Besökare på vårdcentral som får hjälp för psykisk ohälsa
Cirka 25–30 procent av dem som söker husläkare har i olika studier uppskattats ha ett psykiskt lidande, men en mindre del av patienterna får psykiatrisk diagnos.
Data från Stockholms läns landstings VAL-databaser visar att 7 procent av dem som besökt husläkare år 2011 fick en psykiatrisk diagnos, men att sammanlagt 20 procent fick hjälp för psykisk ohälsa, främst i form av förskrivning av psykofarmaka. En mindre andel fick besök hos kurator, psykolog eller psykoterapeut.
Patientgruppen tycks vara underdiagnostiserad. Att likställa andelen psykiatriska diagnoser med andelen patienter med psykisk ohälsa som identifieras av läkare på vårdcentraler kan vara vanskligt.
Vårdcentralen utgör första linjens vård för människor som har psykiska besvär, och många patienter som mår psykiskt dåligt vänder sig också till vårdcentralen även om de ofta söker primärt för fysiska besvär. Vid Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) har man kommit fram till att närmare 80 procent av patienterna med depression eller ångest presenterar sina problem som kroppsliga [1].
Enligt olika väntrumsstudier är det dock en mindre andel av de patienter som söker till vårdcentral som får en psykiatrisk diagnos. I en väntrumsstudie har det visats att 36 procent av kvinnorna och 23 procent av männen hade kliniskt signifikanta symtom på psykisk ohälsa [2].
Psykiatern Ove Bodlund har uppskattat att enbart diagnoserna ångest och depression utgör 12–16 procent av den totala primärvårdspopulationen. Om man därutöver adderar de övriga psykiatriska tillstånden kan man, enligt Bodlund, anta att mellan var fjärde och var tredje patient som söker till primärvården har ett psykiskt lidande. Bodlund anser också att minst hälften av dessa inte identifieras och att ännu färre erbjuds behandling.
Denna patientgrupp kan därmed vara såväl underdiagnostiserad som underbehandlad, vilket också ett antal andra forskare antyder [4-8]. I en artikel i Läkartidningen ger tre allmänläkare sin bild av varför en psykiatrisk diagnos inte alltid ställs vid vårdcentralen, trots att psykisk ohälsa har identifierats [9]. De skriver bl a att alla de personer som uttrycker förtvivlan eller sorg inte kan sjukförklaras, utan att t ex en depression kan fungera som en reparativ process, där det kan vara mer meningsfullt med samtal och stöd under en längre tid än att ställa en diagnos. Vidare menar de att det som skrivs i journalen inte alltid motsvarar det som tas upp vid konsultationen och att man inte skriver sådant som inte sagts öppet till patienten eller som patienten inte är med på. De ifrågasätter också om ett formulär som besvarats i väntrummet är tillförlitligare än allmänläkarens bedömning.
I föreliggande undersökning redovisas hur stor andel av patienterna inom Stockholms läns landsting som fick en psykiatrisk diagnos vid vårdcentral under år 2011 och hur stor andel som erhållit behandling för psykisk ohälsa. Den centrala frågeställningen är om andelen psykiatriska diagnoser som ställs vid vårdcentralen är ett tillförlitligt mått på om människor får hjälp för sin psykiska ohälsa där.
Resultat
Under år 2011 hade 66 procent av den totala befolkningen i Stockholms län gjort ett besök vid en vårdcentral. Bland dessa fick 7 procent en psykiatrisk diagnos (Figur 1). Andelen psykiatriska diagnoser var lägst i åldersgruppen 0–17 år (1 procent) och högst i åldersgrupperna 25–44 år och 45–64 år (9 procent i båda). Bland unga vuxna (18–24 år) fick 6 procent en psykiatrisk diagnos.
Andelen förskrivna och uttagna recept på psykofarmaka bland dem som besökte husläkare var högst för sömnmedel (9 procent) följt av antidepressiva (8 procent) och lugnande medel (6 procent). Förskrivningen av dessa läkemedel ökade med ökad ålder hos patienterna. I den äldsta åldersgruppen fick 23 procent av patienterna sömnmedel ordinerat och expedierat. Förskrivningen av antidepressiva och lugnande medel var också högst i den äldsta åldersgruppen (12 procent respektive 11 procent). Bland de unga vuxna fick 3 procent antidepressiva läkemedel, 3 procent lugnande medel och 2 procent fick sömnmedel utskrivet/expedierat.
Vad gäller andelen patienter som fick psykosociala insatser, dvs besök hos psykolog, kurator eller psykoterapeut inom vårdcentralens verksamhet, hade i genomsnitt 3 procent av patienterna gjort minst ett sådant besök. I åldersspannet 25–44 år var andelen som fick dessa insatser högst (4 procent). I den yngsta åldersgruppen var det minst vanligt att få ta del av vårdcentralens psykosociala insatser, följt av den allra äldsta gruppen.
Resultaten visar att i genomsnitt 20 procent av patienterna fick någon form av hjälp för sitt psykiska lidande vid vårdcentralen (Figur 1). Insatserna var som mest omfattande i de äldre åldersgrupperna. I gruppen 65 år och äldre fick 36 procent någon sådan insats. Bland unga vuxna (18–24 år) fick 11 procent någon form av insats kopplad till psykisk ohälsa. Merparten av den hjälp som gavs inbegrep förskrivning av läkemedel och en mindre del psykosociala insatser.
Slutsats
Är då de psykiatriska diagnoserna som ställs vid vårdcentralen ett tillförlitligt mått på om psykisk ohälsa uppmärksammas vid vårdcentralen? Nej, troligen inte. Det visas här att betydligt fler patienter får någon form av hjälp för sitt psykiska lidande än vad diagnosregistreringen indikerar.
I genomsnitt fick 7 procent av dem som besökte husläkare år 2011 en psykiatrisk diagnos, medan 20 procent fick någon form av hjälp för psykisk ohälsa. Att få psykiatriska diagnoser ställs vid vårdcentralen behöver således inte vara detsamma som att få patienter med psykiskt lidande identifieras av läkarna. Hjälpen som ges tycks emellertid till stor del bestå av förskrivning av psykofarmaka; enbart en mindre del utgör psykosociala insatser. Det är dock möjligt att ännu fler patienter fått t ex stödsamtal hos läkarna. En annan slutsats är att vårdcentralen i hög grad framstår som den plats där de äldsta i högre grad än de andra åldersgrupperna får hjälp vid psykisk ohälsa.
Förutom behandling med psykofarmaka, är det viktigt att patienter med psykisk ohälsa får tillgång till psykosociala insatser vid vårdcentralen utifrån behov och att ersättningen för att hjälpa dessa människor, som kan ta mycket tid och resurser i anspråk, står i paritet till insatserna. Om det är attraktivt ekonomiskt för vårdcentralen att hjälpa denna patientgrupp, är det möjligt att man i ökad utsträckning kommer att marknadsföra denna hjälpinsats, vilket kan göra det lättare för patienten att söka hjälp också för sin psykiska ohälsa.
Det är också möjligt att vårdcentralernas uppdrag i förhållande till patienter med psykisk hälsa i dag är otydligt och att det finns behov av att utveckla handlingsplaner och riktlinjer för detta arbete.
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Ludmilla
7 oktober, 2014 kl 7 oktober 2014 (20:46)
Hej!
Jag tycker absolut att du ska följa din läkares råd. Men Sertralin kan man gå upp till 200 mg med så det verkar inte som att ni har uttömt den möjligheten helt ännu.
Kommentar från Eva-Lena
8 oktober, 2014 kl 8 oktober 2014 (15:19)
Tack så jättemycket för svaret!
Kommentar från Eva-Lena
8 oktober, 2014 kl 8 oktober 2014 (15:21)
Tack så mycket för svar! 🙂
Kommentar från Eva-Lena
7 oktober, 2014 kl 7 oktober 2014 (16:24)
Jag har en fråga. Har panikångest sedan 18 åå.Nu tar jag Sertralin 150 mg varje morgon.Det har inte hjälpt mig mkt så nu vill min läkare att jag börjar med Paroxetin(seroxat).Ska sänka sertralinet 50 mg i 4 dagar,sen ytterligare 50 mg i 4 dagar.Sen sluta helt och dagen efter börja med Paroxetin.Vet ju att dessa två preparat ej går ihop.Kan det inte bli farligt då? Biverkningar/utsättningssymptom? Tacksam för svar!