Sophie och självmordsplatsen
Sophie är snart 3,5 år.
Hon vet att hon hade en storasyster som hette Linnéa som dog innan hon föddes.
I höstas började hon fråga varför Linnéa dog. Jag berättade att hon var sjuk. Eftersom hon visste att jag hade varit sjuk i cancer när hon var bebis men blev frisk, men farfar som hade cancer dog – så ville hon veta mer noggrant. Jag sa att hon var sjuk, att hon låg på sjukhuset men att man inte kunde hjälpa henne.
Några månader senare frågade hon mig:
-Mamma, varför ville inte Linnéa leva? (Hon har antagligen överhört något samtal.)
-Ja, varför ville hon inte det…? Visst är det svårt att förstå?
-JA! Säger Sophie.
Någon vecka senare frågar hon igen:
-Mamma, varför dog Linnéa?
-Hon mådde dåligt och ville inte leva.
-Ville hon inte leva???
-Nej, hon ville inte det…
-Hur dog hon då?
-Hon ställde sig framför tåget.
-…
Ytterligare några veckor kom fler frågor:
-Hur dog Linnéa egentligen?
-Hon ställde sig framför tåget.
-Ja, men HUR dog hon?
-Vad menar du?
-HUR dog Linnéa? VARFÖR dog hon när tåget kom?
-Du vet att när ett tåg kommer med full fart så är det väldigt tungt… Om man står framför tåget så blir man ju bara mos…
-Men vad var det som gick sönder???
-Det mesta gick sönder. Hennes huvud gick sönder, och hjärtat och magen och ryggen… Du vet om ett tåg kommer så snabbt så blir man väldigt sönder. Man dör på en gång. Man hinner inte känna efter att det gör ont. Man dör direkt.
-Och nu är Linnéa död!
-Ja… hon är död nu.
-Då blev du ledsen!
-Ja, jag blev jätteledsen. Alla var jätteledsna. Vi är fortfarande ledsna för att Linnéa dog.
-Men nu finns JAG!
-Ja, älskade Sophie. Nu finns du. Och det är vi SÅ GLADA för!
Någon vecka senare sa Sophie att hon ville veta var Linnéa dog. Jag svarade att vi kunde åka dit någon gång. Hon ville åka direkt, men jag förklarade att vi inte hann det då.
I lördags började Sophie prata om detta igen. Hon ville veta igen. Hon ställde mer specifika frågor om hur det gick till och sa att hon ville åka till den platsen där det hände. Jag frågade om hon verkligen ville det, och det ville hon. Jag var tveksam, men hon var bestämd!
Så vi åkte till tågspåret. Jag visade och pekade och berättade var och hur och vad som hände sen. Hon frågade och tittade. Sedan ville hon plocka maskrosor!
Det var ett tag sedan jag var där. Jag blev riktigt upprörd när jag såg att det inte hänt någonting med säkerheten kring spåret! Det ser precis likadant ut. ”Varsågod att hoppa på!” Tågspåret och bildvägen ligger precis bredvid varandra. Inget staket. Ingenting. Och cykelvägen bredvid bilvägen.
Så praktiskt att kunna betala 25 000 kr till vardera vårdnadshavare och sedan slippa ansvaret! Det har ju hänt igen efter att Linnéa dog att någon ställt sig framför tåget precis på samma plats. Det betyder att det betalats ut minst 100 000 kr från banverket de senaste 5 åren för just denna plats. 100 000 kr kan man bygga ett högt och långt staket för!!!! Varför gör man inte det?
Även om man självklart kan ta sig över staket så vet man att det är tillgängligheten till metoden som avgör många självmord. Ju svårare man gör det desto mer hindrar man personer som vill ta sitt liv. Man är ju ambivalent in i det sista. Om det blir svårt på vägen så kan man hinna ångra sig.
När ska banverket/kommunen ta sitt ansvar och öka säkerheten kring tågspåret där Linnéa tog sitt liv?
Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, ta sitt liv, ta livet av sitt, självmord, suicid, hoppa framför tåget
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Elisabeth Lindström
7 maj, 2013 kl 7 maj 2013 (21:43)
Älskade ungar! Förstår att lilla Sopie är en källa till både glädje och tröst för er. Varma kramar bästa Ludmilla. Tack för att du bryr dig om!
Från en annan änglamamma/Elisabeth
Kommentar från Anne
8 maj, 2013 kl 8 maj 2013 (6:29)
Gud vilken smart liten tjej! Tårarna rinner när jag läser ditt inlägg Ludmilla! Kram
Kommentar från Catarina
8 maj, 2013 kl 8 maj 2013 (6:56)
Lilla gumman, ja man ska inte tro att små barn inte fattar osv. Det är så kloka och man ska verkligen vara ärlig mot dem så det får svar på sina frågor. när jag ser bilden tror jag det är på samma ställe som jag en gång när min dotter var runt 5. Vi var ute på promenad där och får se en person sitt apå tågspåret. Jag fick panik då det kändes i magen att denna person inväntade tåget där. Vi sprang ja goch min dotter till närmsta hus för att få tag i en telefon att larma och jag minns känslan i min kropp herregud det får inte komma ett tåg ninan jag hinner stoppa detta. Tur nog hann jag och räddningspersonal kom på pplats. SJ stoppade alla tåg ut och ingånde mot uppsala den gången. Men minns också känslan att personen måste ha blivit väldigt arg som kanske hade bestämt sig och mitt agerande stoppade det. Men hoppas verkligen att personen fick all hjälp och slapp må så dåligt igen. Minns också min dotters reaktion men hon var ändå glad efter närmre förklaring att vi faktiskt räddade et tliv den dagen.
Kommentar från Carina Norén
8 maj, 2013 kl 8 maj 2013 (8:03)
Vilken berättelse, kärlek till dig o familjen.
Kommentar från Anna Karlsson
8 maj, 2013 kl 8 maj 2013 (14:14)
Så klok Sophie är! Barn förstå mer än man tror. Förstår att det betyder mycket för dig att du har Sophie nu! Så bra skrivet Ludmilla! Det är ju inte alls bra att det inte hänt något på olycksplatsen. fattar inte det. Varje människoliv är ju det viktigaste vi har! Men ändå händer det inget. Ofattbart. Tack för att du delar med dig Ludmilla! Tack för att du sprider dina kunskaper! Många kramar Anna
Kommentar från Ludmilla
8 maj, 2013 kl 8 maj 2013 (18:05)
Förtvivlad mamma: Nej! Det ska inte vara så här. Det är fullständigt fel! Jag tror att vi alla måste börja protestera mer och inte bara finna oss i att det är så här!
Kommentar från Tofflan
8 maj, 2013 kl 8 maj 2013 (19:18)
Vilken underbart klok lillasyster! Och så klokt av hennes mamma att ta henne till platsen. Hur ska hon annars förstå det hon bara får höra talas om?
Samtidigt fruktansvärt att inget har hänt med säkerheten där. Fruktansvärt!
Kramar till dig och familjen!
Kommentar från Maria
16 maj, 2013 kl 16 maj 2013 (11:58)
Först när jag läste detta inlägg tänkte jag: Hur kan hon säga allt så öppet till en liten flicka?!
Men ju mer jag tänkter på det ju mer inser jag att det är just att svara enkelt och uppriktig på frågorna som det avdramatiseras.
Det värsta är att inte få tala om något. Det värsta är att bli lämnad ensam med fragment av att något hemskt har hänt. Det är då det blir riktigt hemskt.
Tack för att du delar med dig!
Pingback från Ludmillas Blogg » Satsningar på stängsel för att förhindra självmord
19 maj, 2013 kl 19 maj 2013 (18:12)
[…] varför görs inte denna satsning med stängsel i Uppsala..? Och på platsen där Linnéa tog sitt liv? När jag har frågat Trafikverket om detta så svarar de så […]
Kommentar från L
10 augusti, 2013 kl 10 augusti 2013 (21:06)
Inte bara det att man kan hinna ångra sig, man vill helst att det ska vara så lite krångel som möjligt för att inte väcka uppmärksam på vägen. Jag menar, om man klättrar över ett krångligt stängsel så kan ju folk se en!
Kommentar från Förtvivlad mamma
7 maj, 2013 kl 7 maj 2013 (21:27)
Helt ofattbart att vi inte kommit längre i utvecklingen! Du har så rätt i att det kostar så lite i jämförelsen med kostnaden av människoliv. Och varför har man en ”privat sfär” och tillgång till material för att ta sitt liv på ett behandlingshem? Det är så mycket som är fel i samhället idag som borde vara uppenbart att med mycket små medel och kunskap kan rättas till. Görs det? Nej. Vi får vänta…tills det drabbar någon kändis eller makthavare, DÅ och först då brukar åtgärder vidtas. Ska det vara så här?