Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Tredje måndagen efter att Linnéa dog. Hon dog på en en fredag. Idag är första dagen som min man arbetar efter det som har hänt. Fram till nu har vi varit tillsammans hela tiden. Johan, Jonas, Oscar och jag. (Emelie har sedan flera år flyttat hemifrån). Det har känts väldigt bra. Vi har varit synkroniserade i vår sorg och kunnat fånga upp varandra när det behövts. För att inte tala om de praktiska sakerna. Jag har varit helt handlingsförlamad. Jag som normalt sett är en oerhört driftig och effektiv person. Jag har inte ens kunnat göra frukost.
Nu är det ensamt. Pojkarna sover fortfarande. Hemmet ser ut som ett bombnedslag, men det är svårt att hitta kraft att ta tag i något alls. Hur blir det nu? Med allt?
Jag har insett att jag har lämnat chockfasen och kommit in i reaktionsfasen. Att det är därför jag är så handlingsförlamad och att det gör så ont. Hur mycket ondare kommer det att göra? Hur länge kommer det att göra så här ont?
Hur ska jag orka mig igenom den här dagen? Minut, för minut?
Tack för att du läser detta. Det känns som att jag är lite mindre ensam då.
”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer ”
Jag är Linnéas mamma. Det är jag som har fött Linnéa.
Hon var en del av mig. Nu är hon död. Det är väldigt, väldigt fel.
Hur kan man klara att ett barn dör? Hur ska man orka vidare?
Jag hade sett fram emot att få ordna med Linnéas bröllop och skriva ett tal till det. Det finns massor med roliga saker som Linnéa har sagt och gjort som jag hade kunnat ta upp vid ett sådant tillfälle.
Nu ska jag säga farväl till mitt barn som ligger här i sin vackra kista. Hur gör man det?
Det finns så otroligt mycket jag skulle kunna säga, men nu ska jag sammanfatta det i några få meningar. Hur gör man det? Vad jag än tänker mig att säga känns det oerhört futtigt i sammanhanget.
Mitt älskade barn.
Linnéa. Min Nea.
Du var så efterlängtad. Hela graviditeten och förlossningen och tiden efter – var lätt!
Så konstigt. Men så var det. Från att du föddes har du varit ljuset i mitt liv. Varje stund tillsammans med dig har varit en gåva. Varje sekund med dig har känts som för bra att vara sann.
I morse när jag satt i ditt rum såg jag den torkade rosen jag gav dig för några månader sedan: ”Tack för att du finns!” står det på kortet.
Nu finns du inte hos mig längre. Nu finns bara minnena kvar.
Någon har skrivit:
”Gråt inte för att jag är död
Du har min röst
den finns i dig
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig
när du vill
Allt som finns kvar
av mig
är inom dig
Så är vi jämt tillsammans”
Vi var många som kände att vi hade något särskilt med Linnéa. Det var så med henne. Hon fick oss att känna oss speciella.
Linnéa sa till mig några dagar innan hon valde att lämna oss: ”Alla känner sig så nära mig, men jag känner mig inte nära någon”.
Hur märkligt är inte det?
Hur kunde hon inte känna hur många av oss som brydde sig så mycket om henne? Hon, om någon var ju så älskad. Det är det som är så svårt att förstå.
Trots allt måste vi förstå att de sista månaderna som Linnéa var med oss var hon sjuk. Vi kommer aldrig att få fullständig klarhet i vad hon led av, men det är en mörkare sida än vi någonsin trott som kommer fram i de anteckningar hon lämnar efter sig. En sida som hon inte hade delat med någon.
Hennes målmedvetna dödslängtan var något som var vår fiende.
Vi stod liksom inte på samma sida. Det var inte vår vanliga Linnéa som gjorde detta, utan det var hennes sjukdom som hade kidnappat hennes hjärna. Som hon själv skrev: ”Hon var i deras makt”. Vi kämpade för att hålla henne kvar, men hon kämpade för att få möjlighet att lämna oss.
Hon visste vad hon ville och hon genomförde det lika planerande och målmedvetet som med allt annat. Hon har fått lugn i sin själ nu.
Avslutningsvis Linnéas egna ord som jag hittade i ett anteckningsblock:
Linnéa som skulle fylla 15 år en vecka efter att hon tagit sitt liv hade väldigt tydligt för oss deklararerat att hon inte skulle fylla 15 år. Den 13 april la vi in henne på barnpsyk eftersom hon var apatisk och frånvarande på ett sätt som var väldigt ovanligt för vår levnadsglada Nea.
Hon var inlagd nästan 8 veckor och blev inte bättre. Hon tog stt liv under en obevakad permission som jag inte hade beviljat.
Hon hade planerat detta i minsta detalj. Och jag hade verkligen gjort allt som stog i min makt att hindra henne. Men vi stog inte på samma sida…
Det är så ofattbart hemskt att det inte går att beskriva med ord. Det är så fel, så fel.
Hur kunde det hända? Hur kunde det bara ske…?
Linnéa var ljuset i mitt liv. Från första stund spred hon så mycket glädje och så mycket kärlek. Hon föddes en sommardag 1993. Hon hade långt mörkt hår och var vacker redan som baby. Linnéa var ett ”lätt” barn. Hon behövde inte ha några gränser satta. Hon fick mycket frihet. Hon tyckte om att ta ansvar och fick göra det. Hon var ett Montessoribarn som älskade att leta efter kunskap. Hon var evigt kunskapstörstande och nyfiken på livet. Det var så roligt att vara med Linnéa. Hon var så intresserad av allt.
Linnéa var en godhjärtad person. Hon brydde sig mycket om andra och hade en förmåga att få oss att känna oss priviligerade att få tillbringa tid med henne. Detta gällde både små och stora. Hon spred värme och kärlek omkring sig.
Hon var den som peppade sina kompisar. Hon hade massor med bra visdomsord och hur man skulle förhålla sig till livet och de problem som uppkom. ”Problemet är inte problemet utan din inställning till problemet.” t ex.
Linnéa hade oerhört många personer som älskade henne. Hon hade många vänner och en stor släkt med två familjer som älskade henne oerhört.
Linnéa var livet självt.
Ändå så valde hon att ta sitt liv. Den 30 maj hoppade hon framför tåget.
