Grattis på 22-årsdagen Linnéa!
Idag skulle Linnéa ha fyllt 22 år. Undrar hur hon skulle leva sitt liv..? Skulle hon bo hemma fortfarande? Eller skulle hon studera utomlands? Skulle hon ha haft någon pojkvän?
Hon blev bara 14 år. När jag tänker på hur hon var så kändes hon så mycket äldre. Hon hade så mycket klokhet. Så mycket godhet. Och så mycket krav på sig själv att vara duktig. Och att klara sig själv. Så mycket att det var svårt för henne att hon inte blev bättre. För svårt.
Linnéas förvirrade tankar den sista tiden
Men en sak vet jag och det är att hon hade kommit ur det tillståndet hon var i. När jag möter mina patienter som är deprimerade säger jag: ”Du har kommit rätt! Jag kommer att kunna hjälpa dig. Jag förstår att det inte känns så nu, för det är en del av sjukdomen – att man inte tror det. Men jag lovar att du kommer att komma vidare. Du är inte ett hopplöst fall.” Det kan tyckas kaxigt, men jag vet att det är sant. Depression är en botbar sjukdom. Jag önskar att man haft den inställningen till Linnéa på BUP. Att hon hade fått känna att det fanns hopp och att det fanns en väg ut.
Häromdagen var jag vid tågspåret. Det var ett tag sedan sist. Jag blev väldigt positivt överraskad, för just nu sätter man upp höga staket runt spåret! 7 år senare alltså! Det är ett antal personer som har tagit sina liv på samma plats efter Linnéa utan att man gjort något. Tack Banverket/Uppsala kommun! Bättre sent än aldrig…
Tågspåret maj 2015 med staket!
Kommentarer till inlägget
Kommentar från M_92
26 juli, 2015 kl 26 juli 2015 (14:37)
Det känns inte som sjukvården kan hjälpa dessa unga. Min fråga är vart hjälpen finns och vad det är som hjälper. Kan det inte dessutom bli värre om unga besöker sjukvården, och ev. förskrivs olika läkemedel. Vad som sker på BUP har jag ingen aning om.
I de år som man haft en psykiskt sjuk syster (som har förstört en del av ens barndom), sitter jag och tänker om det är något med mediciner (ev. SSRI) som gjort att det till och med eskalerat. Eftersom det inte blivit bättre precis.
Tyvärr har vår familj stått ut med väldigt hemska grejer som min syster gjort. Efter alla turer till sjukhus så har ingenting blivit bättre, mycket slit, upprörd mamma som ringer till sjukhuset, sekretess…är det man får höra, att man inte får reda på någonting, vad som hänt med henne.
När jag fått veta att hon förskrivits antidepressiva så undrar jag om det är det som gjorde henne galen. Det har varit väldigt hemska grejer. Att hon slagit, rivit, bitit mamma, – förstört i bilen medan pappa kört bilen, samtidigt som hon dragit i håret på mamma, i hennes örhängen, skrikit på torg, betett sig våldsamt, mycket avundsjuka har konstant kretsat, mycket verklighetsförvrängd, tagit saker från oss. När just detta hände i bilen så körde vi till akuten, då vi trodde att något äntligen skulle hända, hon släpptes senare ut då hon åkt med polisbil till en psykakut, allt var som vanligt igen, och så har det hållit på. Semestrar har blivit förstörda. Många tråkiga minnen. I bilen vid det tillfället öppnade hon dörren och försökte ta strypgrepp med bältet. Jag som bara var 10 år, har en 7 år äldre syster.
Detta har hänt under min barndom. Jag kommer alltid att undra hur det kommer sig att man kan var en sån människa. De svaren antar jag att man aldrig kommer få reda på. Kanske finns det andra som varit med om liknande saker. Men hela allt känns väldigt exceptionellt och det har ju som sagt varit ett helvete under ens uppväxt tyvärr.
Trots kontakt med sjukvården, (Hon har haft ätstörningar, och det har varit mycket med den biten..) har inget hänt under alla år. Vad är sjukvården till för? Jag undrar också om sjukvården förskrivit henne mediciner (som ingen annan som anhörig får reda på) kan ha viss orsak till allt (som gjort henne till en ”icke-människa” i princip. Hon har aldrig haft empati. Eller om det ligger i hennes natur av någon sorts ”sjukdomsbild” (vilket absolut måste ha en stark bidragande orsak).
Det vore i alla fall intressant att veta vad som orsakat henne beteende och oångerfulla-hemska beteenden som hon haft (att man inte förstår att man gör hemska grejer, inte ångrar det, gör saker som allt var som vanligt igen..) Hela den biten är konstig.
Tack för ditt stöd och för att du kämpar! Hoppas du får många ”svar” på dina frågor, och att det utvecklingen blir ljusare. Stor kram! /M
Kommentar från Joanna-Livet med Asperger syndrom och kronisk smärta
7 juni, 2015 kl 7 juni 2015 (18:49)
Hej Ludmilla jag har mailat dig! kolla in de:)
kram