Ludmillas Blogg

Vi har en önskan om att skydda våra barn från allt ont och vill inte utsätta dem för tunga och ångestladdade situationer om det inte behövs. Döden och sorgen är något som vi alla tycker är tungt att hantera. När vi själva känner oss osäkra är det ännu svårare att förhålla oss till det gentemot våra barn. Många är berättelserna från barn som blivit uteslutna från sorgeprocessen genom att man inte har pratat om vad som hänt och inte tillåtit barnen vara med på begravningen och andra ritualer. Det är ofta med stor sorg och bitterhet som de återkommer till detta som vuxna.

Tala högt om självmord och skäms inte
Självmord är en typ av dödsfall och en sorg som är ännu svårare att förhålla sig till. Självmord har fortfarande en tabustämpel. Skam. Och skuld. Skuldkänslorna är ständigt närvarande vid självmord. Vad kunde jag ha sagt eller gjort för att förhindra detta fruktansvärda? Om jag bara hade… Varför???

Traditionen har varit att man inte pratar högt om att någon tagit sitt liv. Särskilt inte med barn. Mattias Sunneborn berättar om hur han från sin pappas självmord vid 15 års ålder sagt att pappan dog i hjärtinfarkt, för att han skämdes. I familjen pratade man inte heller om att pappan tagit sitt liv. Det är först nu vid vuxen ålder som han säger som det är.

Var öppen med hur naturligt det är att må dåligt psykiskt. Vi har alla kriser emellanåt. Somliga av oss är mer sårbara än andra. Men självmord är inte lösningen. Att man mår psykiskt dåligt är inte en svaghet, ett nederlag. Våga stå för det utan att skämmas!

Säg som det är
Det viktigaste är att säga som det är. Var alltid öppen vad gäller döden. Använd de rätta orden. Skriv inte om det hela som att personen ”gått bort”, ”är på en lång resa” eller liknande. Han eller hon har dött och kommer inte tillbaka. Om mamma eller pappa eller någon annan närstående tagit sitt liv så är det just det man behöver säga.

”Jag måste berätta något väldigt jobbigt för dig. Mamma är död. Mamma har tagit sitt liv. Hon orkade inte leva längre.”

Helst ska man ha berättat att personen mått dåligt redan innan, om detta var känt. Vi måste prata om psykisk ohälsa med barn också.

”Mamma hade en depression. Depression är en sjukdom, en tankesjukdom. När man har den sjukdomen tänker man väldigt negativa tankar om sig själv och livet. Det känns som att det aldrig kommer att bli någon skillnad. Det känns hopplöst. Ibland lyssnar man på de här tankarna så mycket att man vill ta sitt liv. Man tror att man gör alla andra en tjänst genom att försvinna. Då kan det hända att man tar sitt liv. Men jag vill att du ska veta att även när det känns så där hopplöst, så blir det alltid bättre. Man kan fåhjälp att komma ur de mörka tankarna om man berättar om dem. Om du någon gång känner en sådan hopplöshet så måste du lova mig att aldrig ta ditt liv. Lova mig att du kommer till mig och berättar då!”

Var alltid öppen med dödsorsaken. Vi kan lära oss av det. Gäller det självmord, berätta det. Det är sexgånger vanligare med självmord än dödsolyckor i trafiken, så vi måste kunna berätta att det är självmord! Säg att personen varit sjuk och att den tagit sitt liv. Att det aldrig är en lösning. Att det alltid finns hjälp. Att det är viktigt att man berättar om det känns som att man inte vill leva längre.

Hur mycket ska man berätta?
Man ska vara försiktig med att berätta mer detaljer om hur och var personen tagit sitt liv om inte barnet frågar efter det. Berätta i stora drag från början och säg tydligt att barnet får fråga om saker det undrar över. Följ gärna upp med jämna mellanrum och fråga om barnet har några frågor eller om hur tankarna kring det inträffade har gått. Om barnet kommer med följdfrågor, besvara dem så ärligt du kan.

-Är det något du undrar över om hur mamma dog?

-Gjorde det ont på henne?

-Nej, det gick så fort så hon hann inte känna något.

-Var är mamma nu?

-Just nu är hon på ”rättsmedicin”. De ska göra en obduktion. Det är en undersökning av kroppen som berättar om precis vad hon dog av.

-Får jag se henne?

-Ja, det kommer du att få göra om ett par dagar. Då går vi tillsammans till henne.

Säg inte mer än vad som behövs men var öppen med att det går bra att ställa frågor, och svara ärligt. Verkligheten är bättre än omskrivningar och lögner. För en del barn är det viktigaste att de får veta hur det faktiskt var och det är en kränkning att man inte får veta sanningen. Många vittnar om att de vetat om det hela tiden men att de förstått att man inte kan prata om att det varit självmord. Och därför har de lärt sig att man ska hålla tyst om det.

Låt barnet vara delaktigt
Låt barnet vara med och säga adjö till den som dött. Kanske vill barnet skriva ett brev eller rita en teckning som kan läggas med i kistan. Uppmuntra barnet att hålla i handen eller ge personen en kram. Men tvinga inte. Förbered barnet noga innan ni ser den som dött. Gå in själv först så att dina egna reaktioner får komma som de vill. Berätta sen hur det kommer att se ut i rummet. Hur den döde ser ut och vad den har på sig. Att en död människa är kall och lite blek. Att det inte är farligt och att den döde inte kan börja leva igen. Ha inställningen att det är självklart att barnet ska vara delaktig i de ritualer vi har, men på sina villkor. Kanske vill det inte se ansiktet om det är mycket skadat eller så vågar det inte ta i personen. Respektera det. Prata igenom detta innan.

-Inne i det där rummet ligger mamma. Hon ligger i en vit kista. Hon ligger på rygg. Hon har sin blå blus påsig och ett lakan ligger upp till bröstkorgen. Hennes armar ligger ovanpå magen. Det finns stora tända ljus på båda sidor om kistan. Mammas kropp kan kännas kall när man tar i den. Man får gärna ta på henne och krama henne. Hon kan se lite annorlunda ut nu än när du såg henne sist, men det är din mamma.

Det finns andra situationer som också barnet kan vara delaktig i. Det kan vara minnesstunder, kremation, urnsättning, begravning, val av gravsten, val av blommor m.m. Även om du själv är väldigt ledsen vid dessa tillfällen kan barnet vara med. Det är inte farligt att visa att du är ledsen. Man blir ledsen när någon dör och det är naturligt. Det är viktigt att barnet får se det. Samtidigt är det viktigt att du förmedlar att du är glad och tacksam över att barnet finns. Att det är väldigt värdefullt.

Fånga upp existentiella funderingar
Barn och ungdomar funderar mycket om liv och död i perioder. Här är det bra att fånga upp tankar om den närståendes självmord om och om igen. Allteftersom barnet växer och mognar kommer det att se på det som hänt på olika sätt. Fråga gärna om vad barnet tänker om vad som händer efter döden.

Förhindra självmord
Vi vet att närstående till personer som tagit sitt liv löper en ökad risk för att själva dö i självmord.

En viktig faktor för att inte ligga i riskzonen för självmord är att lära sig effektiv problemlösning. Vid självmord är upplevelsen att det inte finnas någon annan lösning än att ta sitt liv. De personer som har förmågan att hitta nya lösningar, trots att det dyker upp nya problem, tar inte sina liv. Berätta gärna om olika situationer som du själv har varit med om och som du är med om – och hur du har löst problem. Hjälp barnet att själv hitta olika alternativ i uppkomna vardagssituationer.

Det är viktigt att regelbundet återkomma till barnet om det som har hänt och vilka tankar barnet bär med sig. Inte tvinga på dem samtal men visa dig öppen för att det går att prata om och att det är ok att bli ledsen. Viktigt också att förmedla att självmord inte är en lösning och att det får enorma konsekvenser för omgivningen. Att det inte är ett alternativ när det känns mörkt utan att man måste söka hjälp.

Ludmilla Rosengren, Ordförande Suicide Zero

(Jag har skrivit om detta ett antal gånger på bloggen. Sök på ”barn och döden” för olika exempel om hur man kan prata med barn om död och självmord.)

Ditt stöd är viktigt!
Suicide Zero arbetar för att ingen ska ta sitt liv. För vårt långsiktiga arbete är vi beroende av privatpersoners stöd. Kan du bidra ekonomiskt till vårt arbete så hjälper du oss att rädda liv. Tack på förhand! Stöd Suicide Zero!

Taggar: att prata om självmord, barn och döden, berätta för barn om döden, se den döde, självmord