Ludmillas Blogg

Här kommer en artikel från Tidningen Pralin 12 maj som jag tycker beskriver saknaden efter någon nära, så bra.

Text: Ragna Fahlander
Foto: Kjell Jansson
————————

Det är som på film, den där scenen. Familjen som samlas hemma på Lidingö för att fira yngste sonens 21-årsdag. Presenterna som ligger framme, lillebror som bara skulle åka hem och duscha, som inte kommer tillbaka.

Till slut åkte Karin Wigren med pappan hem till Johans lägenhet. Bilen stod där, dörren var låst, men Johan öppnade inte. Karin hade en otäck magkänsla, för första gången i sitt liv ringde hon 112, polisen kom, och ambulansen, men det var för sent.

– Det finns ett innan, och ett efter, säger Karin.

Sedan ett år bor hon i Mora, tillsammans med sambon Fredrik och dottern Ella som fyllt tre. Ett annat ”hemma” är fortfarande Lidingö där hon växte upp. När Pralin kommer på besök har hon just varit där för att tillsammans med familjen sätta blommor på Johans grav. Hans födelsedag och dödsdag är den 7 april.

– Jag brukar säga att jag har två bröder, en i himlen och en på jorden, säger Karin Wigren och kallar sig pareringsdrottning. Det är alltid svårt att veta när hon ska berätta, ibland säger hon bara att en bror dog, självmord är fortfarande tabubelagt och gör folk illa berörda.

– Det pratas inte så mycket om självmord, men det är viktigt att folk känner att de inte är ensamma.

Det finns ett innan, när Karin var en bekymmerslös 27-åring, en reseledare som levde för dagen. Men så bröt polisen upp dörren till Johans lägenhet, och allt blev mörker och trauma. Familjen hade inte fått någon förvarning, inga depressioner, inga sammanbrott, och inte heller något självmordsbrev.

Det kommer ett efter.

– Jag såg min familj rasa samman. Jag blev tjejen som hade förlorat sin lillebror i självmord. I början var vi i total chock. Det kändes som jag var med i en dålig dokussåpa, där alla plötsligt visste vem jag var och vad som hade hänt. Det kändes som om alla tittade bort och var rädda för att mötas.

Varför gjorde han det? Det är förstås frågan som alla ställer, som inte får något säkert svar.

– Han var en skör personlighet, konstnärlig, gick musikestetiskt gymnasium och trivdes jättebra med det. Men det finns ett stort glapp de där åren mellan 20 och 25, när osäkerheten är stor, på väg ut i arbetslivet.

Efter – det fortsätter länge för dem som lever vidare. Det tog många år innan Karin kände att hon kunde andas igen.

Direkt efter självmordet fick familjen besök av ett kristeam. Senare blev Karin erbjuden samtal som hon gick till, men det gäller att hjälpen kommer när man är redo att ta emot den, och att det klickar med den som ska hjälpa. Hon gick också i samtalsgrupper med Spes. Karin Wigren känner att det varit mycket prat, utan att hon fått den hjälp hon behövde, och att hon fick ta för stort ansvar själv när det gäller att hitta rätt stöd. Till slut fick hon kontakt med psykoterapeuten Göran Gyllenswärd som under många år arbetat med sörjande barn och vuxna – han hjälpte Karin att gå vidare.

– Det kan vara svårt att stötta varandra i en familj, alla har sin egen sorg och sin egen relation till den som dött. Och det jobbigaste är nästan att se dem man älskar sörja.

Har hon varit arg på Johan? Nej, inte egentligen, möjligen för att han lämnade kvar familjen med den stora sorgen och saknaden. Skuld är en vanligt i samband med självmord? Jo, kanske har Karin känsla av att hon som storasyster skulle ha sett, och hunnit förhindra det som hände.

– Min bror Thomas är så klok, han sa tidigt att han aldrig skulle bli bitter. Jag förstod det inte då, men nu förstår jag. Livet går vidare, jag är glad att jag haft Johan som bror, han var lugn, skör och intelligent, spelade Chopin på piano, paddlade kajak, läste böcker…

– Johan skulle inte ha velat att jag var ledsen, det låter klyschigt, men så är det.

Hon har vänner som hon kan prata med, och så sambon förstås. Dottern Ella har gett henne livsglädje tillbaka. Karin brukar berätta för henne om brodern som är en ängel. När treåringen var med och satte blommor på graven på påskafton förstod Ella på något magiskt vis att de alla skulle komma tillbaka nästa år. Det hjälper att ha positiva människor och tankar omkring sig. En bot mot sorgen är också att motionera – boxas i gymmet, springa och frigöra endorfiner.

Karin Wigren minns sista gången hon hörde broderns röst, i bakgrunden, när hon ringde hem till föräldrarna.

– Mamma frågade om jag ville prata med Johan, men jag sa att vi ändå skulle ses senare. Det ångrar jag. När man mist en person förändras man, jag var stressigare förr, nu tar jag mig tid på ett annat vis.

Karin har fortfarande kvar den där champagneflaskan hon skulle ge Johan på 21-årsdagen. Efter sex år står den fortfarande oöppnad hemma i villan, men hon vill inte lägga locket på sina känslor.

– Sorgen och smärtan går aldrig över, men man lär sig leva med den, säger Karin som tycker att det är viktigt att människor vågar möta den som sörjer.

Karin berättar om ett mejl hon fick från en gammal klasskompis för några år sedan, som skrev om sin rädsla, att hon inte vetat vad hon skulle säga, rädd att göra fel.

– Jag tror att när man möter någon i stor sorg, så ska man inte titta bort utan visa att man bry sig, man kan fråga hur den mår och beklaga sorgen och säga att man finns där… Visa värme och omtanke, säger Karin Wigren som saknar sin lillebror varje dag, men som numera kan tänka på honom med glädje, trots sorgen.

SPES
Spes som på latin betyder ”hopp” är ett riksförbund för anhöriga och närstående till någon som tagit sitt liv. Förkortningen står för Suicidprevention och efterlevandes stöd.
Föreningen vill öka kunskapen om självmord som ett samhälls- och folkhälsoproblem samt motverka fördomar och tabuföreställningar.

”Att prata om självmord är ett skydd för livet” skriver Spes i en broschyr.
Broschyren finns att ladda ner på www.spes.se

———
Lästips: Tröstebok För dig som är drabbad av självmord.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta livet av sig, ta sitt liv, sorg, saknad, sörja, mista en bror, Karin Wigren, Tröstebok

Vi hör ofta om en psykiatrivård som inte fungerar och som gång på gång sviker sina patienter. Jag blir också mörkrädd när jag läser bloggar av människor som ligger inlagda där de skriver om överbeläggningar, 3 patienter på 2 manna rum, personal som de upplever straffar mer än hjälper. Endast förvaring av patienter utan behandling mer än mediciner som inte följs upp ordentligt.

Jag vill ge en annan bild av den vård jag får. Jag har sedan jag var barn lidit av depressioner och posttraumatisk stress. Som 16 åring utvecklade jag ett självskadebetende och mådde fruktansvärt dåligt. Just där och då fungerade inte psykvåren och inte heller vården på de behandlingshem jag kom till.

Efter värsta turbulensen levde jag några år med ro i livet. Men 2006 i samband men en fysisk skada och operationer utvecklade jag manier och levde i en blandning av dessa tillstånd fram till för 8 månader sedan. Jag fick ingen bra vård och när jag och min sambo som kommer från ett grannland flyttade till en mindre stad i det ”nya” landet och jag fick hjälp i något som de kallar det affektiva teamet.

Ett team som är specialister i bipoläritet och som jobbat med allt från mina allvarliga självmordstankar till strategier och att ge kunskap. Ganska snabbt upptäckte de att jag även led av psykotiska symptom och jag hänvisades vidare till ett team som inte fungerade fullt lika bra. Det resulterade i en inläggning på en avdelning som kom till att förändra mitt liv. Vi är 20 stycken på avdelningen. Vi har alla eget rum och eget badrum. Vi har en lugn miljö och utbildad personal i allt från KBT till socionomer som hjälper till med det praktiska, till sjuksköterskor med långa vidarutbildningar i psykiatri. Och sist men inte minst, en psykatier som verkligen lägger hela sin själ och sitt hjärta för att hjälpa oss och som vi träffar varje vecka.

Dagen består av rutiner, allt efter den enskildes möjlighet att delta. Vi har dagliga samtal med våra kontaktpersoner och jobbar också med KBT med de sköterskor som är utbildade i det. Alla veckans dagar har man dessa samtal och de kan bestå av allt från ren behandling och reflektioner till småprat om allt som finns utanför den värld vi lever i. Vi pratar om våra husdjur, om hemska upplevelser i barndomen, om strategier och om våra sjukdomar. Jag utreds för Schizoaffektivt syndrom och det är en längre utredning för att verkligen få den rätta diagnosen och den rätta behandlingen. Det är en trygg stämmning och det finns alltid någon personal att gråta ut hos eller en kram och trygghet att ”tanka”.

Jag som i början var självmordsbenägen fick bo på den här öppna avdelningen men endast gå ut med personal under den första månaden. Sakta men säkert togs hela tiden nya beslut och jag fick börja gå runt huset själv. Jag fick efter en tid gå ut med kompisar som fick hämta och lämna. Vi talade öppet och utvärderade varje steg. När vi alla kände oss trygga i beslutet fick jag kortare stunder på dagen när jag fick röra mig själv ute och kunde efter en tid även få permissioner. Det gick aldrig att lura till sig utgång då det är väldigt uppmärksamma på dessa tecken.

Jag skriver inte det här för att glorifiera, utan för att berätta om en psykvård som trots allt fungerar. Som räddar liv i stället för att stjälpa. Om personal som brinner för sitt arbete och om hjälp som jag aldrig trodde jag skulle få och som har gett mig hopp om ett bra och fungerande liv.

Jag är 30 år nu och känner och vet att jag har många bra år och ett liv framför mig även om jag har mina psykiska problem att slåss med. Jag som var säker på att mitt liv skulle slutade allt för tidigt vände helt plötsligt och blivit ett liv jag gärna vill leva.

_________________________________________________
Tack för att du ville skriva om dina positiva erfarenheter. Det är väldigt viktigt att framhålla att det visst finns fungerande psykiatri. Det är mycket skönt att få ta del av din positiva framtidstro och hoppfullhet och jag önskar dig allt gott från det innersta av mitt hjärta.

Läs även andra bloggares åsikter om mani, depression, affektiva teamet, psykiatri, affektiv sjukdom, psykos, bipolär sjukdom, manodepressivitet, fungerande psykiatri

Jag är en helt vanlig normal tjej på 44 år, mamma till tre barn, varav två i livet och en ängladotter. Har jobb, vänner, familj och är precis som vem som helst.

I oktober 2007 förlorade jag min 16-åriga dotter i självmord.
Hon gjorde på samma sätt som Ludmillas dotter Linnéa gjorde. Jag ligger alltså 8 månader före i tiden mot Ludmilla.

Det blev en hel del förändringar för vår familj. Vi ville inte bo kvar i huset där vi dagligen såg platsen där Jessica omkom, så vi sålde huset och köpte en insatslägenhet i stan istället.

Efter ett tag blev det som ofta händer i familjer som har förlorat barn. Äktenskapet klarade inte förlusten av Jessica och vi utvecklades åt olika håll, så jag flyttade ifrån maken och yngsta sonen som bodde hemma. Hösten 2011 fick jag en egen lägenhet att boa in mig i.

Jag har sedan långt innan Jessica dog ätit antidepressiva för en lindrigare depression men hade slutat med dem strax innan hennes död. Nu hamnade jag i detta vakuumtillstånd igen, började med antidepressiva Venlafaxin 75 mg. Kände mig bättre av dem och blev lite avtrubbad kändes det som. Under våren som kom blev jag tröttare och tröttare. Jag har alltid lidit av vårtrötthet och ögonen känns som grus denna årstid. Jag är trött, jag får ingenting gjort och energin rinner av mig lika snabbt som den kommer på mig. Jag tog då ny kontakt med öppenvårdspsyk och fick en samtalstid hos den kontakt jag haft tidigare. Vi pratade mycket men jag kände att jag hamnade längre och längre ifrån verkligheten. Jag minns att jag pratade med en kompis som stod mig nära om hur jag mådde, och hur tom jag kände mig invändigt och hur jag längtade efter att gå till Jessica. Ändå hade jag insikten att jag måste söka hjälp om det blir för mycket grubblerier, lovade jag henne att den dagen jag inte orkar mer så söker jag hjälp.

En lördag skulle vi åka till en inredningsbutik och kika. Då slog ångesten till i bröstet på mig rejält, jag kippade efter luft, var handlingsförlamad och grät. Ångesten rev och slet i bröstet och jag trodde jag skulle dö. Min vän tog mig till akutmottagningen som skrev en remiss till psykakuten i Säter. (Vi bor i Avesta men tillhör psykjouren i Säter.) Där träffade jag en läkare som omedelbart beodrade inläggning. Jag min väninna och exmake som hade följt med följde med in på avdelningen. Det kändes skrämmande, jag skulle ligga på slutenvårdspsyk och jag såg hur dörren slog igen bakom mina nära när de skulle åka hemåt medan jag skulle vara kvar bakom den stängda dörren. Jag var rädd. Rädd för att det kändes ovant och skrämmande. Jag kunde inte ta mig därifrån själv och fick bara gå ut från avdelningen tillsammans med personal eller anhöriga. Man höjde mina Venlafaxin till 150 mg och satte in Mirtazapin 30 mg. Efter en vecka fick jag åka hem.

Efter nästan en vecka kände jag mig orkeslös och ledsen igen och kände att jag ville inte vara med mer, för blev ju bara bättre en kort stund. Jag åkte till öppenvårdspsyk och berättade att jag hade bara lust att ge upp allt, fanns inget som gav mig något, jag önskade att jag kunde avsluta allt. De skickade mig åter till Säter psykakuten. Återigen inlagd bakom den stängda låsta dörren. Man höjde nu dosen Mirtazapin till 40 mg och beslutade om att ge en serie ECT=elektrokonvulsiv terapi. Det beslutades att jag skulle få en serie om 6 st elbehandlingar.

Jag var inne på psyk i 2 veckor innan jag kunde vara så pass att åka hem, då hade jag ialla fall släppt tankarna på att avsluta mitt liv. Jag var nu alltså så pass sjuk psykiskt att jag önskade att jag kunde få dö och slippa smärtan inombords. Det var alltså ungefär så här som Jessica mådde innan hon dog… Jag fick 6 ECT:er medan jag låg inne, sen beslutades att jag skulle få en serie till fast polikliniskt.

Jag är alltså psykiskt sjuk.
Jag har en depression.

Jag har vårdats 2 gånger i sluten psykiatrisk vård och jag skulle inte tveka att lägga in mig igen om så behövs. Än är jag inte fri från depressionen. Jag kanske behöver läggas in ytterligare en period och kanske behöver jag ytterligare en serie ECT innan jag är helt fri.
Det känns som jag har en bra bit kvar men jag känner att jag går åt rätt håll. Har 2 gånger kvar med ECT sen är den andra kuren över. Jag inser att mina höga doser antidepressiva kommer få stå kvar, jag behöver ju dom. Jag kommer behöva vara ytterligare sjukskriven, åtminstone så pass läge jag får elbehandling. ECT får jag 3 gånger i veckan nu när jag är sjuk, måndag, onsdag och fredag. Det sker i narkos och sänder in kortvarig elektrisk stimulering i hjärnan. Detta utlöser en epileptisk aktivitet och återställer aktiviteten i hjärnans signalsystetm. Det enda jag kan märka efter behandlingen är tendens till huvudvärk någon gång samt att man är lite förvirrad och inte riktigt kommer ihåg saker men det kommer snabbt tillbaka. 1 dag i veckan har jag min samtalskontakt med öppenvårdspsyk.

Jag är alltså en helt vanlig normal tjej, förutom att jag mår dåligt invändigt och medicinerna behövs för att få mig på rätt köl. Jag har en lång väg att gå men tänker ta mig igenom den.

Jag måste för mina barns skull, de ska inte behöva mista sin mamma i självmord också.

Jag är fullt medveten att många bedömer oss psykiskt sjuka som lite udda människor, men kan lova att jag är fullt normal, klär mig normalt, har normalt hemma och kan sköta mitt hem. Det enda avvikande är att jag för tillfället är psykiskt sjuk.

Jag är sjuk i själen.
Just nu.

——————-
Tack min fina vän för att du delar med dig. Du betyder mycket för mig och har varit en stor hjälp för mig i min egen sorgeprocess.

Om du vill läsa mer om det Lisa går igenom kan du följa hennes blogg här…

Läs även andra bloggares åsikter om depression, ångest, panikångest, ECT, bipolär, självmord, självmordstankar

Cendrine Bursztein Lipsicas, doktorand vid NASP, har tillsammans med internationella forskare studerat frekvensen av självmordsförsök bland invandrare i Europa och jämfört med frekvenserna självmordförsök i värdlanden. Material hämtades ifrån WHO/EURO Multicentre Study on Suicidal Behavior och omfattade totalt 27 048 självmordsförsök, varav 4 140 av invandrare. Hälften av de 56 invandrargrupper som studerades hade signifikant högre frekvenser av självmordsförsök jämfört med befolkningen i respektive värdland. Man fann ett signifikant samband mellan frekvenserna av självmordsförsök för invandrare, uttryckt som funktion av födelseland, och självmordsfrekvensen i respektive födelseland. Resultaten antyder att självmordsförsök och fullbordade självmord är närbesläktade handlingar, skriver författarna som också påpekar att fynden är av stor vikt vid utformandet av suicidpreventiva åtgärder.

Bursztein Lipsicas har även tillsammans med ett europeiskt forskarteam undersökt könskvoterna för självmordsförsök hos europeiska invandrare och jämfört med könskvoterna för självmordsförsök i värdländerna. Undersökningen omfattade 21 417 självmordsförsök varav 3755 var utförda av invandrare av 23 olika nationaliteter. I genomsnitt var könskvoterna för invandrare av samma storleksordning för invandrare som för den inhemska befolkningen i värdländerna. Uppdelat i kategorierna värdfolk, europeiska och andra västerländska invandrare, icke-europeiska invandrare och ryska invandrare uppenbarades emellertid signifikanta skillnader. Hos icke-europeiska invandrare var självmordsförsök vanligast bland kvinnor medan majoriteten av självmordsförsök bland ryska invandrare och invandrare från Curaco, Iran, Libyen och Sri Lanka utfördes av män. Fördjupade studier inom detta område skulle kanske kunna belysa mekanismerna bakom könsparadoxen för självmord, skriver författarna.

Rigmor Stain, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, ta sitt liv, invandrare och självmord, NASP, forskning kring självmord, suicidprevention

Är du en av dem som känner dig granskad, ifrågasatt och kritiserad när du ska tala inför andra?
Känns det som att folk granskar dig så fort du hamnar i fokus och att kanske t o m är hungriga vargar som väntar på att få hugga så fort de får chansen?

Talrädsla som kan vara en del i Social fobi är mycket vanligt.

Psykologiguiden har just nu en serie för att hjälpa dig som har de här problemen. Läs mer här…

I samarbete med UR ges en serie med avsnitt ut. Det första avsnittet är här…

I korthet går behandlingen ut på att utsätta sig för det som är jobbigt, i små små steg efter en förutbestämd hierarki (en utmaningstrappa med olika svårighetsgrader).

Man ska sedan identifiera sina säkerhetsbeteenden dvs de tricks som man gör för att det ska kännas lättare. Men dessa förvärrar problemen. De gör att man verkar förvirrad, ser konstig och osäker ut istället för det man tror, motsatsen. Det kan vara att pilla på telefonen, att titta ned i golvet, att förbereda sig extremt noga, att titta noga på hur publiken reagerar eller något annat mer eller mindre tydligt. Det är viktigt att identifiera dessa beteenden för att kunna bryta dem. Det är nämligen de som håller svårigheterna vid liv. Läs mer här…

Sedan handlar det om att utsätta sig för situationer med en ny insikt i hur tankar, känslor och beteenden hänger ihop och att göra på ett annat sätt än man brukar.

KBT är en effektiv metod för att hjälpa personer med talrädsla och social fobi.

Läs även andra bloggares åsikter om social fobi, social rädsla, blyghet, talrädsla, KBT, exponering

Idag är Sophie 2,5 år gammal.
Linnéa har snart varit död i 4 år.
Det hade gått 1,5 år när Sophie föddes. Sedan blev jag sjuk. När två år hade gått hade jag hunnit föda Sophie och hade haft cancer och blivit frisk.

Perspektiven blir sneda och konstiga och samtidigt helt rätt och riktiga.
Men livet är märkligt, som sagt…

Sophie fortsätter att lysa upp vår tillvaro som en sol.
Hon är en sådan källa till skratt, värme och glädje.
Små barn har en förmåga att tvinga en till nuet och ser livet genom nya ögon. På ett fullständigt öppet och livshungrigt sätt. Allt är spännande!

Sophie har ett mycket välutvecklat språk. Det underlättar verkligen i kommunikationen och är dessutom otroligt spännande att få ta del av en liten människas innersta tankar.
Hon berättar hur hon känner i olika situationer på ett nyanserat sätt. T ex så sa hon till mig häromdagen när hon hällt ut några liter vatten på köksparketten som jag försökte torka upp:
-Mamma jag blir ledsen när du är arg på mig.
Jag tittade förvånat upp på henne för jag var inte alls arg, men insåg att mina bekymmersrynkor nog hade dragit ihop sig i pannan.

Sophie berättade igår:
-Nu kissar du på mitt kiss. Ditt kiss ligger ovanpå mitt kiss. Mitt kiss ligger under ditt kiss.

Ikväll funderade hon på:
-Vad finns under govlet? (ibland pratar hon inte helt rent).
-Tja, vad finns där… jord och sånt?
-Ja mamma. Och maskar. Och frön. Jag tycker om maskar. Men de kan inte komma in genom govlet. Det är hårt.

Sophies älsklingsfärg är gult. Som solen. Som maskrosor. Hon säger att ”det är så vackert mamma!”.

Sophie skolades in en hel termin på dagis. Hon behövde det. Det var en ovanlig situation både för oss och för förskolepersonalen. Som tur var så hade vi möjlighet att ta det i Sophies takt. Nu går hon 3 timmar om dagen och blir hämtad av sin barnflicka vid lunch. En gång i förra veckan var hon kvar till kl 14.30 då mormor hämtade henne.

Sophie älskar sin mormor! Och det är verkligen inte så svårt. Mormor var ju väldigt delaktig i Sophies liv redan när Sophie var riktigt liten och jag låg på sjukhuset och den tid som jag var sjuk. Det är en stor trygghet att Sophie tycker det är så bra att vara med mormor.

Sophie tycker väldigt mycket om att läsa böcker. Hon kan flera bokstäver. När hon kom och bad att jag skulle läsa fjärde boken på raken häromdagen sa jag att jag tyckte hon kunde läsa den själv så kunde vi läsa tillsammans sen igen. Då tittade hon på mig som om jag inte förstod något alls och sa:
-Men mamma, jag kan ju inte läsa…
Lilla gumman. Så tänkande och medveten om allt.

Sophie pratar mycket om döden.
Hon vet ju att Linnéa är död.
-Då blev jag så väldigt ledsen, säger hon.
-Men Sophie, då fanns ju inte du.
-Å stackars mig!

Häromdagen köpte vi ”Herr Muffin”, en bok om ett marsvin som dör. Hon tycker mycket om att läsa den. Och ”Dödenboken”.

Men mest tycker hon om att sjunga och läsa och gult. Och blommor. Och att vara en mamma.
-Snart får jag en bebis. I min mage som kommer ut ur min snippa och äter på mina bröst, säger hon och tar nallen och lägger till bröstet på henne.
-Ja, men först måste du bli stor.
-Jag ÄR ju stor! (för det säger vi ju hela tiden att hon är)
-Ja, men ännu större. Och så måste du träffa en pappa som kan spruta in pappafrön…
-Jag har ju redan en pappa..!
-Mja… men en annan pappa. Som är lika gammal som du… Och sen känns det som att det blir för knepigt att reda ut.

Sophie sover en liten stund på dagen de flesta dagarna.
Hon slutade med blöjor på påsklovet från den ena dagen till den andra både på dagen och natten.
Sophie dricker fortfarande väldigt mycket välling och äter lite annan mat.
Hon har storlek 98-104.
Sophie ska sluta med napparna till sommaren.

När Sophie säger till mig:
-Mamma jag älskar dig, och jag är så glad att du finns…
Så känner jag att jag nog fått fram mitt budskap till henne.

Tack Sophie för att du finns! <3

Läs även andra bloggares åsikter om Sophie 2, 5 år, småbarnsåren, 2, 5 år,

En morgon vaknade jag upp och insåg plötsligt att jag hade förlorat något oerhört viktigt i mitt liv. Det hade tagit mig 13 år att insjukna, och ytterligare flera år att förstå att jag var sjuk. År av sorg, besvikelse, förtret och tårar, men även mycket glädje. Sedan följde en kamp för att reda ut insikten.
Den kommer jag aldrig att glömma…

Under åren som har gått har jag medicinerat, gått i terapi, arbetstränat och jobbat med mig själv och mitt inre. Jag har gått på läkarbesök, utredningar, möten med arbetsförmedling och försäkringskassa. Jag har provat massage, healing och andra alternativa behandlingar. Jag har gråtit, haft ångest och självmordstankar. Jag har befunnit mig i alla möjliga sorters tillstånd.

Men jag har också emellanåt haft en drivkraft och egen förmåga att gå åt ett håll –framåt. Ibland två steg bak och ett fram. Sakta, långsamt på vägen. Framför allt har jag bearbetat andras åsikter om människor som lever med psykisk ohälsa.

Fördomar och okunskap gör att det är svårt att bli hel i denna sjukdom. Många ser det som en människa som är hypokondriker och inte vill arbeta. Eller kanske någon som inte har ”alla hästar hemma”. Jag är precis som alla andra och är en intelligent kvinna, det enda som skiljer oss åt är att jag har en sjukdom som sitter i det egna ”jaget”.

När jag har mina skov blir jag helt apatisk och kan ligga i sängen i timmar, oförmögen att ta mig upp. Att ta sig in i duschen är ett sådant krafttag att Hulken borde infinna sig. I min bipolära sjukdom dominerar ångesten och depressionen. När ångest inträder äter jag inte, jag klarar inte min vardag utan lever på flingor och fil. Jag sover mer, kan ligga och stirra in i väggen i timmar. Ångesten är så stark att jag bryter ihop och gråter. Jag har lärt mig att ta mina lugnande mediciner i tid, men ibland hoppar jag över det. Det är helt enkelt skönt att få bryta ihop.

Det finns ytterligare en period i min sjukdom. Perioder där jag är upprymd, manisk, och inget kan hindra mig. Jag tror inte att jag är Gud, men jag har svårt att se mina begränsningar för vad som är bra och dåligt för mig. Jag bara trycker på gasen, bromsen är inte ett alternativ. Jag var glad över att jag inte tappar omdömet helt när jag har maniska perioder. Jag blir helt enkelt mer kreativ och får mer gjort. Nackdelarna är att jag är konstant irriterad och vill att folk runt omkring mig ska backa tillbaka.

VARFÖR JAG SKREV DU HÄR BOKEN?
Det är en vanlig fråga jag får. Förutom mitt eget behov att få ut allt inom mig så har resultatet blivit en bok som budbärare. Jag skriver utelämnade och naket och lämnar inget åt fantasin utan så här är det att känna och leva med bipolär sjukdom. Mitt mål är att kunna hjälpa andra. Min bok är riktigt nödvändig idag. ”Med mitt liv i mina händer” var något jag behövde få göra. För mig handlade det aldrig om ”bara en bok” och jag är glad att jag har skrivit den.

Jag skrev den här boken för det handlar inte bara om mig. Det handlar om att belysa ett stort folkhälsoproblem. Det verkar finnas ett kollektiv skam över att vara psykisk sjuk. Kunskapen är inte tillräckligt etablerad även om det gått framåt. Jag tycker det är ett samhällenligt ansvar.

Jag skrev den här boken öppet för att försöka slå hål på fördomar mot den rädsla och okunskap människor har kring psykisk ohälsa. Min berättelse känns inte omotiverad utan det finns alltid någon som kan förlika sig med den och kanske förmår sig söka hjälp samtidigt som skam- och skuldkänslorna släpper.
Skammen över att man inte är lycklig leder till att man anklagar sig själv. Det är dags att ändra attityd till oss psykiskt sjuka. Det är ett bland det viktigaste och svåraste att tillföra dagens samhälle.

Jag gick in i en djup depression mitt i livet. En evighetskarusell pågick i sjukdomens självmordstankar, ångest, depression och manier som började. Hela mitt liv ändrades och jag blev tvungen att göra om mitt sätt att leva. Det känns ungefär som ett barn som nyss lärt sig att gå. Vinglande och landar på rumpan.

Med min bok ”Med mitt liv i mina händer” vill jag föra vår förståelse för bipolär sjukdom till en ny nivå. Mina detaljerade beskrivningar om vad känslan innebär att vara psykisk sjuk är främmande för många. Smärta, läkarbesök, terapi, mediciner och enträgna skrik och böner kan ibland vara vardag. Tidvis känns det som sjukdomen våldtar mig.

Jag har en viktig historia att berätta där smärtan river så hårt att läsaren inte kan lägga boken ifrån sig. Boken jag skrivit är en självbiografisk berättelse. Den är brutalt utlämnande ochgripande. Som läsare engageras du djupt och jag vill visa dig varför.

Du kan på min hemsida läsa mer, göra dina beställning och även recension m.m. på min blogg. Den hittar du via hemsidan: www.ceciliaasp.se

Läs även andra bloggares åsikter om biploär sjukdom, manodepressivitet, psykisk sjukdom, mani, depression, boktips

Missade du dokumentären om sexuella övergrepp ”Ingen riktig våldtäkt”?

Här kan du se den på SVTPlay…

Det var den 8 Oktober 2006 och jag var 17 år. Min bästa kompis och jag hade åkt till några äldre killar som vi lärt känna och festat med tidigare. Det första som slog mig när dörren vi ringt på öppnades var haschlukten. Jag kände igen lukten sen tidigare då även jag testat att röka 2-3 gr tidigare. Även denna kvällen tog jag några bloss.

Efter ett tag blev jag och min vän bjudna på E (Ecstasy). Detta var något jag aldrig testat innan och min nyfikenhet tog över mitt förnuft. Jag tog 1 och halv tablett och efter några minuter slog euforin och välbehaget till. Jag dansade, skrattade och befann mig känslomässigt i sjunde himlen.

Efter ett tag när känslan höll på att avta fick jag snabbt två nya. Vid den här tidpunkten bestämde jag och min vän att vi skulle åka vidare till en annan fest där vi kände en kille sen tidigare. Även han var äldre. När vi kom till denna festen blev vi bjudna på en hel del alkohol. Vilket säger sig själv inte är bra att blanda med centralstimulerande.

Jag kommer ihåg att jag dricker en hel del. Shottar blandat mex öl. När klockan blir 6 på morgonen bestämmer sig min kompis att lämna festen. Jag däremot stannar kvar. På festen är också en fotbollstränare vi kände sen tidigare. Fotbollstränaren är 32 år.

Efter min kompis lämnat festen vid 6 slutar alla mina minnen. Nästa minne jag har är att jag sitter naken i ett badkar med alldeles för varmt vatten rinnande från kranen. Jag går ut från badkaret och ser fotbollstränaren från festen naken och sovandes i sin säng. Vi är ensamma i en liten lägenhet och jag är fortfarande påverkad av alkohol och förvirrad.

Jag sätter på mig de kläderna jag hittar. Min BH hittade jag aldrig och jackan är försvunnen. Jag tittar på klockan och den är 10 på förmiddagen. Alltså har jag haft en blackout i fyra timmar utan något minnesfragment överhuvudtaget. När jag går ut från lägenheten ut på gatan har jag ingen aning om vart jag är. Slutligen tar jag mig hem men det tar många timmar innan jag ”nyktrat till” och förstår innebörden av vad som faktiskt hänt.

Under dagen som går känner jag mycket tydligt att någon har haft sex med mig både vaginalt och i rumpan. Det är glasklart för mig att denna någon är fotbollstränaren som var på samma fest och sen låg naken i sängen. Vad som sen tar ytterligare några timmar för mig att förstå är att lägenheten jag vaknade upp i inte är samma lägenhet festen hölls i och mitt sista minne är ifrån. Jag har alltså på något sätt tagit mig till en annan lägenhet flera kilometer bort utan att veta hur. Ett dygn senare hittar jag min tampong långt uppkörd i underlivet i resultat av en penetration.

Den här kvällen lämnade kvar många psykiska men och en smärtsam emotionell sårskorpa. Mycket skam och skuldkänslor har plågat mig under alla dessa och framförallt ovissheten om vad som egentligen skedde den oktobermorgonen. Jag berättade aldrig för någon utan min bästa vän om vad som hände (eller vad jag inte visste hände). I efterhand kan jag djupt ångra att jag inte anmälde händelsen. Mycket för min egna självkänslas skull som tagit mycket stryk. Mitt jagvärde försvann totalt den natten/morgonen och händelsen kom att påverka hela min tonår med händelser av destruktivitet och depression.

Jag försatte även mig själv i fler sexuellt förnedrande situationer efter detta, för jag kände och känner än idag att jag inte är värd mer.

————————————————————
Tack för att du ville dela detta med oss. Mycket modigt! Jag förstår att den här händelsen har satt djupa spår i dig och din självkänsla. <3

Det är så sorgligt att det är så många som varit med om sådana här saker.

Det är viktigt att stå upp för sig själv och inte gå med på något som man inte vill göra. Att inte använda droger eller berusa sig med alkohol är nog en av de viktigaste sakerna att tänka på för att inte hamna i situationer man inte vill hamna i. Men det hjälper inte alla gånger heller förstås.

Om man har blivit sexuellt utnyttjad är det oerhört viktigt att man anmäler händelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om sexuella övergrepp, våldtäkt, droger, ecstacy

Den 15 maj är ett laddat datum. Jag har skrivit om det tidigare flera gånger…

Det knyter sig i magen.

15 maj 2008 var en torsdag.
Linnéa var inlagd sedan nästan en månad. Det hände ingenting. Både hon, vi och personalen väntade på att det skulle vända.

Sedan någon vecka hade BUP bestämt att Linnéa skulle börja skolan igen. Vi var tveksamma. Linnéa hade så höga krav på sig själv att hon inte skulle nöja sig med att göra något halvdant. Hon var mycket ambitiös, målinriktad och hade högsta betyg i allt. Allt som hon bestämmer sig för, gör hon…
Vi tänkte att skolan skulle göra att hon kände sig pressad. Men, för BUP är det viktigt att ungdomen kommer tillbaka till sin vanliga miljö så fort som möjligt. Och det är det säkert i många fall.

Men Linnéa var självmordsbenägen. Precis lika självmordsbenägen som hon var när man beslutade att lägga in henne. Trots detta skulle hon börja skolan. Jag skulle skjutsa dit henne och hämta henne efter 2 timmar.

Dagarna började alltså med att jag skjutsade pojkarna till skolan. Hämtade Linnéa (som började något senare) från BUP, skjutsade henne till skolan. Jobbade en liten stund eller besökte Emelie när hon var inlagd på kirurgen. Hämtade Linnéa efter 2 h och skjutsade tillbaka henne till BUP.

Den här dagen skulle Linnéa inte tillbaka till BUP utan hon skulle få vara hemma en stund.
Ensam.
!!?
Varför?
Det förstod vi aldrig. Vi var oroliga.
Samtidigt så kändes det som att vi inte kunde ifrågasätta allt som personalen föreslog.
De försökte övertyga mig eftersom att det fanns en plan för dagen och att Linnéa hade lovat att följa den.

"Planen" för dagen

När jag hämtat upp Linnéa från skolan skulle jag alltså köra hem henne och lämna henne ensam.
Jag sa till henne att jag tyckte det kändes olustigt.
-Men mamma du har väl märkt att jag mått bättre de senaste dagarna.
-Linnéa, jag har märkt att du har VERKAT må bättre. Men det är ju skillnad.
-I know…. that´s my speciality…

Hur som helst så lämnade jag henne hemma som jag blivit tillsagd.
Jag hörde hur hon låste dörren direkt, som en markering.
Jag åkte till mitt kontor och försökte jobba, men jag var väldigt orolig. Det dröjde kanske 20 min innan samtalet från min syster kom. Jag kastade mig i bilen och körde hem.

I badrummet låg Linnéa blodig. Hennes gröna tröja var blodig.
Linnéas hals hade ett skärsår.
Linnéas ögon var alldeles blanka. Hon fanns inte där. Fast hon var vaken.
Hon höll luren i handen och mumlade.
Min mamma satt bredvid.

Jag var både arg och förtvivlad och hjärtskärande livrädd.
Jag VISSTE ju!!!
Varför lyssnar ingen på mig när jag berättar hur mitt barn mår??

Jag ringde BUP och berättade vad som hänt. Jag ville att någon skulle hjälpa oss omedelbart.
Men svaret jag fick var att jag skulle fortsätta ”enligt plan”.

Enligt plan…

Jag åkte och köpte Sushilunch. Mamma var kvar med Linnéa.
När jag kom hem satt Linnéa med samma blanka ögon vid flygeln och spelade.
Ingen kontakt.

Sushilunch.
Kör.
Pianolektion.
Middag.

NU fick vi åka tillbaka till BUP.
Jag kände mig lättad över att få ”lämna in” henne i ”säkerheten”.
Jag skulle aldrig kunna leva med att hon skulle ta sitt liv hemma.

Det var INGEN som pratade med Linnéa om det som hänt.
Ingen ny suicidbedömning gjordes.
Man tyckte att hon skulle gå i skolan igen på måndagen utan att man gjort något överhuvudtaget.

Förstår ingen att min dotter tänker ta sitt liv?
Hon har bestämt att inte bli 15 år.
Hennes födelsedag är den 7 juni.

Hon blev inte 15 år.

Idag är den 15 maj 2008 4 år bort.
Men det datumet, liksom många andra datum, kommer alltid att finnas kvar som ett ärr i mitt hjärta.

Detta år ligger jag inte i sängen och gråter av ångest.
Detta år faller jag inte bottenlöst ned i det svarta hålet.
Detta år kippar jag inte efter andan när skuldkänslorna håller på att kväva mig.

Det här året lever jag mitt liv och inte sorgens liv.
Men klumpen i magen och den tunga stenen i mitt bröst är kvar.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, självmord, förlora ett barn, suicid, ta sitt liv, Linnéa