Ludmillas Blogg

Jag har gjort en studie gällande föräldrar som förlorat ett barn i självmord.
I några inlägg kommer jag nu att redovisa resultaten av studien.
——-

Det finns många studier gjorda i ämnet sorg, förlora barn, självmord, bemötande av föräldrar i akut kris osv. Gång på gång kommer man fram till samma slutsatser: Föräldrar som förlorar barn och personer som förlorar någon närstående i plötslig död som t ex självmord behöver mer stöd från den offentliga vårdapparaten.
Det som är förvånande är att väldigt lite av denna kunskap når ut till dem som behöver den. Det är som att var och en av oss i samhället – oavsett om man är beslutsfattare, vårdpersonal, arbetskamrat eller granne – blundar instinktivt för det som är jobbigt. Tankar som ”detta händer ändå inte mig” eller ännu värre ”tänk om det händer mig” tar överhanden och gör att man ryggar tillbaka.

Att förlora ett barn är varje förälders värsta mardröm. De flesta anser nog att uppgiften en förälder har är att skydda, vårda och stödja sitt barn så att det får växa upp till en harmonisk och trygg person. När barnet dör är det vanligt att föräldern upplever ett misslyckande. Om barnet dessutom tar sitt liv upplevs detta ofta som ett ännu större misslyckande i och med att självmordet många gånger tolkas som en aggressiv handling. Självmord upplevs av många som oerhört provokativt och hemskt. En del personer har också den felaktiga uppfattningen att det är något som inte händer i välfungerande familjer. När det då händer blir detta mycket stigmatiserande för de drabbade.

Att förlora ett barn och att förlora någon nära i självmord upplevs var för sig som oerhört skrämmande och därför svårt för omgivningen att veta hur man ska reagera inför.

Tidigare studier gällande föräldrar som förlorat barn i självmord (Per Lindqvist, 2008) har visat vilket fruktansvärt trauma detta är för hela familjen men då särskilt för föräldrarna som mist sitt barn (Bolton et al. 2012; Maple et al. 2010). Förlusten kommer att påverka dem resten av deras liv. Varje år tillkommer flera tusen föräldrar som förlorar sina unga barn och ytterligare många tusen som förlorat sina äldre barn. Det finns idag många tusen föräldrar i Sverige som lever i sorg för att de förlorat sina barn i självmord.

Plötslig förlust av ett barn som vid självmord ger en hög grad av belastning med symtom som sitter kvar under många år och som ger en kraftig nedsättning av arbetsförmågan och en ökad risk för både psykiska och somatiska sjukdomar under många år efteråt. (Saarinen et al. 2000; Stroebe, Schut, and Stroebe 2007). Traumatiska dödsfall innebär en ökad risk för komplikationer i sorgeprocessen. Även posttraumatiskt stressyndrom (S A Murphy et al. 1999; Shirley A. Murphy et al. 2003), sociala konsekvenser, existentiell kris samt fysiska sjukdomar ökar i gruppen som förlorat barn genom olycka eller självmord. Det finns också en signifikant ökad dödsrisk för mödrar som förlorat sina barn på ett traumatiskt sätt jämfört med de som förlorat barn på icke traumatiskt sätt (Li et al. 2003). Att förlora ett barn ger dessutom en ökad risk för föräldern att ta sitt eget liv (Agerbo 2005).

Eftersom sorg inte är en sjukdomsdiagnos har det funnits en tradition i Sverige att professionella inte ska lägga sig i utan man ska sköta sorgebearbetningen inom det sociala nätverket. Samtidigt konstateras att behovet av professionell hjälp är större än man tidigare trott.

I vårt samhälle råder stor okunskap och osäkerhet när det gäller att bemöta personer i sorg (Avelin et al. 2012; Gold, Sen, and Hayward 2010). Föräldrar som förlorat ett barn upplevs som extra synd om och det väcker väldigt starka känslor hos andra föräldrar. Rädslan att förlora sitt eget barn väcks i kontakten med de som förlorat ett barn. Omgivningen har svårt att möta föräldrar i sorg eftersom de också är rädda för att säga eller göra saker som förvärrar. Osäkerheten finns även hos många professionella i människovårdande grupper (t ex polis, läkare, terapeuter, präster, ambulansmän, sjuksköterskor, begravningsentreprenörer osv) och hos var och en som möter en förälder som förlorat ett barn i självmord. Föräldrar som förlorat ett barn i självmord är en grupp som det är extra svårt att bemöta, samtidigt som föräldrarna anser att det emotionella stödet från vårdpersonalen är något av det viktigaste (Dagerbrant and Nilsson 2009). Trots att det finns stor kunskap angående hur viktigt det är med psykologisk intensivvård (A. Dyregrov 2002; Kock-Redfors 2002) för dem som drabbas av plötslig död är okunskapen fortfarande stor bland vårdpersonal.

Bemötandet i sorgen och den hjälp som ges har samtidigt mycket stor betydelse för utvecklingen av sorgen. Det sociala nätverket är viktigt, men det finns vissa bitar som inte kan belastas sina närmaste, behövs professionell hjälp för att ta sig vidare med. Skuldfrågan vid självmord kan till exempel vara en svår belastning. De drabbade behöver och vill ha tidigt professionellt stöd. Felaktigt bemötande kan göra sorgeprocessen mycket svårare och försvåra återanpassningen till ett normalt liv. (K Dyregrov, Dyregrov, and Nordanger 1999; Kari Dyregrov 2004; Kari Dyregrov 2011; Grad et al. 2004) Det är viktigt att det finns tydliga riktlinjer för dem som kan tänkas möta föräldrar som förlorat barn i självmord.

Tyvärr finns ingen bra strategi utarbetad i det svenska samhället när det gäller hur efterlevande vid självmord tas om hand. Det finns inga tydliga vårdprogram eller rutiner. Detta blir tydligast när den som dött tagit sitt liv utanför sjukvårdens väggar (80 procent av självmorden). Föräldrar till ett barn som tagit sitt liv är alltså per definition inte patienter, som ska få vård med självklarhet. Dock kan situationen jämföras med där ett barn dör i plötslig spädbarnsdöd. Barnet dör oftast utanför hemmet och föräldrarna är inte patienter. Trots detta finns i detta utarbetade riktlinjer för hur föräldrar ska tas om hand efter att deras barn har dött.

Läs även andra bloggares åsikter om förlora ett barn, förlora ett barn i självmord, efterlevade, närstående efter självmord, Ludmilla Rosengren

Taggar: efterlevade, förlora ett barn, förlora ett barn i självmord, Ludmilla Rosengren, närstående efter självmord