Ludmillas Blogg

Jo det känns.
Imorgon skulle Linnéa ha tagit studenten. Hennes kompisar gör det.
Deras mammor får ordna med plakat, studentmottagning och present. Klänning har köpts in, liksom studentmössan.

Men Linnéa är död så det blir ingenting av det. Snuvad, är jag.

Idag kom AnneMieke med blommor till oss. Hon har en son som tar studenten. Han gick i Linnéas Simskola för drygt 18 år sedan. Han och Linnéa gick också i samma klass på Gluntens Montessoriskola. Men det var ju en hel gymnasietid sedan.

Jag blev rörd över att hon tänkte på oss mitt i deras studentförberedelser.

Tack!

Oj, vad tungt det har varit den senaste tiden.
Jag blev lite förvånad. För det har varit tyngre i år än förra året.

Nu är jag alltså inne på femte året. 4 år utan mitt barn.
Det känns i kroppen.
Jag känner mig matt och slut.
Jag borde vara gladare och piggare än någonsin, men jag känner mig väldigt trött.

Jag har kastats ned i det mörka hålet någon vecka och kravlat runt utan att hitta ut. Det var länge sedan sist, men nu är jag på väg upp igen.

Sammanfattning om hur jag mår 4 år efter Linnéas död:

Kroppsligt:
Före de sista veckorna har jag varit i bättre form än någonsin. Jag har kommit igång och tränat och min vikt är normal igen. Jag äter sunt och tänker på vad för gifter jag stoppar i mig. Jag sover bra och jag arbetar full tid. Jag har ett normalt intresse för omvärlden och jag har en nyfikenhet och känner inspiration och driv igen. Jag skulle säga att jag är tillbaka på ca 85% av min normala kapacitet totalt sett. Kanske blir det aldrig mer, men det är väl bra nog tycker jag. Jag har inga tecken på återfall efter cancern.

Känslomässigt:
Jag är nog lite avtrubbad. Jag reagerar inte lika starkt på saker och ting och det är både glada och ledsna saker. Men samtidigt har jag en ständig katastrofberedskap. Om jag inte hittar någon av barnen där jag tror att de är så kommer det blixtsnabba katastroftankar om att något har hänt dem.

Relationen till Linnéa:
Ilskan är inte alls så stark längre. Jag blir arg om jag tänker på det som hände, men normalt sett är det bara en tomhet och saknad som känns. Jag har nog förstått vad som hände och jag förstår nu också att jag inte var orsaken till att Linnéa tog sitt liv. Det utesluter ju inte att jag inte hade del i det. För det har man ju om man lever tillsammans och jag träffade ju henne bara några timmar innan hon tog sitt liv, och då var hon väldigt arg och upprörd. Det kan ha varit en utlösande situation.

När jag tittar tillbaka på dessa fyra år kan jag sammanfatta dem så här:

Första året:
Förtivlan. Chock. Skuldkänslor. Upprördhet. Ilska. Var helt och delvis sjukskriven. Gjorde allt för att få veta varför detta hade hänt. Fungerade dåligt. Minnet, koncentrationen, oro – känslorna på utsidan hela tiden.

Andra året:
Jag tillät mig att lägga sorgen lite åt sidan. Jag ägnade inte längre 100% åt detta. Jag var gravid och födde Sophie. Och så fick jag cancer och fick behandling för det. Nu kunde jag inte sörja Linnéa. Jag kämpade för mitt liv och mina barns mammas liv.

Tredje året:
Min kropp var väldigt trött efter den hårda behandlingen. Steg för steg skulle jag bli starkare och rehabiliteras tillbaka till arbetet. Sorgen kom först tillbaka mer intensivt och sedan kunde jag leva vid sidan av den.

Fjärde året:
Sorgen har blivit en del av mig. Mossan har växt upp över den vassa tunga stenen i mitt bröst och stenen som fortfarande är lika tung, är inte lika vass och skaver inte hela tiden. Sorgen står inte mellan mig och omgivningen längre. Linnéas död har förändrat mig på djupet och jag är en helt annan människa nu än tidigare – på gott och ont, men kanske mest på gott..?

Jag kommer att skriva ett inlägg inom någon dag som handlar om vad jag kommit fram till vad gäller orsaken till att Linnéa mådde dåligt.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, självmord, ta sitt liv, förlora ett barn, 4 år i sorg

Välkommen!
Du är härmed inbjuden till fest och allvar.
Plats: Cecilias huvud, hennes tankar om allt och alla.
Klädsel: Valfri.

Cecilia är en ung kvinna som vill förändra sitt liv.
Ledd av sin intuition ger hon sig iväg från allt det vanliga.
Du kommer även att möta två hundar,
samt Peter och Tomas.
Tre människor i olika åldrar drar iväg på äventyr.
Mysteriet med livets mening;
personliga och gemensamma livsfrågor…

Jönsson, Marie. Mitt i nuet, mitt i evigheten. En berättelse från Sverige, strax före mobiltelefonernas tid. Books-on-demand. 235 s. Häftad.

Utan att egentligen förstå varför rymmer Cecilia från sina fosterföräldrar. Hon stiger av bussen utan att veta var hon är och börjar vandra på en skogsväg. I en gammal stuga lever den medelålders konstnären Peter. Han tar sig an den vilsekomna sjuttonåringen och genom honom lär hon känna grannen Tomas. Tillsammans gör de tre en både yttre och inre resa som kommer att förändra alla tre.

Två glada hundar har sin beskärda del i historien. Med en del metafysiska fenomen och oändliga diskussioner kring livets mening berättar huvudpersonen Cecilia med ett enkelt vardagsspråk om sina funderingar kring sin existens och om kärlekens villkor.

Författaren, tidigare bibliotekarie, menar att denna debutbok vänder sig till både ungdomar och vuxna och att talspråket och dialogformen gör den tillgänglig även för nysvenskar med grundkunskaper i svenska språket. Den något grunda miljö- och personteckningen, samt det enkla språkbruket, tilltalar sannolikt en tonårig läsare men når inte riktigt fram till den vuxna publiken.

Kristina Albinsson

Bokens websida här…

Idag skulle Sophie berätta vad hennes syskon heter för en förskolefröken.

-Oscar.. och Jonas.
-Sen har du ju storasystrar också, fyllde jag i.
– Ja, Nean som är död och så Emelie, sa Sophie utan att tveka.

Det var intressant att höra hur Sophie 2,5 år på ett så självklart och rakt sätt kunde beskriva detta. För detta är hennes egen ”tolkning”. Hon har inte hört mig svara detta tidigare vad jag vet.

Men hon vet ju.

Tack fina Hanna för bilden.

Men det är kallare.
Än för 4 år sedan.
En annan tid.

Det är tungt nu.

27 maj. En underbart vacker försommardag.
Njutbart. Ledigt.
Samvaro med familjen. Kanottur.
Bad i sjö och pool.
Glada och nöjda barn.

Det är den finaste tiden på hela året. Sommar och ledighet står för dörren. Men ändå…

Ändå så solkas denna underbara tid av det mest fruktansvärda som kunde hända. Nu är det tre dagar kvar av Linneas liv, 2008. Idag är det fyra år senare, men det känns i kroppen. Varenda cell i kroppen minns. Varenda cell i kroppen påminns om värmen, solens sett att skina, lövens sätt att växa och blommorna som finns. Naturen säger att nu är det nära. Nära den dag då allt förändrades. När inget någonsin skulle bli som förr.

Linnéa lämnade oss.
Framför allt så lämnade hon mig. Jag upplever det nog som att hon hämnades. Hämnades för att jag inte lyckades hjälpa henne. Jag är inte längre arg på henne så här efter fyra år. Nu är jag bara besviken. Jag vet att hon var sjuk och att det egentligen inte handlade om mig. Men hon har för alltid tagit ifrån mig en del av mitt moderskap.

Jag trodde att jag var en bra mamma till Linnéa. Jag trodde att jag visste var jag hade henne. Att jag kände henne. Att jag visste var jag hade vår relation. Att hon tyckte om mig. Hon lät mig tro det. Det är jag arg på. Jag fick aldrig någon chans att förstå.

Men det var ju inte det som det handlade om… Får jag påminna mig om igen…

Linnéa var sjuk. Linnéa bar på tunga hemligheter. Tunga hemligheter som hon inte berättade för någon. Ingen. Hellre dog hon.

Mors dag.
Ett hån mot mig!?
Att jag ens vågat leva vidare och vara mamma…

Hur ska man veta? Hur ska man våga? Hur ska man tolka? Vad ska man reagera på? Vad är normalt? Vad är tecken på något fel?

Jag kommer alltid att överreagera och läsa mellan raderna.
Jag kommer alltid att vara osäker på mina barn.
Jag kommer aldrig mer att kunna lita på mina instinkter.
Jag kommer alltid att vara beredd på det värsta. Katastrofen. Igen.

Sådana här tankar översköljer mig en underbar försommardag som denna.

En mors dag i paradiset.

För en vecka sedan var vi i London med barnen. Jag har varit i London flera gånger tidigare och älskar staden. Den är så härlig att strosa i och stämningen är bra tycker jag.

Nu hade vi två dagar där och två resdagar. Vi flög med Ryanair från Västerås. Det fungerade faktiskt väldigt smidigt. Det var bra förbindelser från Stanstead flygplats till London. Vi bodde centralt och bra vid Hyde Park. Gångavstånd till det mesta. Och så kunde man hoppa på en dubbeldäckare eller ta en taxi också.

Gilly Hicks

Första dagen promenerade vi på Oxford Street och Regent Street. Här råkade vi ut för ett PR-jippo som var riktigt kul. 3 öppna dubbeldäckare fulla med killar i shorts slängde ut mängder med fina trosor från Gilly Hicks till de som gick på gatan. Oj, vad folk kastade sig på dem. Även vi. Sedan stog vi där med 29 trosor. Jag får väl lotta ut dem på bloggen. 😉

Leksaksbutiken i fem våningar, Hamleys, fick ett långt besök. Sedan hoppade vi på en buss som tog oss via Picadilly Circus och Trafalgar Square till Towern. Här strosade vi omkring och såg även kronjuvelerna.

Från Towern tog vi båt till Big Ben och parlamentshuset. Sedan var det dags att leta upp någon mysig Pub för att äta middag.

Tom Cruise och jag

Andra dagen gick vi först till Madame Tussauds vaxmuseum och sedan till Sherlock Holmes museum. Efter en lunch i parken utanför Buckingham Palace tog vi oss till Pariserhjulet London Eye och såg staden uppifrån. Därefter hann vi med en kort shopping innan vi åkte tillbaka till hotellet.

Oscar och Jonas har vuxit om mig nu.

En härlig och händelserik helg med mycket kvalitetstid med barnen!

Läs även andra bloggares åsikter om resa, weekend, resa med barn, London, Big Ben, Madame Tussaud, London Eye, Tower of London,

Förkortningar är en vanlig källa till osäkerhet bland skribenter. Ska man förkorta uttryck och hur gör man det i så fall på rätt sätt? I dag sms:ar, chattar och twittrar vi dessutom som aldrig förr. I och med det har det dykt upp de mest uppfinningsrika förkortningar – vissa så påhittiga att bara en tonåring kan utläsa dem. Men kan man förkorta hur som helst och var som helst? Finns det några särskilda regler att hålla sig till?

Ja, huvudregeln är faktiskt att inte förkorta alls. Det kan låta drastiskt, men faktum är att förkortningar oftast bara underlättar för den som skriver. Sällan gynnar förkortningarna läsaren – tvärtom visar undersökningar att förkortningar i en text bara tvingar ögat att stanna upp och på så vis stör läsningen. Det är inte heller säkert att läsaren alltid vet vad förkortningen står för. Det gäller särskilt när man förkortar namn eller branschspecifika uttryck. Rekommendationen är alltså att skriva ut orden i så stor utsträckning som möjligt.

Men det finns tillfällen när förkortningar kan vara befogade. Till exempel i tabeller där det är ont om utrymme. Eller i punktlistor. Och då finns det några bra riktlinjer att hålla sig till:

1. Avbrytningsförkortningar
Man bör använda punkter för att visa var man har brutit av ett eller flera ord. I förkortningen t.ex. är det orden till och exempel som blivit avbrutna. Ibland används mellanslag för att markera avbrytningen, men punkter är mycket tydligare.
Så här kan det se ut då:
Bland annat – bl.a. Det vill säga – d.v.s. Och så vidare – o.s.v. Med flera – m.fl.
På grund av – p.g.a.

2. Sammandragsförkortningar
Man bör däremot inte använda punkter för sammandragsförkortningar som tfn (telefon) eller nr (nummer). Då har man ju inte brutit av ordet, utan använt bokstäver från olika delar av det.

3. Förkortningar som fått ordstatus
Det finns också så kallade initial- förkortningar som utläses som vanliga ord eller som blivit mycket etablerade i allmänspråket. Exempel på sådana är hiv, cd, mc, syo och vd. Sådana skrivs utan punkter med små bokstäver. Initialförkortningar med namnfunktion, till exempel Saco (Sveriges akademikers centralorganisation), skrivs med inledande stor bokstav.

Månadens fråga

Fråga: Kan man verkligen kan använda ordet spendera om tid? Till exempel så här: ”Vi spenderade en helg i Paris.” Borde det inte heta att vi tillbringade en helg i Paris? Är inte att spendera tid en direktöversättning från engelskans to spend time?

Svar: Jo, det kan man tycka. Det här är en uttrycksanvändning som retar många. Men i dag använder vi en mängd olika metaforiska uttryck för att beskriva tid som en värdefull tillgång. Vi slösar tid, vi sparar tid, vi vinner tid, vi stjäl tid – vi kanske till och med lever på lånad tid. Därför är det rimligt att vi också kan spendera tid på något. Men vi kan hålla med om att ”tillbringa” ändå fungerar bättre i vissa sammanhang. Om inte annat slipper man reta upp sin läsare i onödan, vilket kan vara nog så värdefullt.

———–
Klarspråksspalten ger dig tips och inspiration i olika språkfrågor. Den skrivs varje månad av examinerade språkkonsulterna Ingetora Gumbel och Petronella Törnevik från Klarspråkskollen AB. Välkommen att höra av dig med språkliga funderingar till info@klarsprakskollen.se!

Läs även andra bloggares åsikter om språkregler, språkkonsult, förkortningar, Klarspråkskollen