#Ungasjälvmord i UNT
Ludmilla Rosengren är läkare och terapeut i Uppsala. För sju år sedan begick hennes dotter självmord. I dag är Ludmilla ordförande för den nationella ideella föreningen Suicide Zero, som försöker få beslutsfattare att vidta åtgärder mot självmord. Det kan handla om allt från stängsel vid järnvägar till fler skolpsykologer.
Som förälder måste man våga fråga och lägga sig i om man märker att ens barn mår dåligt, säger Ludmilla Rosengren, vars dotter Linnéa begick självmord.
Ludmilla säger att det är vanligt att man som förälder tror att man inte får vara ledsen inför barnen. I själva verket är viktigt att inte upprätthålla en falsk fasad.
– Livet är jobbigt för alla ibland. Om man som vuxen kan visa när man är ledsen visar man att det är okej och att man kan komma igenom jobbiga perioder. Men man får aldrig lägga ansvar på barnet för hur man själv mår, säger hon.
Lyckas man skapa en förtroendefull relation med sitt barn tidigt, helst innan tonåren, ökar chanserna att barnet berättar när han eller hon mår dåligt. Men det är ändå inte säkert att en trulig tonåring ger förtroenden. Tecken på att en ungdom mår dåligt kan vara problem med sömnen eller i skolan, att han eller hon isolerar sig på sitt rum eller börjar missbruka alkohol eller droger.
– Då måste man fråga hur det är. Troligen kommer man få till svar att det inte är nåt och att man ska sluta lägga sig i. Men man måste fortsätta lägga sig i.
Märker man alltid om ens barn mår dåligt?
– Nej. Det ligger ju i tonårens natur att man förändrar sig, så det kan vara jättesvårt att veta om det är fullt naturligt att någon drar sig undan. Är man osäker behöver man hjälp utifrån. Ta kontakt med läraren, i skolan märks det ofta snabbt om någon mår dåligt.
Om barnet mår dåligt, vad gör man då?
– Prata. Våga fråga, också om självmordstankar om man märker en uppgivenhetskänsla.
Det har gått sju år sedan Ludmillas egen dotter Linnéa dog. Linnéa var fjorton år och inlagd på barnpsykiatrin eftersom hon var tydlig med att hon inte ville bli äldre än femton. Det hjälpte inte. Linnea hittade ändå ett sätt att ta livet av sig.
– Jag borde verkligen ha frågat henne mer, ha lagt mig i mer och inte förlitat mig på att expertisen skulle fråga.
I sitt jobb som terapeut träffar Ludmilla många ungdomar som är självmordsbenägna. Många av dem vill inte berätta om sina tankar för föräldrarna, för att inte göra dem ledsna. Och ibland är det bättre att hitta en annan vuxen än föräldrarna att prata med, säger Ludmilla. Som vuxen medmänniska är det oerhört viktigt att visa att man finns där.
– Man kan säga att såhär är det att vara människa. Man kan säga att det kan kännas helt hopplöst men att det kommer något annorlunda sedan, även om du inte tror mig. Det finns hjälp att få.
Att någon försöker ta livet av sig utan att ha gett några tecken innan är väldigt ovanligt. Och det är en farlig myt att det inte går att rädda någon som bestämt sig för att begå självmord, säger Ludmilla Rosengren.
– De allra flesta vill leva. De vet bara inte hur man ska bära sig åt just då.
Kommentar från Mia
10 oktober, 2015 kl 10 oktober 2015 (23:04)
Många känner nog igen sig i känslan av ensamhet, både som anhörig och drabbad. Rädsla, sorg och skam. Att se sina barn må dåligt utan att kunna göra något åt det måste vara fruktansvärt! Har jag gjort något fel, kunde jag gjort något annorlunda? Psykisk ohälsa är idag den stora folksjukdomen. Borde vi inte kunna stötta varandra i stället för att lida i det tysta? Min önskan är att ingen ska behöva stå där ensam.
Kan vi inte tillsammans visa att det är ok att inte må bra, att vi stöttar varandra i ställer för att döma. Vill du vara med? Gör ditt eget smycke med texten ”aldrig ensam” (valfritt smycke och utseende). Ta gärna kort på din kreation och maila till mig.