Där hon hoppade…
En hopplös eller hoppfull plats?
På tisdagen efter att Linnéa dött så ringde Senka till mig. Senka är min frissa. Hon har haft enormt tålamod med mig eftersom jag är så otroligt vimsig att jag hela tiden glömmer bort mina möten. Innan Karin blev mammaledig var det hon som höll reda på alla möten. Sedan februari är hon hemma med lille Vilgot men det har faktiskt varit nyttigt för mig att vara tvungen att hålla kolla själv.
Senka ringde för att undra varför jag inte var på plats. Jag svarade att Linnéa tagit livet av sig och att jag glömt.
Igår fick jag ett sms av Senka där hon undrade om jag inte behövde klippa mig. Jag kände hennes omtanke. Jag fick komma direkt. Vad skönt det var.
Linnéa och jag var hos Senka 3 dagar innan Linnéa tog sitt liv. Linnéa ville klippa av sitt långa hår. Hu, vilken hemsk tanke! Hennes fantastiska, tjocka, underbara hår. Linnéa förklarade att hon ville lägga det gamla bakom sig och börja på nytt! Hon hade alltid undrat hur hon skulle se ut i kort hår och det skulle ju snart växa ut igen. – Lät ju fantastiskt om det var så att hon ville lämna det gamla bakom sig. Kändes hoppfullt. Senka hade svårt att klippa av allt, så det fick bli page. Linnéa var ju vacker hur man än gjorde så det blev ju fint det också.
Nu fick jag komma till Senka och fixa till min alltför gråa och slitna hjässa. Senka är rak och varm i en underbar blandning vilket gör att man får fullt förtroend för henne. Jag har klippt mig hos henne en massa år. Linnéa de senaste åren. Dessutom var Senkas familj med Oliver och Nadine aktiva simmare i Linnéas Simskola (www.linnea.se) många år. Hon är en pärla. Inför Senka grät jag nästan hela tiden jag var där. Hon kunde öppna upp mina innersta stängda dörrar.
Efteråt var jag tvungen att åka tillbaka till platsen där det hände, igen.
Linnéa hade valt ut ett bra ställe. Lätt att komma till eftersom järnvägen ligger precis vid vägen utan stängsel. Hon hade cyklat (med BUPs cykel. Jag hade inte låtit henne cykla!) dit efter konserten, med hjälmen på huvudet (ordentlig som hon var). Därefter ställde i hon cykeln vid vägen, tog av sig hjälmen och låste cykeln. Nyckeln till cykeln låg i väskan. Hon satt sedan i buskarna och väntade. När tåget sedan kom. Hoppade hon fram. Tåget kom i 80 km i timmen. Tågföraren bromsade allt han kunde och ljudet av bromsarna hördes lång väg. (Praktikanten som satt bredvid lokföraren såg alltihop. Undrar om han vill bli lokförare nu…?)
Jag gick återigen längs med spåret. Ett tåg for förbi. Oj, vilken kraft! Usch, vad läskigt! Vilket mod man måste ha för att kunna ta ett steg fram, istället för ett steg bak…
Vad letar jag efter? Den skon som jag vet saknades? Något meddelande? Jag vet inte. Jag söker efter alla ledtrådar för att förstå.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, hopp, självmord, död
Kommentarer till inlägget
Pingback från Ludmillas Blogg » Jag drömde…
11 november, 2008 kl 11 november 2008 (0:23)
[…] till Uppsala. Då gick det inte lika fort. Sedan från Gävle till Uppsala. Då gick det fort. Linnéa hoppade framför tåg 85 från Duved. Norrifrån. Där gick det tillräckligt […]
Pingback från Ludmillas Blogg » Att vara öppen
22 december, 2008 kl 22 december 2008 (9:29)
[…] kände tidigt att det var viktigt för mig att vara öppen om det som har hänt. Jag vet att det finns de som tycker att jag bara ska trycka undan, glömma och gå vidare. Jag […]
Pingback från Ludmillas Blogg » Släpp kontrollen…
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (12:04)
[…] det fanns minst ett vittne (en 14-årig flicka) som såg Linnéa först sittandes i busken och sedan ställa sig framför tåget och stå kvar när det tutade och bromsade så att det hördes […]
Pingback från Ludmillas Blogg » Oj… ett hål i tillvaron…
25 januari, 2009 kl 25 januari 2009 (21:24)
[…] som låg i kuddvaret på avdelningen. Det fanns dessutom två vittnen till det som hände. Linnéa satt i busken till dess tåget närmade sig och sedan ställde hon sig på spåret. Hon stog kvar till dess tåget träffade henne, trots tut och […]
Kommentar från Anna
18 mars, 2009 kl 18 mars 2009 (8:49)
Jag gråter när jag läser din blogg, Har också en son som hoppade framför tunnelbanan och dog, förstår det där att du vill veta allt och gå dit där det hände
Pingback från Ludmillas Blogg » Fjällvandring
4 juli, 2009 kl 4 juli 2009 (16:19)
[…] tog nattåget. Tåget åkte förbi platsen där Linnéa hoppade. Vi stog alla och tittade noga när vi åkte förbi. Samma sak idag när vi åkte tillbaka och […]
Kommentar från Eva-Lena
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (19:32)
Jag hittar inga ord… men jag beklagar djupt din stora sorg. Gläds åt att jag såg att du har ett litet knytt på gång :). Ta hand om dig! Kram!
.-= Eva-Lena´s last blog ..Funkar detta… =-.
Kommentar från Linda
19 juli, 2009 kl 19 juli 2009 (16:52)
Hemska känsla! Så otroligt stark blogg! Fortsätt skriv och lycka till med allt!
.-= Linda´s last blog ..Dålig update… men snart kommer de en kul nyhet! =-.
Kommentar från Erik
3 augusti, 2009 kl 3 augusti 2009 (18:25)
Har inga barn själv, men det du skriver om får än att rysa i hela kroppen. Så himla hemskt att man kan må så himla dåligt, så man väljer att dö istället för att leva. Lider med dig och önskar dig all lycka i framtiden
Kommentar från Madde
3 september, 2009 kl 3 september 2009 (16:36)
Gud min ögon tårfylls av att läsa dina inlägg och om sorgen man känner vid ett sådant tillfälle i livet. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig vad du gått igenom men du berör verkligen med din blogg och dina inlägg!
Kommentar från Lea
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (16:04)
Hej Ludmilla!
Idag fick jag ett tips om din blogg. Den väckte starka minnen om fantastiska människor man möter i sitt liv men som inte alltid finns kvar. Jag läser nu din blogg från och till och beundrar din styrka. Din dotter tycks varit en fin människa och det är så fint att du hyllar henne, på så vis finns hon kvar, kom ihåg det.
Hälsningar från Lea
.-= Lea´s last blog ..Oldtimes vs New times! =-.
Kommentar från elouise
26 november, 2009 kl 26 november 2009 (13:33)
hej jag vet hur det känns ! min mamma tog sitt liv 3 oktober 2008! jag beklagar verkligen sorgen det är inte kul !!
jag vill bara dö men jag tänker att jag ska leva för henne !
din dotter hon är jätte söt borde inte må dåligt ! jag har legat inne på bup ja me ! sköt om dej hjärtat<33
Kommentar från melinda
21 januari, 2010 kl 21 januari 2010 (12:13)
usch, riktigt hemskt när folk väljer att ta sina liv, speciellt unga.
min låtsatspappa tog livet av sig för 2,5 år sen genom att hänga sig, sedan dess har psykiatri legat i mitt intresse och dessutom att jobba med unga !
Pingback från Ludmillas Blogg » Brister i vården i två av tre självmordsfall
16 oktober, 2008 kl 16 oktober 2008 (17:26)
[…] en uppstramning av kontrollen av rutinerna kring självmord. Synd bara att detta kommer efter att Linnéa lyckades ta sitt liv under sin inläggning på […]