4 veckor sedan Linnéa dog
9.00 besök hos pojkarnas psykolog. Fokus på Oscar. Blir mer irriterad och arg framför allt på Jonas. Jonas är en ”krok” som Oscar inte ska nappa på. Oscar har märkt att jag inte är som vanligt. Det oroar honom. ”Ludmilla har du fått stöd?” Jag…? -Har inte tänkt på det än…
10.30 Möte tillsammans med Johan och Linnéas pappa med klinikledningen på BUP. Genomgång av händelseanlays inför inskickande till Socialstyrelsen. Blir besviken. Känns klent. Funderingar kring kompletterande anmälan av specifik person. Vill inte vara hämndlysten men vill att det ska kunna göra skillnad i framtiden.
13.30 Hemma igen. Pojkarna är ute och cyklar med Theo. Plockar ur diskmaskinen.
15.10 Bäddar sängen. Möte med Cilla. Ett bra samtal med en mycket god vän. Vill träffa mer.
17.54 Johan kommer hem. Oj då. Redan middagsdag. Johan fixar middag. Tack.
19.30 Möte med delar av okänd familj som vill dela vår sorg. Känns bra att dela. Början på en ny bekantskap? Kommer att göra skillnad.
4 veckor idag.
Funderingar: Sörjer jag normalt? Jag har repeterat krisfaser i Cullbergs bok. Är jag fortfarande i chock eller har jag kommit in i bearbetningsfasen? Hur vet man vad som kommer sen? Är jag för krass och realistisk? Kommer det att göra mycket ondare sen? Känns som en första förlossning. Man är rädd för man vet inte hur det kommer att bli sen…
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, bearbetning
Linnéas strategi
Lösa problemet…”Min dotter är död”
Jag är en målorienterad person som både som läkare och som egen företagare har som uppgift att lösa problem. Först att hitta problemet och sedan lösa det så att alla blir så nöjda som möjligt. Dessutom att förebygga problem så klart.
Nu har jag ett problem som jag ägnar mig åt på heltid. För jag kan inte göra något annat överhuvudtaget. (Imorse t ex var det knepigt att få i mig frukost eftersom min man inte var hemma och hade ställt fram det…).
Mitt problem är att min dotter är död.
Jag ältar det på olika plan.
Det praktiska planet: kontakta olika instanser som försäkringsbolag, se till att begravning, urna osv blir fixat. Skolan, betyg, avboka resor osv. Detta sköter Johan det mesta av.
Att förstå vad hon led av: Jag försöker läsa andras erfarenheter och upplevelser. Egna och sådana med Linnéa. Pratar med olika personer som haft kontakt med henne. Få deras bild. Läsa hennes anteckningar och dagböcker. Kolla igenom våra datorer; vilka sidor var hon inne på, finns det några gömda meddelanden osv Sätta ihop symptom med diagnos. Förstå varför hon faktiskt valde den här utvägen trots att hon hade – enligt andra – alla anledning att fortsätta leva.
Att förstå sjukvårdens fel och brister. Att se vad som gick fel under vårdtiden och varför de släppte ut henne på permission utan att jag hade godkänt det trots att hon var så självmordsbenägen.
Att sörja. Att bearbeta min egen saknad och tomhet. Att ta hand om mina barns sorg och låta dem bearbeta det i en lagom takt.
På nätterna är jag duktig problemlösare. Jag kommer fram till väldigt bra saker. Känslan blir: Ja, men nu förstår jag! Ja – nu vet jag! Toppen- nu vet jag vad jag ska göra.
Men…
Faktum kvarstår…
Linnéa är död.
Linnéa valde att ta sitt liv för att hennes smärta var så stor.
Min älskade dotter som var så otroligt uppskattad av allt och alla tyckte inte att livet var tillräckligt bra för att leva. Smärtan var större än vad livet kunde ge henne.
Det smärtar mig så oerhört att det river och sliter sönder mig att jag inte lyckades ge henne hoppet tillbaka. Att jag inte lyckades övertyga henne med min kärlek, trots att jag gjorde allt jag kunde.
”Problemet är inte problemet utan inställningen till problemet.” Så sa min kloka dotter ofta.
Och nu då? Hur förhåller jag mig till problemet som inte går att lösa?
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, död, självmord, suicid
Oscars brev till Linnéa
Oscar (lillebror (8 år) skrivet några dagar efter att hon dött)
Jag är jättebesviken … på Linnéa.
Jag tyckte om henne. Jag gillade henne som person och hon var speciell, väldigt speciell.
Hon var väldigt trevlig. Hon tröstade mig bra. Hon var en trevlig person att vara med.
Alla tyckte om henne och hon gjorde så där. Det var inte bra. Nu förstår man verkligen att hon var sjuk. För det märktes inte då.
Linnéa gedde mig inte presenten den 8 april på min födelsedag. Hon sa att hon hade glömt den hos sin pappa fast vi vet inte var den är.
Förra veckan klättrade vi i träd och hade det kul. Men sedan hände den här olyckan. Det var väldigt, väldigt tråkigt.
Linnéa dog i en tågolycka. Hon valde det själv att dö.
Jag längtar efter dig Linnéa.
kram
Oscar
Oscars brev som lämnades i kistan:
Hej Linnéa. Jag tycker om dig. När non dör det är då man förstår hur mycket man älskar den personen. Jag vill att du ska leva. du jelpte till mej. Jag lentar efter dig.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, bror, brev, saknad, säjlvmord
Från en bror till sin döda syster…
Det fanns så många saker…
… som jag aldrig hann göra med dig och aldrig hann säga.
Det känns som att jag inte kan fortsätta leva nu. Jag blev besviken. Du var som min tvilling trots att du var 5 år äldre. Du var mitt facit.
Du sa att vi skulle leka men sköt upp det till nästa gång vi skulle ses hela tiden. Till slut fanns det ingen tid kvar att skjuta upp på. Jag ville spela schack med dig men fick aldrig prova att spela med dig för att du sa att jag skulle önska mig en present istället. Men det fanns ingen gång som jag kunde få det i present för att du dog innan. Du var den jag litade på.
Jag blev väldigt besviken när jag läste ditt avskedsbrev.
Jag önskar att jag visste att du var på Musikens Hus ensam så att jag kunde rädda ditt liv. Jag skulle skugga dig på hela vägen och sedan knuffa bort dig från järnvägen.
Min älskade Nean, du var jättesnäll.
Jag har gjort en sång till dig som väntar här hemma som jag gärna skulle vilja ge till dig men som jag inte kan.
Jag gråter nästan hela tiden. Många tårar små rinner till en å. Till slut rinner de över och det finns ingen plats för dem. De kommer hela tiden.
Jag skulle vilja prata med dig själv, men eftersom jag inte kan det så kommer det här brevet till dig som jag vill att du ska läsa om du kan.
din bror
Jonas (10 år) den 2 juni 2008
Trögt…
Vad är det för dag idag? 26 dagar sedan? Solen lyser idag. Känns ju mycket, mycket märkligt. Hur kan solen lysa? Linnéa är ju död!
På fredag ska vi träffa klinikchefen på BUP för att gå igenom den sk händelserapporteringen. Dvs deras egen granskning av vad som hänt och var det har gått fel. De har tagit på sig hela skulden. Det är bra. Det är skönt. Att slippa ha den på sina egna axlar… Undrar hur de personer som tog de avgörande besluten känner sig idag. Måste kännas fruktansvärt. Jag var ju så otroligt tydlig med hur viktigt det var att skydda Linnéa. De var ju lite trötta på mig… Så släpper de ut henne ändå utan bevakning… utan att jag visste om det… Tänk om… Tänk om jag sagt… gjort… sagt… gjort… så kanske…
På med acceptansknappen igen. Linnéa är död. Det går inte att ändra hur mycket man än försöker. Linnéa är död. Det går inte att ändra på. Gå vidare. Minns henne som hon var innan hon blev sjuk. Var glad över de år jag fick. Var glad för de barn jag har. Linnéa är död. Acceptans.
Lästips: Att leva ett liv inte vinna ett krig, Anna Kåver. Om acceptans.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, acceptans, död, självmord
Där hon hoppade…
En hopplös eller hoppfull plats?
På tisdagen efter att Linnéa dött så ringde Senka till mig. Senka är min frissa. Hon har haft enormt tålamod med mig eftersom jag är så otroligt vimsig att jag hela tiden glömmer bort mina möten. Innan Karin blev mammaledig var det hon som höll reda på alla möten. Sedan februari är hon hemma med lille Vilgot men det har faktiskt varit nyttigt för mig att vara tvungen att hålla kolla själv.
Senka ringde för att undra varför jag inte var på plats. Jag svarade att Linnéa tagit livet av sig och att jag glömt.
Igår fick jag ett sms av Senka där hon undrade om jag inte behövde klippa mig. Jag kände hennes omtanke. Jag fick komma direkt. Vad skönt det var.
Linnéa och jag var hos Senka 3 dagar innan Linnéa tog sitt liv. Linnéa ville klippa av sitt långa hår. Hu, vilken hemsk tanke! Hennes fantastiska, tjocka, underbara hår. Linnéa förklarade att hon ville lägga det gamla bakom sig och börja på nytt! Hon hade alltid undrat hur hon skulle se ut i kort hår och det skulle ju snart växa ut igen. – Lät ju fantastiskt om det var så att hon ville lämna det gamla bakom sig. Kändes hoppfullt. Senka hade svårt att klippa av allt, så det fick bli page. Linnéa var ju vacker hur man än gjorde så det blev ju fint det också.
Nu fick jag komma till Senka och fixa till min alltför gråa och slitna hjässa. Senka är rak och varm i en underbar blandning vilket gör att man får fullt förtroend för henne. Jag har klippt mig hos henne en massa år. Linnéa de senaste åren. Dessutom var Senkas familj med Oliver och Nadine aktiva simmare i Linnéas Simskola (www.linnea.se) många år. Hon är en pärla. Inför Senka grät jag nästan hela tiden jag var där. Hon kunde öppna upp mina innersta stängda dörrar.
Efteråt var jag tvungen att åka tillbaka till platsen där det hände, igen.
Linnéa hade valt ut ett bra ställe. Lätt att komma till eftersom järnvägen ligger precis vid vägen utan stängsel. Hon hade cyklat (med BUPs cykel. Jag hade inte låtit henne cykla!) dit efter konserten, med hjälmen på huvudet (ordentlig som hon var). Därefter ställde i hon cykeln vid vägen, tog av sig hjälmen och låste cykeln. Nyckeln till cykeln låg i väskan. Hon satt sedan i buskarna och väntade. När tåget sedan kom. Hoppade hon fram. Tåget kom i 80 km i timmen. Tågföraren bromsade allt han kunde och ljudet av bromsarna hördes lång väg. (Praktikanten som satt bredvid lokföraren såg alltihop. Undrar om han vill bli lokförare nu…?)
Jag gick återigen längs med spåret. Ett tåg for förbi. Oj, vilken kraft! Usch, vad läskigt! Vilket mod man måste ha för att kunna ta ett steg fram, istället för ett steg bak…
Vad letar jag efter? Den skon som jag vet saknades? Något meddelande? Jag vet inte. Jag söker efter alla ledtrådar för att förstå.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, hopp, självmord, död
Faktura från begravningsbyrån…
Linnéas Kista
Det är klart att det måste komma en faktura därifrån. Det fattar jag väl också. Det enda jag visste vad det kostade var kistan. Inget annat fick vi pris på. Kistan kostade 6990:-. En vit kista med Linnéablommor på. Den var jättefin.
”Bilaga till kostnadsinformation/faktura
KISTLÄGGNING:
-resa till och från kistläggningslokalen
-identifikation av den döde (kollade de armbandet runt hennes vänstra handled?)
-hämtning av den döde i kylrum
-iläggning av kroppen i kista
-påklädning av svepdräkt eller egna privata kläder
-bäddning, ev rakning och /eller lätt sminkning vid behov
Summa: 850:- /egna kläder 1060:-”
Linnéa hade egna kläder. Så det blir väl den högre summan då.
”Representant vid personligt avsked, representant vid begravning – samma typ av uppställning.
Fler rubriker:
Balsamering: från 820:-. Balsamering görs för att fördröja en kropps nedbrytningsprocess så att obehaglig lukt inte uppstår….
Bisättningstransport
Planerings och kundsamtal
Byråns kostnader och arvode”
Det är min dotter som det handlar om. Sjukt.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, begravning, kista
Hon är död idag också…
Varje morgon jag vaknar tänker jag på den fruktansvärda dröm jag hade. Varje förälders mardröm – att ens barn är dött. Jag har drömt den förut och den ger upphov till en isande, skärande skräck.
Tyvärr får jag inte vakna upp ur drömmen. Den är sann. Min levnadsglada, goda, underbara dotter finns inte mer. Detta måste jag alltså acceptera. Hur gör man det?
Som förälder ska man skydda sina barn tills de blir stora. Jag har misslyckats. Min dotter valde dessutom själv att inte vilja vara kvar hos mig. Vad kunde jag ha sagt? Vad kunde jag ha gjort? Samtidigt kommer jag tillbaka till samma svar varje gång jag börjar älta detta:
Jag kunde inte ha gjort mer. Jag gjorde faktiskt allt vad jag kunde. Linnéa ville dock inte heller ha hjälp. Hon var så fast besluten att hon skulle dö de sista månaderna. Hon var inte mottaglig. Hon sa: Det är klart att ni blir ledsna ett tag, men det kommer att gå över. Jag förklarade att jag skulle dö av sorg, att det skulle vara det värsta som kunde hända mig. Hon tog det inte till sig.
Den tid Linnéa var inlagd på barnpsyk (13 april till dess hon dog) kändes det som att vi var på olika sidor om problemet. Hon försökte hela tiden hitta sätt att vara ensam på för att kunna ta sitt liv. Hon gjorde 3 försök innan hon lyckades. Jag sa till henne efter det sista försöket den 15 maj att ”jag kommer att göra allt som står i min makt för att hindra dig att lyckas. Jag älskar dig alldeles för mycket. Jag förstår att du kommer att bli arg på mig, men så blir det”. Jag skyddade henne allt vad jag kunde. När man på avdelningen plötsligt bestämde sig för att Linnéa skulle börja skolan igen (vilket kändes helt onödigt med tanke på den höga självmordsrisken) var jag den som hämtade och lämnade de flesta dagar. Om jag absolut inte kunde fick Johan eller min mamma göra det. Vi ville inte ta någon risk alls.
Oj, vad mycket tankar det är…
Onsdagen innan du dog (du dog på en fredag) hade du permission hemma på kvällen som vanligt. Jag fick massera dig på ryggen. Du var fortfarande spänd. Du frågade: mamma, du sa i förra veckan att det fanns tecken på att jag börjar bli bättre… Kan du inte berätta vilka tecken?
Jag drog öronen åt mig igen. Jag ville så gärna ge henne hopp men det kändes som att allt jag sa kunde användas på något sätt jag inte ville. Linnéa som var en mycket intelligent person sa då: ”Mamma, det är väldigt viktigt för mig att bli medveten om det som gör att det går åt rätt håll. Det ger mig hopp.” Jag berättade då att det var positivt att hon planerade framåt. Hon hade fått sommarjobb ute i skärgården i en butik på en ö och skulle om allt gick som vi ville jobba där och bo hos mormor i hennes stuga. Linnéa var jätteglad och stolt över att hon fått sommarjobb. Linnéa hade också dagen innan skrivit en matteprövning för att hon skulle få hoppa över 9ans matte (den klarade hon som en av 60 av 400 som gjort den – men det fick vi veta efter hennes död). Detta var ju saker som visade tecken på att se en framtid. Tidigare hade hon bara pratat om att hon inte skulle fylla 15 år.
De två sista dagarna ägnade Linnéa åt att systematiskt prata framtid med personalen på barnpsyk…
Idag är tydligen en ältande dag… Min rygg värker. Ryggskott för första gången i mitt liv. Jag är ju själv läkare och har haft många patienter med ryggskott… Och hur är det jag brukar säga? Hmm… Ja, det blir nog bra… Ska inte bli passiv bara. Stretcha, gnida in med Iprengel. Det är uppenbart att sorgen sitter i kroppen.
Finns det ett liv efter detta? Eller finns det en tredje dimension? Något mellan liv och död? Kan man få kontakt med de döda?
Inget av detta har jag trott på tidigare. Jag är krass ateist. När man dör är det som blommorna som vissnar, de slängs bort och blir jord.
Men nu finns det en längtan efter att det skulle finnas något mer. Något som gör att Linnéa finns kvar. Hon fattas mig så otroligt mycket.
Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, sorg, saknad, tonåringar, död,
Något ljust… och något ont.
En dag till har gått. Det är helt otroligt. Hur är det möjligt?
Livet liksom fortsätter sin gilla gång trots att Linnéa är död.
Idag har jag: Klätt på mig. Ätit frukost. Lyssnat på en CD. Anders Widmark och Sofia Isaksson. Underbar. Pratat med kuratorn på BUP per telefon om det inträffade. Fyllt i försäkringspapper för att få ut ersättning. Satt på diskmaskinen. Gått en promenad i skogen med Jonas och Oscar. Inte orkat prata med mina omtänksamma vänner som ringt. Känt mig tom. Mörk. Tom.
Dessutom har jag haft ett möte med två författare om en bokidé som jag har påbörjat redan tidigare. Mötet var beslutat innan Linnéa dog och det känns ändå som att det var ännu viktigare att fullfölja det nu. Det var riktigt upplyftande för mig att träffa dessa två dynamiska kvinnor + en väldigt söt hund!
Väl hemkommen får jag ryggskott… Men varför det? Jag är ju bara 39 och ändå hyfsat vältränad…? Sorgen sitter uppenbarligen i kroppen. Och vill göra sig påmind!
