Vi måste bli bättre på att lägga oss i
Ludmillas Blogg
Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Beställ mina böcker
Här finns hjälp!
Kommentar från Ella
4 juli, 2014 kl 4 juli 2014 (19:41)
Jag har nu läst rätt stora delar av din blogg, och ville lämna en kommentar gällande psykiatrivården. Jag vill berätta min historia.
Jag är idag 22 år gammal. I april 2012 sökte jag hjälp (efter mycket övertalade från min omgivning) eftersom jag ägnade större delen av mina dagar åt att ligga och gråta under en filt. Det fungerade inte tyckte min omgivning, jag kan se deras poäng.
Jag fick prata med en sköterska och därefter en läkare. Eftersom jag hade viss ätstörningsproblematik sedan tidigare remitterades jag till ätstörningsenheten. Blev kallad dit. Träffade trevlig personal för bedömningssamtal, men jag var inte nog ätstörd längre för att få hjälp av dem. Blev skickad vidare. Träffade en ny läkare, men inte heller det ansågs vara rätt. Blev skickad vidare. Igen. Och igen.
I november 2013 (över 1,5 år efter att jag sökt hjälp!) hade jag på egen hand blivit så pass stabil att jag ansågs vara primärvårdens ansvar (jag hade tidigare hamnat på vårdcentralen 3 gånger, men vid samtliga tillfällen ansetts haft för stora problem och skickats till specialister). Vid det här laget hade jag blivit remitterad 13 gånger. Vid 13 tillfällen hade jag fått höra att jag ”absolut är i behov av hjälp” men att jag dessvärre inte kunde få det av just dem, utan de ”kommer skicka mig vidare”. Jag kände mig fruktansvärt övergiven. Avvisad. Gång på gång.
Min sista kontakt med primärvården blev lyckad, och jag får numera terapi. Min terapeut en mycket vettig människa, och är tämligen förbittrad över att det dröjde så fruktansvärt långt tid innan jag fick hjälp.
I just mitt fall gick det bra. Jag lever och saker börjar äntligen fungera (åtminstone någorlunda, jag hoppas på att det ska bli ännu bättre). Men jag är orolig för andra. För dem som ger upp på vägen. För dem som inte har ork att berätta sin historia 15 gånger… För jag kan idag inte förstå att jag orkade. Men jag är glad att jag gjorde det. Så sjukt glad, såhär i efterhand.
Tack för att du skriver.