många som frågar sig varför, kunde jag gjort något som förhindrad detta?
Skulle dom då ha begått detta ofattbara?
Jag tror kanske att om vi börjar prata om det här och talar om hur det drabbar oss som blir kvar så kanske de självmordsbenägna tänker till lite och söker hjälp för sina problem istället.
Vi måste tala om hur dåligt vi mår, vi som blir kvar.
Hur våra liv förändras och aldrig mer blir som förut.
Hur rädd vi blir för allt.
Hur lite vi kan glädjas och hur många av oss som mister livsglädjen helt och tänker att det vore lika bra att dö så att man slipper detta onda…självmord smittar.

Det här skriver jag inte för att förklara B:s handling, för jag vet inte hans bakgrund, jag kan inte hans historia, jag vet inte varför.
Jag skriver för att jag har en önskan att om just du som läser detta är självmordsbenägen, så snälla våga söka hjälp, det är inte kört än, det finns hjälp att få.
Jag vet att B blev mobbad i skolan och det är något jag verkligen föraktar och jag själv har förstått att mobbing kan leda till psykisk ohälsa, hoppas att just DU också förstått det.
Så en till önskan från mig är… snälla ni mobba ingen och lär era barn att inte mobbas.
En tredje önskan är att alla ni föräldrar som har barn med ADHD, alla ni som misstänker att erat barn har ADHD erkänn det och sök hjälp. Jag känner till föräldrar som inte vill erkänna detta problem, men man hjälper inte sitt barn genom att blunda och inte se.
B hade ADHD men ville inte erkänna det för A eller någon annan.

Det här är mina tankar, bara mina. Jag hoppas att ingen tar illa upp och att ni förstår mig och vilken traumatisk händelse det här är för alla som drabbas.

Nu först förstår jag versen som brukar stå i dödsannonser, det finns ett före och ett efter.
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.”

Det finns också ett talesätt som säger ”Det som inte dödar det härdar”
Men i det här fallet kan jag inte hålla med….

Idag har A en ny pojkvän som vi är glad över att hon har träffat. Vi har en bättre kontakt med honom och A är snart 20 år och mer mogen. Hon har tagit studenten och funderar nu på vad hon vill utbilda sig till, något som har med människor att göra blir det nog, ev. socionom.
Hon har klarat av det här bra, tack vare bra vänner, ny pojkvän och en trygghet i hemmet.
Men hennes innersta tankar har hon inte berättat, jag hoppas det kommer med tiden.

Min själ är skadad men jag är lycklig över min familj, jag har det bra.
Mamma M

Kommentar från Ludmilla
8 mars, 2012 kl 8 mars 2012 (19:59)

Mamma M: Tack för din text. Är detta självupplevt? En hemsk historia!

Kommentar från Mamma M
8 mars, 2012 kl 8 mars 2012 (20:22)

Ja, det är helt sant och självupplevt.

Kommentar från *Hemlig*
10 mars, 2012 kl 10 mars 2012 (2:17)

”Åkte den sträckan häromdagen för första gången sen dess, saktade ned till krypfart och släppte ut en ros genom fönstret.

En enda, röd ros.”

Det där var en otroligt vacker gest. Jag gråter nästan.

Kommentar från Ulrika
10 mars, 2012 kl 10 mars 2012 (20:42)

Läser detta inlägg strax efter att jag lyssnat på Karlavagnen (”repris” på webben) när du pratade med Kjell-Peder. Jag satt och grät och grät ännu mer när jag läste lokförarens blogginlägg….

Det är ju så…för att orka leva vidare så stänger man locket på de där sårade känslorna man är så fylld med efter ett suicid. Då och då gläntar man lite på locket och låter gråten pysa ut stilla och långsamt…

…tack för att du pratar om det, här och nu och överallt. Det behövs!

Kommentar från Annika
10 mars, 2012 kl 10 mars 2012 (23:09)

Läste i lokförarens blogg och hittade detta tragiska … ”Eftersom morsan min gjorde upprepade självmordsförsök tills hon lyckades så får du tycka precis vad du vill om min något bittra syn på detta.. det är inte så att jag inte bryr mig, snarare tvärt om och det tenderar nöta ned mig..”

Kommentar från mamma A
11 mars, 2012 kl 11 mars 2012 (12:06)

Läste ditt fina brev,gråter,ser att du ber de som har suicidtankar söka hjälp.
Ack så fel det kan bli om man inte har turen att komma till rätt psykiatri/engagerade läkare.
Min 24 åriga son sökte hjälp för att var deprimerad och bad om hjälp,han sattes in på antidepressiva mediciner,fick svåra ångest attacker av medicinernas BIVERKNINGAR med svåra självmords tankar,.
De har journal anteckningar om att mitt barn säger till dem att reagerar med kraftig Ångest efter insättning av antidepressiv läkemedel.
Han säger till dem att har har nu återkommande känsla av hopplöshet och SUICIDTANKAR.Detta antecknades den 23/08/2011
Han bad dem avbryta medicineringen då han inte nu har FÖRSÄMRAD MÅENDE. De byter då till en annan medicin.
Han ber om samtals terapi och står i kö från 30/05/2011. De påbörjade medicinera den 19/04/2011.
Min son fick från 19/04/2011 till 1/01/2012 prova på 7 olika antidepressiva medicin.Många som tilllägsmedicin.Han framför gång på gång att han får svåra ångest attacker som han aldrig känt i sitt tidigare liv, innan de började medicinera honom,han säger till dem att han bara önskar då när dessa attacker kommer.Ja vad gör dom då? de antecknar att han har självmords tankar men inga planer. De skriver ut 200 tabletter 3 veckor innan nyår och skickar hem honom utan att ens boka återbesök/uppföljning.Ja vad som hände sedan det kan ni kanske förstå.Min son hittades död den 1/01/2012 och sedan den dagen är mitt liv svart,försöker överleva timme för timme.Försöker förstå hur detta kunde hända!!!!!!!!!!!!
Med facit i handen vill jag avråda alla deprimerade söka hjälp utan att i första hand tala med alla anhöriga,tala om hur ni mår,berätta för era föräldrar om hur ni blir behandlade av vården,be om hjälp utanför psykiatrin om ni inte får den hjälp ni behöver.
Min son ringde kliniken den 23/12/2011 och frågade om varför han inte blir kallad till den Psykodynamiska samtals terapin han står i kö till sedan 30/05.
Han blir då upplyst om att det är ett antal patienter före honom i kön och att det kan dröja innan han blir AKTUELL i det teamet.
7 dagar senare orkar inte mitt barn längre.
Han drycker sig full och överdoserar av den medicin han fick för mycket av 200 tabletter utan en tanke av utfärdande läkare att alla läkare ska vara RESTRIKTIVA
med antidepressiv medicin då självmords tankar finns.
Han skriver i sina journal anteckningar den 12/12/2012 att patienten har nu STARK DÖDSÖNSKAN för att han inte orkar leva med denna svåra återkommande ångesten.
Herre min gud,hur ska jag orka leva nu?
Min son talade inte om för mig att han mådde dåligt.
Jag visste inte att han sökt hjälp inom psykiatrin.
Efter det att han hittades död har jag efterforskat, fått hem hans journaler och sitter nu dagar och nätter och grubblar,gråter,skriker,min förtvivlan är så svår att hantera.
Varför hände detta?
Ska fler barn behöva dö?
Kunde de inte ha hjälpt mitt barn?
Vem kan hjälpa mig nu?
Hur ska jag orka gå vidare?
Vem är ansvarig?
Kunde jag ha gjort något?
Sörjer mitt barn och alla andra andras barn.
Önskar och hoppas att mitt barn har det nu bättre där han är, att han nu har sluppit allt lydande han genomgick från den dagen han sökte hjälp i psykiatrin.

Kommentar från Mamma M
11 mars, 2012 kl 11 mars 2012 (18:19)

Åh, jag vet inte vad jag ska säga. Så tragiskt och så frukttansvärt att psykiatrin fungerar på detta sättet. Det är inte acceptabelt.
Hoppas, hoppas att du orkar ta dig vidare. Kunde jag skulle jag hemskt gärna hjälpa dig.
Styrkekramar i massor.

Kommentar från mamma A
11 mars, 2012 kl 11 mars 2012 (21:41)

Tack vännen.

Kommentar från Elin
11 mars, 2012 kl 11 mars 2012 (22:16)

Det finns inte ord nog. Varken för dig, din dotter, eller lokföraren.
Det är fruktansvärt för alla som blir ”inblandade” i ett självmord.
Jag vet också av erfarenhet, tyvärr. Jag fann min sambo precis när han skjutit sig. Det är ofattbart. Bilderna får vi leva med resten av våra liv. Likaså sorgen och saknaden. Tänker på er alla starka där ute som kämpar vidare! Många kramar/Elin

Kommentar från inzi
17 mars, 2012 kl 17 mars 2012 (2:53)

hej, jag skulle vilja se länk till den bloggen
när jag googlar på innehållet av några av orden så finner google inte ett smack

Kommentar från Ludmilla
17 mars, 2012 kl 17 mars 2012 (9:26)

Inzi: Eftersom jag ännu inte har haft direktkontakt med lokföraren så vill jag vänta med att lämna ut hans blogg. Jag lovar att återkomma i frågan. Detta är inga lätta saker.

Kommentar från inzi
17 mars, 2012 kl 17 mars 2012 (10:36)

Hej Ludmilla,

Nej det förstår jag, jag tycker det är så gripande text. Jag blev bara lite skeptisk när jag inte hittade bloggen själv. Jag blev alltså rädd att du hade blivit lurad inte jag, om du förstår. Men av ditt svar så förstår jag att du har varit inne på hans blogg själv och läst det, så den finns på riktigt. Jag men

Kram

Kommentar från inzi
17 mars, 2012 kl 17 mars 2012 (10:37)

jag menade inget illa skulle varit med där.

Kommentar från Annika
17 mars, 2012 kl 17 mars 2012 (16:44)

Det gick hur lätt som helst att googla fram lokförarens blogg. Kanske är det inte okej att lägga ut hans text här i din blogg utan att han vet om det.

Kommentar från Ludmilla
17 mars, 2012 kl 17 mars 2012 (16:48)

Annika: Om man skriver en blogg som inte är lösenordsskyddad så tror jag att man räknar med att texten läses och kan läggas ut och kopieras var som helst. Det hör till god blogg-sed att man frågar om man får länka, vilket brukar vilja göras. Jag har fått kontakt med honom och kommer inte att lägga ut mer än så här till dess att vi har etablerat en kontakt och jag vet hur han känner. Jag vill alltså inte röja hans identitet. Jag vet vad jag gör och meddelar närmare när jag har mer att säga men uppskattar om ingen lägger ut länken här tills vidare. Tacksam för att detta respekteras. Som sagt så är det oerhört känsliga saker för både honom och mig.

Kommentar från Annika
17 mars, 2012 kl 17 mars 2012 (17:05)

Självklart lägger jag inte ut länken här. Det jag vill säga är att det är lätt att hitta hans blogg.

Kommentar från Elin
17 mars, 2012 kl 17 mars 2012 (20:56)

Hej, jag är ganska ny med att blogga. Men vad jag kunde se på lokförarens blogg fanns det genvägar både till ”dela på facebook” ”Msn” och ”direktlänka”.
Då får iaf jag uppfattningen att man är villig att dela med sig av det man skriver, men det kanske ändå hör till god kutym att fråga först?
Hade nämligen också kopierat texten i ett av mina blogginlägg men tog bort det nu eftersom jag läste här och blev osäker?!

Kommentar från inzi
17 mars, 2012 kl 17 mars 2012 (21:39)

Annika, som sagt, jag googlade på innehållet av texten ovan och fann inget. Det var allt. Jag tvivlar inte på att den finns eller är svår att googla fram om man söker på helt andra ord. Så jag förstår att det är känsliga saker mellan Ludmilla och bloggaren och lämnar ämnet.

Skriv någonting