Ludmillas Blogg

Igår var det den 30e nov och det innebär att det har gått 5 år och 6 månader sedan Linnéa tog sitt liv.
Då var hon 14 år. Skulle fylla 15 en vecka senare.
Nu skulle hon ha varit 20 år. Mycket, mycket märkligt.

Livet går vidare på något konstigt sätt, fast det egentligen borde vara omöjligt. Livet med Linnéa är ett annat liv än det jag lever nu. Det är ett före och ett efter, Linnéas död.

Ibland känns det så omöjligt att hon ens har funnits. Som i en dröm. En härlig dröm! En underbar liten varelse som jag älskade att vara nära. Jag kände mig så enormt stolt över att ha fått ett barn som Linnéa. Hon var aldrig ”till besvär” utan bara så oändligt kärleksfull, omtänksam, osjälvisk och dessutom så vacker. Jag förstår ju nu att detta bara var en sida av henne som många gånger var just en fasad. Att det fanns så mycket mer därinne som hon inte visade. Det känns sorgligt att veta att hon inte var sig själv fullt ut mot mig och andra. Att hon gick och bar på en massa tunga saker som hon inte delade med mig, eller någon annan heller.

En del av mig är fortfarande arg. Men inte alls så arg som jag varit. För ilskan är den känsla som har varit starkast. Jag har varit arg för att jag berövades mitt älskade barn, att jag berövades att få vara mamma till Linnéa. Jag har varit arg för att aldrig kunna bli mormor till hennes barn. Jag har varit arg för att hon inte var ärlig och berättade som det var. Jag har varit arg för att hon lurade oss och tog sitt liv. Jag har varit arg för att hon lämnade sina vänner med den fruktansvärda sorg som det innebär. Jag har varit arg för att hon lämnade sina syskon på samma sätt. Jag har varit arg för att hon ”waistade” sitt liv. Hon hade ju kunnat göra precis vad hon ville. Hela världen låg framför hennes fötter och livet hade ju knappt börjat. Jag har varit arg för att hon inte gav sjukdomen mer tid att läka. Jag har varit arg för att hon trodde att sanningen skulle vara värre än att hon skulle dö…

Men ilskan är mindre idag än tidigare. Jag känner sorg och saknad. Inte den djupa, skärande, stickande, brännande sorgen som öppnar sig som bottenlösa avgrundshål som från början. Nej, den sorg jag känner idag är mer tomhet. En tom tomhet, till skillnad från tidigare då det var en smärtsam tomhet. Jag känner att det inte finns tillräckligt många ord i språket för att beskriva de olika nyanserna i sorgen. Det jag känner nu är en sorg som framför allt består av tomhet. Från början bestod sorgen av så smärtsamma känslor som påverkade hela kroppen på ett mycket påtagligt sätt. Jag känner att jag har läkt. Det är ju bra…

Jag är ganska återhämtad från de svåra åren. Minnet är fortfarande påverkat och jag har inga marginaler för stress och annan påverkan. Men det är bättre. Mycket bättre. Jag orkar t ex arbeta hela dagar utan att vara helt slut. Jag kan ha flera krångliga projekt pågående utan att det blir kaos. Jag gissar att jag kommer att få leva med min sårbarhet resten av mitt liv. Jag kommer aldrig att bli som förr, på gott och ont.

Älskade Linnéa… Tack för att du fanns… Tack för att jag fick vara din mamma… Tack för allt du gav mig… Tack för allt du lärt mig… både när du levde och genom att du dog… Tack för att du gör mig till en bättre människa…

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, förlora ett barn, sorg, saknad, Linnéa, förlora ett barn i självmord, suicid, ungdomssuicid,

Taggar: förlora ett barn, förlora ett barn i självmord, Linnéa, saknad, självmord, sorg&saknad, suicid, ungdomssuicid