Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Anhöriga måste inkluderas i vården!

19 september 2017 (13:09) | att hjälpa andra, psykiatri, självmord, sjukvård | av: Ludmilla

När man blir sjuk och söker sjukvård förklarar man sina symptom och försöker klargöra hur ens funktionsnivå var före försämringen och hur den är nu när man söker. Det ger personalen en uppfattning om tillståndets allvarlighetsgrad och också hjälp i diagnosticeringen. Något som utvecklats under lång tid bedöms på ett sätt och något som utvecklats snabbt bedöms på ett annat. Som exempel kan vi ta en man som har bröstsmärtor som kommit och gått under flera veckor eller en man som plötsligt fått intensiva bröstsmärtor sökt sjukvård inom någon timma.

Vissa tillstånd är svåra att redogöra för själv. Man kanske inte minns eller har svårt att relatera en känsla till en annan. Det hjälper mycket om en anhörig följer med och berättar utifrån dennes perspektiv.

Psykisk ohälsa är många gånger svårt att redogöra för själv. Det är svårt att säga hur jag tänkte och kände för en vecka sen. Jag kan minnas att jag inte hade några orostankar för ett år sen, men när kom de egentligen? Och när började de påverka mig i den grad att jag inte fungerar som jag vill? En anhörig som ser mig utifrån har ett mer objektivt förhållningssätt och kan se förändringen över tid på ett annat sätt. Kanske märks det att jag är mer tystlåten, att jag inte vill följa med på aktiviteter längre, att jag inte äter eller att jag isolerar mig på mitt rum.

Inom somatiken, ”kroppssjukvården”, är det ofta en självklarhet att en anhörig är med och ger och får information under vårdtiden och vid utskrivningssamtalet. Ta mannen med hjärtinfarkt som exempel. Vid akutbesöket konstaterar man att blodtrycket ligger för högt, att han är överviktig och att blodfetterna är alarmerande. Läkaren informerar mannen och hans hustru om vad symptomen beror på och vilka åtgärder som ska vidtas. Det kommer att göras vissa undersökningar som visar om kranskärlen behöver sprängas fria från beläggningar, blodtrycket och blodfetterna ska sänkas med medicin och kosten måste läggas om. Allt detta kommer att påverka hustrun också. Hon får också information om vad som är viktigt att tänka på och när de ska söka vård igen.

Inom psykiatrin är man på många kliniker dåliga på att ta vara på anhöriga. Det kan till och med vara så att man tänker att man ”skyddar” patienten när man inte inkluderar anhöriga. På så sätt bidrar psykiatrin till att bevara tabueringen kring psykisk sjukdom. Det är inte ovanligt att anhöriga och då särskilt till unga vuxna som fortfarande bor hemma, inte har en aning om att barnet varit i kontakt med psykiatrin, påbörjat medicinering eller t o m försökt ta livet av sig. Det är t ex särskilt problematiskt precis när någon fyllt 18 år då personalen ofta reagerar med att inte vilja berätta något för föräldrar och hänvisar till tystnadsplikten.

Att inkludera anhöriga bör vara en självklarhet och inget som man ska lägga på patienten att avgöra i första hand. En deprimerad person känner sig som en börda för anhöriga, ett misslyckande och skäms för sitt mående. Det är svårt att aktivt vilja inkludera anhöriga då. Personalen måste istället utgå från att det är det bästa för både patienten, sjukvården och anhöriga att anhöriga är inkluderade. Att man ställer frågan ”Vem vill du ha med dig vid läkarsamtalet” istället för ”Vill du ha någon med” eller kanske inte fråga alls för att det är enklast så. Anhöriga är en tillgång. Anhöriga kan ge information om patienten som sjukvårdpersonalen inte kan få med den ögonblicksbild som de har. Anhöriga behöver också få information om vårdplanering osv. Detta för att kunna agera som skyddsnät och fortsätta inge hopp om förändring men också för att kunna påminna patienten om vad som sagts. Det går att inkludera anhöriga och att samtidigt respektera tystnadsplikten. Det är fullständigt nödvändigt vid vård av suicidnära personer. Livsnödvändigt!

 

spkonferens2017

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Katie – November med N
29 september, 2017 kl 29 september 2017 (12:41)

Min mamma har ofta känt sig orolig inför den vård som jag får på den ätstörningsmottagning som jag har gått på under de senaste tio åren då jag inte minns allt och inte berättar allt på sjukhuset och inte heller hemma. Då jag låg inlagd på Drottning Silvias barnsjukhus för min anorexia så inkluderades både mamma och pappa i min vård, det var en självklarhet där trots att jag var myndig vilket på olika sätt varit bra såväl för mina föräldrar som för mig. Dock har mamma alltid varit med de gånger då jag hamnat på akuten och då har hon involverats bra i vad som sker, sägs och görs.

Jag håller med dig i dina ord.

Skriv någonting