Ludmillas Blogg

Kommentar från sara
12 september, 2008 kl 12 september 2008 (9:51)

…tack!
Undrar hur man får kaften, att föröka vända tankarna, gång på gång… man orkar inte! Men, efter att ha läst om linnéa, om dig, om er- jag kommer försöka… igen.
Tack.
med värme, sara

Kommentar från felicias mamma
21 september, 2008 kl 21 september 2008 (14:49)

Hej ,jag har inte tänkt på det förut men råkade hamna på din gamla sida och läste lite ,

Blev lite chokad fick du inte ha den kvar på den gamla, ?

jag trodde du hade flyttat den självmant?

Om de bad dig flytta den så är det under all kritik. hittade inte din mail men svara gärna och skicka den till mig på min mail.

kramar från mig

Kommentar från Ludmilla
21 september, 2008 kl 21 september 2008 (17:47)

Jag flyttade den självmant men det inlägg som jag skrev om min flytt togs bort av någon konstig anledning!

Kommentar från lilla jag
23 september, 2008 kl 23 september 2008 (14:10)

Beklagar sorgen efter eran fina tjej. Jag skickar alla kramar jag kan till dig och din familj. Jag vill att du ska veta att läsa det du har skrivit har berört mig. Du har fått mig att tänka om.
många kramar

Kommentar från Ludmilla
23 september, 2008 kl 23 september 2008 (18:27)

Det är otroligt stort för mig om jag har kunnat påverka något i en positiv riktning. Det gör hela skillnaden för mig. Tack för att du berättar det.

Kommentar från Helena
4 oktober, 2008 kl 4 oktober 2008 (19:27)

Hej Ludmilla. först av allt vill jag beklaga sorgen. Har själv försökt ta mitt liv en gång tidigare för 4 år sen. Akuten tog det som en engångs företeeelse. Efter mina två barn föddes -06 & -07 så har depressionen åter dykt upp till ytan. Jag tog mig själv en dag till Närakuten och berättade att jag funderade på att inte fortsätta mitt liv här på jorden. Lever nu med Cipralex och ingen yttligare kontakt med psykvården mer än förnyat recept. Jag hittade din blogg av en slump och jag måste säga att jag grät. Det är svårt när man själv är i en mörk del av sitt liv att se hur ens beslut påverkar andra. För mig idag att tänka att mina barn skulle leva utan sin mamma är något jag aldrig skulle kunna utsätta dom för. nu förstår jag att det måste vara minst lika hemskt att leva utan sina barn. Hoppas du behåller din styrka att kunna gå vidare. Helena

Kommentar från Pia
10 oktober, 2008 kl 10 oktober 2008 (13:29)

Egentligen vill jag bara säga att jag går ofta in på din sida och läser. Du verkar ha en styrka uttöver det vanliga. Kan inte/ vill inte säga att jag förstår hur du har det, för det kan jag inte, men vill ändå skriva till dig. Din ”tös” verkar ha varit en fin tjej men också ”duktig” på att gömma sig själv. Många undomar verkar ha det otroligt jobbigt idag. Jag tror att en stor del handlar om ökad press på dem. Från skola, kompisar, media och mode. Tänker ibland att jag skulle inte vilja vara ung igen! Nåväl, jag fortsätter att följa din blogg och sänder dig mina varmaste tankar!

Kommentar från Ludmilla
11 oktober, 2008 kl 11 oktober 2008 (14:13)

Helena: Jag är mycket lycklig över att du fått perspektiv till din situation och hur det skulle påverka andra om du skulle ta ditt liv. Det Linnéa ”gjort mot oss” kommer vi alltid att vara tvungna att leva med.
Pia: Jag är glad över att du följer min blogg. Det är väldigt värdefullt för mig.

Kommentar från Carina
18 oktober, 2008 kl 18 oktober 2008 (22:17)

har varit inne många ggr hos dej..läst o läst..har försökt att förstå det som hände med din vackra dotter.Själv arbetar jag inom Socialpsykiatrin..har många brukare(patienter)som har samtals kontakt med mej..många unga människor..speciellt på 80-talet är det många som inte mår bra..det finns mycket droger just där80-talet till slutat av 80-talet.Min äldsta son Robin blev själv ett offer..man kämpar för att överleva,man lever inte.Tur att man har en hund som drar mej ut många ggr,sorgen är upp och ner,tror du känner likadant.Nu Kommer min son ut den 24 okt..efter att ha avtjänat sitt straff.Han valde att inte åka på någon behandling som domen blev efter rättegången.de brott som han gör..är allvarliga..för mej o dej säkert.Men för honom inte så allvarliga..mest inbrott och så för att få pengar för dagen att hålla sej vid liv!En missbrukare har ett dubbelarbetande yrke..det mest arbetsamma som finns.Tittar ofta på dej och din dotter..tänker..vacker mamma fick en vacker dotter..suckar..hon är så fin..hon finns någonstans,ni kommer att mötas igen när eran tid är inne..då väntar hon på er.den kära familjen som hon har,Kramar Carina

Carinas senaste blogginlägg..Vad lycklig jag blir när jag ser att mina barn är lyckliga…

Kommentar från Ludmilla
19 oktober, 2008 kl 19 oktober 2008 (9:06)

Carina: Tack för dina ord. Jag önskar dig och din son allt gott.

Kommentar från Matilda
13 november, 2008 kl 13 november 2008 (22:42)

Hej! Jag blev så berörd när jag läste på din sida. Jag är 18 år nu, och under högstadieperioden mådde jag väldigt dåligt och var inlagd på BUP flera gånger. Jag försökte ta självmord flera gånger och var så nära att lyckas. När jag tänker tillbaks och ser hur mycket jag har sårat vänner och familj så kan jag inte begripa att jag inte förstod det då. Man är liksom blind för att omvärlden faktiskt älskar en. När jag mådde dåligt trodde jag det var bäst för alla andra om jag försvann och att det var bäst för mig själv också. Jag kan inte veta riktigt hur du känner men jag kan ana mig till det.. Det viktigaste är att du inte glömmer att din dotter älskade dig, och hon vill att du ska ha det bra! Det är jag säker på! Massor med kramar!

Kommentar från Ludmilla
14 november, 2008 kl 14 november 2008 (10:04)

Tack Matilda för dina ord. Jag är så glad att du inte lyckades. Tack för att du ger mig din vinkel på situationen. Det är så lätt att glömma att det faktum att Linnéa gjorde det hon gjorde inte betyder att hon inte älskade mig.

Kommentar från Annica
15 november, 2008 kl 15 november 2008 (0:35)

Din sida berör en oerhört. Tänker på min son som mådde väldigt dåligt pga mobbning, jag kan skatta mig lycklig att han orkade hela vägen tillbaka.

Sen måste jag be om ursäkt för min klumpighet, jag läste lite slarvigt när jag tände ljus, så jag tände för lite släktingar. Det var inte alls meningen att tränga mig på så där. Kanske du kan ta bort det ljuset?

MvH
Annica

Kommentar från Kristin
16 november, 2008 kl 16 november 2008 (1:05)

Kjære Ludmilla.

Jeg har fulgt deg på din blogg, på tross av landegrensene, og følger deg videre i deres sorg, smerte og savn etter Linnea. Jeg kan ikke forestille meg den smerten av å miste ett av sine barn.. Men jeg har opplevd sorg, veldig nært, og jeg kan forestille meg litt av den smerten dere bærer på…

Jeg er selv psykisk syk, og har flere selvmordsforsøk bak meg. Familien min er glad jeg ikke har lykkes…… Er innlagt på psykiatrisk sykehus, på akuttavdeling. Og har vært her i snart 2 år—- Livet er uutholdelig.

Jeg skjønner Linnea. Fordet om hun tok sitt liv, så betyr det ikke at hun ikke elsket dåkker….. Valget var nok vanskelig å ta. Men når en er så langt nede, vil man bare finne en måte å komme ut av det på….. Når man ikke klarer det, ved hjelp, så må en tenke alternativer, som i mange tilfeller, blir døden – valgt død. Skremmende, vondt – så ufattelig vondt!

Døden er så endelig. Og det Linnea ”gjorde mot dere” må dere nok leve med resten av livet, desverre………

Jeg er ikke i tvil om at dere gjorde alt som stod i deres makt. Jeg er ikke i tvil om at Linnea elsket dere, og at dere elsket henne… Men Linnea var syk… og når man er syk, slik Linnea var og jeg er, så klarer en ikke tenke helt klart…… Når det vonde oppleves så vondt at en vil velge døden fremfor livet, så har en det ikke så greit….

Følger dere i deres sorg etter Linnea. Og prøver å tenke meg hvordan min familie ville ha taklet å miste meg…… Jeg får ett større innblikk i det nå, via din blogg, enn jeg tidligere har hatt….. Så takk for at du skriver… Det gir meg mot til å fortsette å kjempe. For min families skyld, og etterhvert kanskje for min egen del……

Tenner ett lys for Linnea og dere i kveld. Mine tanker er hos dere.

Varm klem fra Norge.

Kommentar från Ludmilla
16 november, 2008 kl 16 november 2008 (23:14)

Kristin: tack för din fina kommentar. Det värmer mig mycket att du skriver om hur du känner och utifrån Linnéas perspektiv. Jag önskar verkligen att du snart blir bättre och att du känner en kraft att vilja fortsätta leva.
Stor och varm kram till dig!

Kommentar från Inga
27 november, 2008 kl 27 november 2008 (8:56)

Vår älskade son hängde sig i fredags..han orkade inte kämpa längre. Hur ska jag kunna hjälpa hans kamrat som hittade honom i deras gemensamma bostad. Jag har mycket dåliga erfarenheter utav psykvården i Uppsala, Mikael sökte hjälp men..

Kommentar från Ludmilla
27 november, 2008 kl 27 november 2008 (14:45)

Inga: Jag har mailat dig.

Kommentar från Monica
28 december, 2008 kl 28 december 2008 (21:20)

Jag har varit med om att hitta en som inte orkat leva vidare. En vuxen man. Att hitta nån så är bland det värsta man kan göra. Fortfarande mår jag själv mycket dåligt av detta.
En sak har det däremot fört med sig. Det är att i mina mörkaste stunder så väljer jag ändå att leva kvar. Skulle aldrig kunna göra så mot mina nära o kära.
Kluvet kanske för samtidigt kan jag förstå att när man mår väldigt dåligt så tar det överhanden. Man tänker inte klart. Ser inte sig själv som nåt bra utan bara som en belastning.

Sänder många tankar till dig o din familj att ni ska ha styrka att leva vidare. Att orka gå vidare trots det som hänt.

Kommentar från Ludmilla
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (21:40)

Monica: Tack för att du kämpar. Tack för dina fina ord!

Kommentar från MAJA
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (15:55)

Kaerlek till dej och Linnea! BUP har behandlat min syster som skit, min systerdotter hoppade frean ett foensetr foer en bvecka sedan, detta efter att hon dagligen sagt att hon vill ta sitt liv i 6 maenader och vaegde 29 kilo. BUP sa att hon maeste vaeha 26 kilo foer att fae skyddstillsyn.Dom verkar offra barn foer att spara resurser, vi maeste aendra pae detta och staella cheferna ape BUp till ansvar. Min systerdotter lever, tack och lov. Hon kommer aldrig kunna gae igen, ryggraden aer krossad. Sae mycker lidande , och sae maenga rop pae hjaelp, ingen respons frean BUP.
Kram. maja

Kommentar från Ludmilla
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (17:38)

Maja: Så fruktansvärt… Ni måste ju i rimlighetens namn ändå kunna anmäla detta till HSAN? Du får gärna maila mig direkt: ludmilla@linnea.se

Kommentar från Inga-Britt
11 januari, 2009 kl 11 januari 2009 (0:20)

Jag hittade din blogg av en händelse. Eftersom jag själv mist en dotter 2003, så kan jag säga att det vi gått igenom inte kan förstås av andra, än de som själva har mist barn. Vi är några mammor, som träffas här i Uppsala, en gång i månaden, för att stödja varandra, få prata om våra barn. De får aldrig glömmas bort. En förening finns i Göteborg,vsfb (vi som förlorat barn), och vi var två mammor, som startade träffar här i Uppsala, med hjälp av vsfb. Tänkte bara om du skulle vara intresserad av detta, så kan du gå in på http://www.vsfb.se och läsa om föreningen. Om detta skulle vara något för dig, så får du gärna höra av dig till mig. Vi får fortsätta att kämpa med vår sorg och saknad resten av våra liv. En varm kram till dig.

Kommentar från fatemeh heydari
20 januari, 2009 kl 20 januari 2009 (22:14)

http://www.sourze.se/%c3%96ppet_brev_till_sj%c3%a4lvmordsben%c3%a4gna_10665784.asp

Kommentar från Rolf Ellnebrand
4 februari, 2009 kl 4 februari 2009 (10:53)

Hej Ludmilla! Såg din blogg och din tanke att ge ”självmordet ett ansikte”. Det tycker jag är en fin och angelägen tanke.
Är på gång med ett bokprojekt med sikte på just anhöriga och andra närstående. Kanske vill du medverka?
Tidigare var jag förlagschef på Natur och Kultur. Numera har jag mitt eget förlag Columbus och har bl.a. gett ut Sorgens olika ansikten.
Vänliga hälsningar
Rolf Ellnebrand

Kommentar från W P I
21 februari, 2009 kl 21 februari 2009 (23:51)

Kemiska brister i hjärnan kan kittla självmordstankar – fast är oftast enkelt åtgärdade rent medicinskt. Det är dem sociala komplikationerna som möjliggör så gott som alla mer eller mindre lyckade självmordsförsök.
Att kasta sig eller ställa sig framför ett framrusande tåg graderar styrkan i självmordsuppsåtet. Från låg till hög.
Nå, jag glömmer att detta är en (kortfattad) bloggkommentar!
SÅ: Lucka till med resten Ludmilla & Co!
W P I

Kommentar från Gunilla
2 mars, 2009 kl 2 mars 2009 (19:37)

Kramar om dig och vill låta dig läsa vad jag själv skrev då efter nio månader.
Hoppas länken fungerar.

Kommentar från Lars Andersson
8 mars, 2009 kl 8 mars 2009 (0:14)

Hej Ludmilla!Jag har läst om Dig i pressen, och vill sända Dig en hälsning,
när min bror gjorde som Linnea fick jag möta Jesus Kristus, och Han har gett mig kraft att gå vidare.Många hälsningar Lars

Kommentar från Maria-Therese Ruhl
15 april, 2009 kl 15 april 2009 (19:40)

Hej, Ludmilla!

Jag har bara läst delar av din blogg men vill ändå säga att jag fascineras av din styrka, eller mer rätt ditt mod att: både ge sorgen ett ansikte och klä den i ord!

Många gånger har mina tankar gått till dig och din familj genom åren, varför kanske du undrar? Jo, det fanns en person som jag aldrig kommer att glömma som var varm, öppenriktig och professionell i sitt yrke. Han gav mig styrka (såsom många andra) när jag var ung och gick igenom en jobbig tonårsperiod. Hans namn var Hagen och han gjorde stor skillnad för mig såsom du nu gör för många, många människor.

Varma tankar till dig och din familj!

Mia

Kommentar från Ludmilla
15 april, 2009 kl 15 april 2009 (20:02)

Maria-Therese: Vad fint du skriver om mig och min pappa. Jag blir nyfiken på hur du kände honom. Har mailat dig.

Kommentar från NadiaBergesen
17 juli, 2009 kl 17 juli 2009 (14:34)

hei!
det er nå første gang jeg er innom bloggen din, men det er mer enn nok til at jeg virkelig skal fortsette med å følge den.
Den har allerede gjort stort inntrykk på meg, og jeg har prøvd å holde tilbake tårene flere ganger.
jeg ønsker deg alt godt.

Kommentar från Birgitta Pettersson
18 juli, 2009 kl 18 juli 2009 (13:28)

Tack Ludmilla för din fina blogg, jag hoppas min son orkar gå igenom alla jobbiga faser efter att han blev misshandlad och utsatt för svår mobbing i skolan, han är 14 år och har kontakt med BUP i Helsingborg. jag hämtar styrka från dina fina inlägg samt så skickar jag massor av kramar till dig. Han har väldigt mörka tankar vilket gör mig rädd,ingen tycks ta en på allvar, viftar bara bort våra farhågor. Min son är just för tillfället livrädd ör allt som sker utanför hemmet, går inte gärna ut om inte jag följer med, svårt när man måste jobba också.

Kommentar från Lisa
27 juli, 2009 kl 27 juli 2009 (14:58)

Jag tycker det är oerhört starkt av dig att skriva om din dotters död. Och jag hoppas verkligen att politikerna fattar ditt budskap och öppnar ögonen mer. Det är faktiskt mycket lättare att ta självmord som ung än vad dom någonsin kan föreställa sig. Jag hoppas att dom skärper till sig så att inget liknande händer igen.

Kommentar från Sandy
21 augusti, 2009 kl 21 augusti 2009 (20:21)

Gud vad jobbigt, beklagar vekligen sorgen. Gud, vet ju inte vad jag ska skriva! Hoppas din dotter vilar i frid, så fin och söt hon var! Jag är säker på att hon hade kunnat bli läkare så som hon ville, men det är så synd att hon valde att inte stanna kvar. Vilken jättebra blogg, gråter när jag läser om hur hon kännde och om att hon mådde så dåligt! Hoppas Jesus är med henne där uppe där jag är så säker på att hon har det bra, så som hon själv skrev!
Vilken bra mamma du är, så stark och så bra! Önskar dig all styrka man kan få, Gud välseigne dig och din familj!

Kommentar från Viktoria
3 september, 2009 kl 3 september 2009 (8:26)

Hejsan. Trots att jag jobbar inom den kommunala psykiatrin i Uppsala så är det inte det jag vill skriva om. Utan jag vill berätta om mitt möte med dig Ludmilla. Det var snart 10 år sen på Eriksbergs Vårdcentral. Jag sökte för diffusa symtom, trötthet, orkeslöshet. Du betställde alla prover som kunde beställas, det visa inget. Ett tag efter kommer jag tillbaka för att jag hade så ont i halsen så att jag ej kunde svälja min saliv. Kraftig halsinfektion. Det märkliga med denna historia är att du ringde mig några dagar efteråt, bara för att höra hur jag mådde. Det hade jag och har aldrig varit med om.
Var rädd om er.
Viktoria

Kommentar från skruttan
12 september, 2009 kl 12 september 2009 (23:05)

Läser här för att försöka ”vaccinera” mig, genom att se den smärta som drabbar dem som blir kvar. Har ändå mina tvivel kring hur jag ska orka. Svänger fram och tillbaka dag för dag. Inlagd på vuxenpsyk tills för inte särskilt länge sedan. Därefter plötsligt utskriven utan att de underbara människorna på avd bemödat sig om att ringa ens ett enda samtal till öppenvården och meddela detta. Min kontaktperson där visste heller ingenting och när jag berättade vad som hänt för henne, senare samma dag, blev hon först lika förvånad som jag, sedan tvärförbannad.

Kommentar från från molla
14 september, 2009 kl 14 september 2009 (10:31)

Hej Ludmilla , Jag önskar jag hade haft dina krafter att gå vidare men är i ett stort vakum. Vår Älskade lilla dotter 13 bestämde sig på långfredan 2008 att hon inte ville leva längre, ca 15 min innan var hon hos mig i köket o skojade o smakade maten och undra hur dax vi skulle äta.när maten va klar kallade pappa på henne, inget svar han går upp för trappan och där hänger vårt lilla barn. Varför?? Han får ner henne samtidigt som allt blir ett enda kaos, hon är aldedes blå min man börjar hjärt o lung räddning och får till slut igång henne lagom till ambulanser o poliser kommer, Hon lever men det är inte mycke mer.Det har nu gått lika lång tid som för dej men ändå känns det som om det händer varje dag, om o om igen. Fast hon lever och finns kvar hos oss.Jag väntar bara på nästa gång, ska hon lyckas? Var tog vårt lungna liv vägen..Var är jag? Kram

Kommentar från malin
14 september, 2009 kl 14 september 2009 (21:02)

Hej Ludmilla.

Finns det möjlighet att maila dig någonstanns där inte andra ser?

Kommentar från cfg
19 september, 2009 kl 19 september 2009 (11:44)

Kära Ludmilla, jag hamnade på din sajt av en slump. Jag blev väldigt ledsen när jag läste om din dotter; det finns inget jag kan säga som kan trösta dig annat än att jag kan föreställa mig hur djup din sorg har varit. Jag förstår att smärtan aldrig kommer att gå över helt, men hoppas innerligt att den lindras med tiden. Jag ska tända ett ljus då och då, så att du vet att det finns andra som delar ditt lidande. Allt gott, önskar Fredrik

Kommentar från Richard Nilsson
24 september, 2009 kl 24 september 2009 (8:57)

Hej ! Hamnade på din sida av en slump men fastnade.
Du ska ha en stor eloge för att du orkar dela med dig av ditt liv.Vet ej och vill inte veta hur jag själv skulle reagerat om samma öde hänt mig.
När man ser bilden på din vackra dotter så är första tanken hur kan en sådan vacker flicka må så dåligt ? Hennes hemförhållande verkar med varit jättebra så jag förstår att frågorna måste vara många.
Har själv stött på en f.d kollegas dotters hemsida där hon berättar om sina mörka tankar och hur dåligt hon mår.
Och känslan är att det bara är en tidsfråga innan hon med tar sitt liv. Vad ska jag göra ? Hon har kontakt med psykvården och legat inne från och till.
Vill inte outa henne här men kanske du har ett tips om hur man ska kunna hjälpa henne ? Jag har ej haft kontakt med henne sen hon var ett litet barn och hennes far som vart min kollega dog för några år sedan.
Ha det bra och håll ut.

Kram från Richard Nilsson en med människa.

Kommentar från Richard Nilsson
24 september, 2009 kl 24 september 2009 (9:01)

Hej ! Hamnade på din sida av en slump men fastnade.
Du ska ha en stor eloge för att du orkar dela med dig av ditt liv.Vet ej och vill inte veta hur jag själv skulle reagerat om samma öde hänt mig.
När man ser bilden på din vackra dotter så är första tanken hur kan en sådan vacker flicka må så dåligt ? Hennes hemförhållande verkar med varit jättebra så jag förstår att frågorna måste vara många.
Har själv stött på en f.d kollegas dotters hemsida där hon berättar om sina mörka tankar och hur dåligt hon mår.
Och känslan är att det bara är en tidsfråga innan hon med tar sitt liv. Vad ska jag göra ? Hon har kontakt med psykvården och legat inne från och till.
Vill inte outa henne här men kanske du har ett tips om hur man ska kunna hjälpa henne ? Jag har ej haft kontakt med henne sen hon var ett litet barn och hennes far som vart min kollega dog för några år sedan.
Ha det bra och håll ut.

Kram från Richard Nilsson en medmänniska.

Kommentar från Rakel
30 september, 2009 kl 30 september 2009 (12:09)

Ja,jag har inga ord att vare sig skriva eller säga egentligen.
Vill bara säga att jag gråter när jag läser din blogg.
Har själv barn i samma ålder som din vackra Linnéa.(mitt barn har även han haft & har det jobbi´t)
Tack att du orkar dela med dig av din situation.
Hälsn från
en
medmänniska & mamma

Kommentar från pia kenttälä
1 oktober, 2009 kl 1 oktober 2009 (9:54)

jag skulle vilja komma i kontakt med dig ludmilla, jag tror jag pratade med dig tidigare, min denise dog i en tågolycka den 23 dec-08 jag har en blogg som heter borjaalskalivetigen.bloggen.se

mitt liv är en trasa och den verkar inte blir lättare heller sen bär jag på en hemlis och vill berätta den för någon…kan du om du orkar höra av dig kram pia

Kommentar från AKP
20 oktober, 2009 kl 20 oktober 2009 (20:54)

Beklagar verkligen din (er) sorg.
Självmord är fruktansvärt 🙁
Min fd. sambo sköt sig i mars 2006 …
Man kommer aldrig helt att förstå ..
Varför, är ett ord, en fråga …som alltid finns hos en …

Kommentar från Ludmilla
21 oktober, 2009 kl 21 oktober 2009 (19:30)

AKP: Jag är ledsen att höra att även du är drabbad av självmord.

Kommentar från AMANDA
26 oktober, 2009 kl 26 oktober 2009 (17:57)

Det är riktigt fint skrivet det du berättar, jag är rörd. Fy, vilken styrka du har människa. Fortsätt, <3

Kommentar från K-ina
6 november, 2009 kl 6 november 2009 (0:48)

Följer din blogg och blir oerhört påverkad av det du berättar. Brukar då och då tända ett ljus för din vackra dotter och min gamla barndomsvän Tina som tog sitt liv för 10 år sedan och lämnade två små pojkar utan mamma.

Kommentar från Jennie
9 december, 2009 kl 9 december 2009 (6:33)

Hej Ludmilla! Jag är en 28-årig tjej som blev väldigt berörd av den här sidan, som jag halkade in på av en slump. Jag kände ett behov av att berätta för dig hur JAG tänkte, i någon slags förhoppning om att det kanske hjälper lite. Du verkar vara en person som bearbetar genom att vilja ha all rå fakta och ta reda på så mycket du kan, precis som jag. När jag var 15 år försökte jag ta livet av mig genom att svälja en hel burk tabletter när jag var ensam hemma. Min mamma kom hem tidigare just den dagen och körde mig till sjukhuset där jag blev magpumpad, fick svälja en massa flytande kol och kräksirap. Jag överlevde (och det är jag så fruktansvärt tacksam för idag). Men jag minns fortfarande exakt hur jag kände. Jag hade egentligen ingen anledning i världen, jag hade en normal uppväxt och ett bra och tryggt liv – men det kunde jag inte se då. Det var som att något brustit i hjärnan på mig, ”tonårsångesten” som alla pratade om ville inte släppa utan blev hela min värld. Allt annat och alla andra bleknade. Var jag inte likgiltig så var jag bara på botten, jag kunde inte hitta äkta glädje längre även om det ha verkat så på min fasad ibland – den höll jag uppe för att få vara ifred och stänga ute mammas pockande försök att nå fram till mig, lyckades hon iallafall komma för nära så blev jag arg och avvisande istället. Efter mitt självmordsförsök fick jag gå på BUP, och jag minns hur de verkade ha bestämt sig för att det bara var ”ett rop på hjälp”. Men jag kommer ju ihåg exakt hur jag kände just då, jag ville och hade bestämt mig för att dö. Jag hade med kallsinnig noggrannhet kollat upp alla detaljer, letat i mammas FASS (hon är sjuksköterska, vilket för övrigt jag också är idag) så att jag verkligen valde de värsta tabletterna och inte skulle misslyckas. Jag orkade inte vara med mer, jag minns att jag tyckte det var orättvist att man blev född in i den här världen utan att bli tillfrågad och jag kunde verkligen inte föreställa mig hur någon egentligen skulle sakna mig. Ingen kunde ha gjort något annorlunda just då, även om jag hade skrivit en hel del banala elakheter i avskedsbrevet till mina föräldrar – brevet som för övrigt var skrivet lika mycket i stundens hetta som i det där ilskna distanserandet jag nämnde innan. Jag har läst Linnéas avskedsbrev här och kände igen det så mycket att det högg till i bröstet på mig. Jag vill bara säga VÄND PÅ DET, även om du säkert har förstått det själv – de hon försöker skuldbelägga eller inte nämna alls är de hon älskade mest och behövde det ultimata avskärmandet ifrån just då, depressionen är lömsk och vill inte släppa in en strimma hopp ens. Jag minns också att jag var så uppfylld av, faktiskt egocentrisk i tanken på att jag skulle försvinna. Då behövde jag ju inte oroa mig för hur folk reagerade efteråt, jag skulle ju inte vara där, det var inte mitt problem – jag ville bara bort bort bort.
Idag kan jag inte ens förstå hur jag kunde känna så, även om jag minns det såhär tydligt. Likadant hade det ju kommit att bli för Linnéa också om hon blivit 28, men man kan verkligen inte greppa tanken ”sen” i det mörka vacuumet man befinner sig i. Förlåt henne för det, förlåt alla som inte hade alla opårverkbara omständigheter på sin sida just då. Förbanna de jävla kemiska processerna i hjärnan vid puberteten, var arg på orättvisan i att någon annan sjabblade med ansvaret, men snälla försök att inte plåga dig själv med frågan ”Varför?”. Det vet jag inte än idag, och jag tror inte Linnéa hade kunnat svara på den heller.
Stor kram till dig.

Kommentar från Jennie
10 december, 2009 kl 10 december 2009 (9:49)

Hej igen Ludmilla. Jag har auto-delete efter läsning på i mitt mailprogram, så jag hittar inte din mailadress – men jag ville bara säga att du hemskt gärna får publicera det jag skrev i mitt andra mail till dig också, om vad jag hade skrivit i mitt avskedsbrev.
Jag har läst ännu mer i bloggen nu och tycker du verkar vara en helt fantastisk människa, du uttrycker dig så klart och klokt, blir nästan lite avundsjuk på Linnéa som fick ha dig som sin mamma 🙂
Kram.

Kommentar från Pia
10 december, 2009 kl 10 december 2009 (10:05)

När jag läser din berättelse strömmar tårarna,min barns kusin är i samma sits som din dotter, det gör så ont i mig att se och inte kunna hjälpa… Min bror tog dessutom sitt liv på samma sätt som din dotter för 12 år sedan pga depression som följd av en sjukdom. Härligt ändå att läsa och se din ork och energi som finns, vilken styrka du bär på!! (sökte på mindfullness och hamnade här av en slump Tack! Å KRAM Pia=)

Kommentar från andre
2 januari, 2010 kl 2 januari 2010 (16:51)

Hej.
Har läst om det hemska din familj har varit med om, och jag blir så ledsen. Önskar jag hade din kraft och din energi till att tänka positivt, Mår själv dåligt och har mycket tankar om livet och döden. Är uppvuxen i en missbruksfamilj och mår dåligt varje dag över att min mamma ligger i soffan halv vaken och berusad.
Varför ska livet vara så jäkla jobbigt för många. Men när jag har läst din berättelse om hur man kan göra när man hamnar där (mörkret) så tänds det lite hopp inom mig. Jag är så otroligt ledsen för att du har mist din dotter. önskar dig all lycka! kram

Kommentar från Cattis
5 januari, 2010 kl 5 januari 2010 (6:02)

Jag vet inte hur jag hamnade på din blogg, men nu följer jag ditt liv med sorg smärta över vad du gått igenom och lycka över din lilla baby och att den är frisk. Jag har en dotter som haft 5 tuffa år men det verkar ha vänt. Det har varit på väg upp sen januari -09. Vi kämpar på en dag i taget tillsammans nu.

Till Andre vill jag säga att jag vet vad du går igenom. Maila mig gärna så kan jag berätta hur jag har hittat en väg till ett bättre liv TROTS en uppväxt i missbruk och ett vuxet liv med en full pappa som orsakat så mycket smärta för mig. forfattarcattis@live.se

Kramkram Catharina

Kommentar från Rasta
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (3:25)

Jag surfade runt och kom hit, men var tvungen att stanna, läsa och tänka. Jag tänker på din dotter och en vän som gått bort , och jag beklagar verkligen sorgen.

Kommentar från Rasta
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (3:29)

Ps. Det är beundransvärt av dig att gå ut så här och skriva om detta, och jag tror att det är bra på många plan. Som du skriver, sätta press på politiker, men också så att andra kan lära och dela. Ds.

Kommentar från agneta eriksson
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (14:21)

Hej! Har själv 2 barn, min pojk gick bort 12 januari 2010, 21 år. Tösen är 7 år. Har fått avslag till psykiatrin, för mig själv 2 ggr. Önskade ofta att jag skulle drabbas av sjukdom som gav mig ca 3 mån. kvar att leva. Lagom tid att ta farväl av dom jag älskar. Till slut kom jag in i vården, har nu en kurator 1/v. Så hände det ofattbara, min son, min älskade son gick bort. Vi har levt ett hårt liv han och jag. Med dottern hoppades vi på en familj, vi tre. Jag har tur som har mycket mäniskor runt mig och dottern, och allt stöd i min kyrka. Jag måste tänka om, jag kan ej dö nu jag har ju min dotter att ta ansvar för. Hennes älskade storebror finns ju inte längre, jag måste gå igenom det här. jag är tacksam för var dag som går nu, en 7-åring kan ju ej klara sig själv. Sorgen är enorm, saknaden och jag undrar ofta hur jag ska klara detta svåra. Men jag förstår nu att det finns folk som har det ännu svårare. Hade inte jag haft min dotter så hade det blivit en dubbelbegravning. Och du är en av de som är ännu värre drabbad. Jag beklagar verkligen sorgen o allt som hänt. Vi råder varken över liv eller död.

Kommentar från R
15 februari, 2010 kl 15 februari 2010 (9:56)

Jag surfa runt och hitta in på din blogg. Försöker få förståelse för folk som vill ta sitt liv. En kompis till mig gick bort på det sättet vid 20 års ålder han visade absolut inga tecken på att han mådde dåligt. 2 år innan omkom min närmaste vän i en bussolycka endast 19 år gammal. Det är hemskt när människor går bort i så tidiga åldrar. Nu mår min lillesyster som är 16 år gammal rikgtigt dåligt och jag vet att hon har själmordtankar och skärt sig själv på armarna osv. Men hon har fått hjälp och jag vet inte riktigt hur hon mår hon brukar rymma från det hem hon bor i nu, Och jag är den första hon hör av sig till när hon gör detta. Men jag själv missbrukar droger och stänger av omvärlden rätt ofta. Jag har en till kompis som har berättat att han försökt ta sitt liv vid flera tillfällen detta pga av missbruk. Jag vill vara ett stöd för personerna runt omkring mig men när det blir för mycket gömmer jag mig bland drogerna. Jag är näst äldst av 5 syskon. Min äldre bror har psykiska problem som gör att han slår sönder allt i sitt rum osv pga av skit grejer. Jag tröstar min mamma när hon är ledsen .Våran pappa är schitzofren och misshandla min morsa när vi var små.Jag har 2 halvsystrar med skyddad identitet som jag alldrig har träffat pga av det min pappa. Jag är uppväxt bland alkolister. Jag har haft själmordstankar när jag hade panikångest attacker för ett par år sedan. Men dom försvann med tid och hjälp. Jag undrar hur länge jag orkar detta. Hur kan man utan droger ? Jag är rädd att om jag slutar kommer min ork att leva försvinna men den var redan borta med tanke på att jag gick runt som en zombie hela dagrana. Men aldrig nu har jag varit drogfri i iaf en vecka som är ett bra tag för mig. Det är dags att ta tag i livet nu känns som jag har varit död i 5-6 år pga av missbruk. Min kusin som är 9 år fick reda på att han hade en hjärntumör för ett år sen. Som var riktigt elakartat. Nu har han förhoppningsvis blivit frisk från det. Han är en kämpe precis som dig. Det är dags att bli en förebild igen. Din styrka stärker mig . Jag kommer alldrig förstå den sorg/saknad du känner. Hoppas att allt löser sig för dig. Kämpa på!

Kommentar från Jenny
21 juni, 2010 kl 21 juni 2010 (19:50)

Ludmilla, efter att ha läst dina svar till de människor som bär på självmordstankar så måste jag säga att jag beundrar din förmåga att kunna ge så många människor hjälp genom dina ord. Jag vet att jag skulle ha uppskattat det under min svåraste tid under depressionen.

All värme och styrka till dig!

Kommentar från VILMA
18 juli, 2010 kl 18 juli 2010 (22:19)

ludmila
you are a GREAT WOMAN

Kommentar från Mila
19 juli, 2010 kl 19 juli 2010 (16:09)

Beundrar dig! Ludmila (också)

Kommentar från Anonym
14 september, 2010 kl 14 september 2010 (23:05)

Har läst din blogg många gånger, speciellt när jag inte velat leva mer..den hjälpte mig mycket. Blev ledsen av att läsa när Linnea tog sitt liv. Men ändå ville jag göra likadant. Till slut försökte jag.. inte så länge sedan, bara en månad sen. Orkade bara inte med allt. Tog tabletter, ca (”200 st) för att jag inte stod ut mer. Trodde inte att jag hade tillräckligt för att dö, men gjorde ett försök ändå. Inte ens ambulanspersonalen trodde på att jag tagit så många. Va nära att inte överleva, men gjorde det efter återupplivningsförsök.. Min läkare såg inte hur dåligt jag mådde, utan skrev bara ut tabletter åt mig. Jag ljög dem rätt upp i ansiktet, och de gick på det. Har varit inne på din blogg ett par gånger efter att jag försökte och det ger mig kraft i att orka med vardagen. Skicka gärna tillbaka till min e-post om du kan/vill. kram

Kommentar från Anette 5 barns mamma
3 oktober, 2010 kl 3 oktober 2010 (21:33)

Bamse-Kramar till dig och din familj! Många tankar till er älskade Linnéa…… kom in hit då jag följer Pernilla Wahlgrens blogg. att förlora sitt barn är det värsta som kan hända, vi förlorade vår äldsta flicka i cancer men att förlora ens barn i självmord måste vara oerhört tungt att bära. Känner verkligen med dig som mamma och vilken oerhört starkmänniska du är som också vågar visa din känslighet. Sköt om dig och jag kommer fortsätta att följa din blogg.
Kram, Anette

Kommentar från Lilith
28 oktober, 2010 kl 28 oktober 2010 (23:09)

Hej jag är en 19 årig tjej med boderline. Fick ett tips från en vän att jag skulle gå in på din blogg och höra av mig. Jag mår inte alls bra. Har jätte mycket ångest och panikångestattacker. Har mått dåligt så länge jag kan minnas, men mitt mående blev ännu värre efter att min bästa vän dog. Det är inte bara hon som har dött ifrån, många fler har dött efter det. Jag är ung och har hela livet framför mig. Men vad har jag för liv egentligen när jag mår så dåligt?!? Jag vill leva, men när ångesten kommer, tillsammans med alla tankar och det blir för mycket så vill jag bara dö, fast att jag inte vill det egentligen. Jag är rädd för mig själv och har försökt att ta livet av mig tidigare. Som tur är har jag inte lyckats och det är jag väldigt glad över. Men jag är rädd att det ska komma så långt någon dag. Jag vill ha hjälp, men ingen verkar ta mig på allvar. Har börjat med mbt terapi, som faktiskt verkar ganska bra. Men skulle behöva en läkare. Marie sa att jag skulle skicka mitt senaste blogg inlägg till dig, fast det är så långt, så skickar en länk till bloggen istället. Jag hoppas att allt är bra med dig Mvh Lilith

Kommentar från Lilith
28 oktober, 2010 kl 28 oktober 2010 (23:12)

P.s det är bara att trycka på mitt namn över kommentaren, så kommer du till min blogg.

Kommentar från Nabil
29 oktober, 2010 kl 29 oktober 2010 (14:42)

Jag är mållös.

Klicka dig in på min blogg, jag har skrivit om dig.

Kommentar från Anette Svensson
30 november, 2010 kl 30 november 2010 (15:40)

Hej Ludmilla! Jag vill för TV4:s räkning gärna komma i kontakt med dig snarast angående att du fick hjälp av en kinesisk läkare att bli gravid. Är mycket tacksam om du kan kontakta mig på min mejladress snarast!
/Anette

Kommentar från Shareen
30 mars, 2011 kl 30 mars 2011 (18:35)

Hej,

Jag kom in via http://lindaskriver.blogspot.com/ och har läst dina tankar sen kl17 idag…

”Målet med min öppenhet är att:
-Genom att berätta vår historia kanske politikerna får lite press på sig att avsätta mer resurser till psykvården.”

YES!!! jag hålled med.. politikerna lever i sin egna bubblar.. tills det hända de.

läste om Linnea http://blogg.aftonbladet.se/4657/2009/08/linnea-var-inlagd-for-sjalvmordstankar-fick-permission-utan-foraldrarnas-vetskap-och-godkannande … det hjälper inte att svära … hoppas det har ändrat litegrann i den sjukasvenska psykvården…

kram till dig. massor.

Kommentar från Jose
17 oktober, 2011 kl 17 oktober 2011 (16:28)

Hej,

Jag har ett förslag för http://ludmilla.se

Vem behöver jag komma i kontakt med?

Tack på förhand för svar.

Bästa hälsningar,

Jose

Kommentar från Tova Ulleryd
31 januari, 2012 kl 31 januari 2012 (19:00)

Hej!

Jag heter Tova Ulleryd och läser tredje året på Ljud- och Bildskolans journalistprogram i Skövde. Under läsåret ska vi genomföra ett projektarbete och jag har valt att ägna mitt åt ätstörningar. När min storasyster var tolv år gammal drabbades hon av anorexia. Till en början försökte vi inom familjen få bukt på problemet på egen hand men då detta misslyckades fick vi professionell hjälp. De kommande åren låg min syster inlagd på sjukhus med sond i flera omgångar. När det var som värst vägde hon 25 kilo och svävade mellan liv och död. Min systers sjukdom har präglat såväl min uppväxt som mig som person och vår familj har naturligtvis påverkats av allt det vi gått igenom. Idag är min syster efter många års kamp friskförklarad även om hon fortfarande lider av vissa tvångstendenser när det gäller mat. Av läkare och psykologer har min syster tagits väl om hand och anhöriga har blivit vänligt bemötta. Av omgivningen upplevde dock en stor oförståelse och okunskap kring ämnet ätstörningar och än idag tycker jag att folk över lag är väldigt dåligt informerade. Därför ska jag ha som projektarbete att göra en bok om ätstörningar i ett försök att ge människor insikt i hur det att leva med ätstörningar eller vara anhörig till någon som drabbats. Därför skulle jag önska att du ville skriva lite om Linnéas kamp och även den kamp det varit för dig. Jag har inga som helst krav på antal sidor eller utformning. Om du skulle vara intresserad av att bidra till boken skulle jag vara oerhört tacksam. Självklart har du möjlighet att vara anonym och/eller använda fiktiva namn. Jag skulle uppskatta om du hörde av dig oavsett intresse och du får jättegärna ställa frågor kring projektet.

Svara till tovaulleryd@hotmail.com

Kram/ Tova

Kommentar från Lotta Oksman
26 april, 2012 kl 26 april 2012 (20:54)

Hej!
Jag halkade in på din blogg av en slump och grät så som många andra. Min älskade morbror hittades drunknad när han var 30år, antingen föll han i fyllan i sjön eller så var det självmord. Hans dödsdatum daterades till samma dag som min morfar dog så troligtvis avslutade han sitt liv. Hans död tog mig väldigt hårt då vi stod varandra nära och endast 7 år mellan oss. Detta var 22år sedan.

Jag själv försökte ta livet av mig som 12 åring och som 17 åring i rop på hjälp men detta viftades bort av min mamma och vården!

Nu har jag fått en hel del diagnoser som hjälpt mig förstå varför jag mår och mådde så dåligt.

Jag har en dotter på snart 11år som jag kämpar dagligen för, att hon inte skall välja att ta sitt liv. Hon har nyligen fått diagnosen autistisk syndrom och har även adhd samt trotssyndrom. Hon pratar då och då om döden och att hon inte orkar längre. Vi har en bra kontakt på bup men de kan inte göra så mycket.

Jag kämpar med att göra hennes liv så stressfritt det nu går!

Jag ger tummen ned för både bup och vuxen psykiatrin! Min erfarenhet är att de endast medicinerar och sedan är du lämnad till ditt öde. Eller så skyller bup på mammorna att de är ett miljöproblem för barnen och anmäler soc för att de skall ta barnen ifrån dem. Som de försökte göra i mitt fall hela förra året men inte hittade något som de kunde LVU;a henne.

En stor eloge till dig i din kamp för att få till en liten förbättring i psykvården.
Varma kramar till dig och din familj/Lotta

Kommentar från Carola
22 mars, 2013 kl 22 mars 2013 (14:34)

Min dotter och min familj får nu hjälp av BUP och läkare där..Min dotter har upprepade gånger skurits sej och vill inte längre leva. Vi har fått låsa in mediciner sen en månad tillbaks då hon berättat om flera sätt hon tänkt ta sitt liv på. Kommer från ett möte idag där vi nu också fick reda på att vi måste låsa in knivarna nu med. Hennes lillebror vet bara att storasyster ” mår dåligt”….
Känner mej så maktlös…Nån som har tips och vill dela med sej? I så fall så tar jag med öppna armar emot dom!

Kommentar från Laura
20 november, 2013 kl 20 november 2013 (20:34)

Hej.. en familj som är nöra vänner till min familj har förlorat sin som. Det känns som att vi måste göra något, finnas som stöd. Jag vet inte hur man ska gå till väga och skulle verkligen uppskatta ett tips.
Jag beklagar så hemskt mycket.
/Laura

Kommentar från Laura
20 november, 2013 kl 20 november 2013 (20:35)

han tog självmor för mindre än en vecka sen*

Kommentar från Ludmilla
22 november, 2013 kl 22 november 2013 (18:17)

Vad sorgligt! Jag hjälper gärna till att stötta familjen om det kan vara till någon hjälp.

Kommentar från Per Österberg
22 april, 2014 kl 22 april 2014 (20:08)

Hej!
Såg Dig idag på Kunskapskanalen i SVT. Blev djupt rörd över Din berättelse. Och samtidigt, trots all smärta, djupt imponerad av Din styrka ock klokhet.

Tack Ludmilla. Du har hjälpt mig.

Per

Kommentar från Saeid
26 maj, 2014 kl 26 maj 2014 (23:26)

Hej Ludmilla!
Hoppas att du minns mig från läkarlinjen på KI. Jag läste om självmord och råkade se ditt blogg. Jag blev väldigt ledsen över det som hänt dig. Jag har svårt att hålla tårarna borta. Jag beklagar verkligen det som hänt dig. Jag berömmer dig samtidigt för din styrka och engagemang. Jag klarar inte att skriva mera.
Saeid P

Kommentar från Arbetsförmedlaren
15 november, 2014 kl 15 november 2014 (22:45)

Jag tror inte det jag skriver här kommer uppskattas men jag förstår varför människor tar livet av sig. Det som har hänt sedan 1980-talet är att det sociala kapitalet har minskat. Människor litar inte på varandra i samma utsträckning som tidigare och är mindre benägna att hjälpa varandra. På grund av (låt mig ett nämna skälen för att undvika det politiska) ett antal skäl har arbetslösheten ökat i Sverige sedan 1990-talet. Den är primärt centrerad hos ungdomar vilket naturligtvis leder till att utrymmet för misstag är betydligt mindre idag än för trettio år sedan. I ett sådant klimat leder det till att människor som antingen gör misstag eller har någon mindre ”social defekt” kommer stötas ut och bort från samhället. Ungefär en tredje del av dem som befinner sig i FAS 3 har högskoleutbildning och skulle antagligen betraktas som fullt kapabla människor men på grund av att det inte finns tillräckligt med arbeten är dessa borträknade.

Arbetslöshet i kombination med andra problem (relationen är interdependent) leder till en ökad risk för självmord. Barn är inte skyddade från arbetslöshet i den bemärkelsen att de påverkas av föräldrarna. Samtidigt i ett klimat med lågt socialt kapital, tillit och låg grad av altruism kommer barn i ”goda miljöer” i kläm och riskerar att bli utstöta. Givet detta är det då så konstigt att vissa människor tar livet av sig? Jag är absolut ingen expert på just självmord bland ungdomar men jag har relativt god insikt i den sociala ohälsan hos arbetslösa och vad jag kan se där är helt normala människor bryts ned på grund av social exkludering.

De kan vara unga akademiker som inte får sitt första jobb efter examen, invandrare som har svårt att lära sig svenska och bygga upp ett kulturellt kapital, äldre arbetare som är för gamla för att få ett nytt arbete och för unga för att få gå i pension, människor som tillfälligt har råkat ut för någonting som gjort dem mindre attraktiva på arbetsmarknaden. Marginalerna är idag så små så helt normala människor kan hamna i en sådan situation och en del av dem ser ingen annan utväg än självmord. Jag är faktiskt ganska tveksam till att alla människor mår bra av att ”räddas”.

En del kanske får ett bättre liv men många är tyvärr tillbaka på samma dystra resa kort där efter. Det är i alla fall min erfarenhet av långtidsarbetslösa akademiker under 35 år som jag arbetat med. Det är helt normala människor och oftast sociala och duktiga som aldrig riktigt fick chansen efter krisen 2007. Det är tragiskt att se men det är faktiskt mer upprörande att höra hur mina gamla kollegor skickade runt dem och försökte muntra upp dem (varför ge dem hopp?) eller acceptera sin situation som konstant utanför samhället. Jag skulle aldrig rekommendera någon att ta livet av sig men jag förstår varför de gör det givet den situation den befinner sig och i vissa fall är deras situation olöslig givet situationen på arbetsmarknaden (massarbetslöshet) och den psykiska ohälsa de fått genom sin arbetslöshet. Däremot har jag sett dem som haft tur och gått från botten till toppen genom att någon givit dem en chans men tyvärr men det är många fall där de aldrig fått den och med största sannolikhet aldrig kommer få den. Den moraliska frågan är tämligen simpel – varför skall man leva ett liv på samhällets utkant? Om det inte finns någon eller en marginell livskvalitet att tala om så varför leva?

Kommentar från Arezou
24 oktober, 2015 kl 24 oktober 2015 (23:00)

Hej Ludmilla!
Jag har läst din blogg av slump.
Min dotter behöver hjälp. Hon är i kontakt med läkare och kuratorn men du vet bättre hur det fungerar.
Är du snäll och kontaktar mig.
Jag måste få prata med dig via telefon.
Tusen tack!
Hälsningar
Arezou

Kommentar från Ludmilla
14 december, 2015 kl 14 december 2015 (23:15)

Hej,
Jag är ledsen över att jag inte sett detta tidigare. Du kan maila mig på info@kbtdittliv.se

Ludmilla

Kommentar från Elina Hallström
2 mars, 2018 kl 2 mars 2018 (12:13)

Hej!
Jag har tänkt på dig och Linnéa varje dag sen jag första gången jag läste din blogg för ett antal år sedan. Jag har själv försökt att ta mitt liv mer än 10 ggr. Så lycklig att jag fortfarande lever.
Jag är musiker, utbildad på KMH och har en dröm om att sätta upp en föreställning i en kyrka, kanske i samband med Mind och Suicide zero.
Jag skulle önska komma i kontakt med dig.
Min mail: stockholmelina@gmail.com
Mitt mob nr: 0760-8073558
Mail: stockholmelina@gmail.com
/mvh,
Elina Hallström

Kommentar från Nora
29 januari, 2023 kl 29 januari 2023 (19:40)

Hej Ludmilla. Jag är väldigt berörd men också tacksam att du delar med dig. Jag tror att det gör stor skillnad, mer än du kanske tror. Jag ville gärna tända ett ljus för Linnéa men jag kom inte vidare till hennes ljus. Kan det vara något fel där med länken kanske? Jag önskar dig ett lyckligt liv, det förtjänar du!