Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Jag drömde…

11 november 2008 (0:23) | acceptans, barn, död, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag har hela tiden sedan Linnéa dog kunnat sova på nätterna. Det är ju märkligt i sig. Jag har inte heller haft några mardrömmar. Jag vet annars att det är vanligt att man har det. Jag vet också att det är vanligt att man möter sin döda anhörig i en dröm och kan prata om det som har hänt. Jag har inte haft något sådant möte.

I natt drömde jag om att åka tåg. Jag satt mitt i en tågvagn på golvet. Det fanns inga säten på sidorna. Tåget gick fort, fort, fort… Det var först från Stockholm till Uppsala. Då gick det inte lika fort. Sedan från Gävle till Uppsala. Då gick det fort. Linnéa hoppade framför tåg 85 från Duved. Norrifrån. Där gick det tillräckligt fort.

Sedan byttes drömmen till att jag gick på kyrkogården. När jag gick in genom dörrarna och tittade mot Linnéas grav så såg det ut som att gravstenen hade kommit. Jag kände ångesten växa medan jag gick mot graven. Det var en annorlunda väg dit. När jag kom fram så var inte stenen där än och jag blev lättad. Insåg att jag känner ångest för att få den på plats. Att det liksom blir mer sant att hon är död då.

Var hos min psykolog igen. Vi pratade om vad detta har gjort med min självbild. Det är lätt att ta på sig skuld. Det är lätt att olika scheman man har aktiveras.

Jag känner mig väldigt trött. Likgiltig. Varför? Hur? Jag orkar inte…

En sak som blivit en grej är att Linnéas cykel har stått och påmint mig väldigt tydligt om det som hänt. Det är inte fel i sig, men eftersom den står utanför dörren och jag ser den flera gånger om dagen så har den nästan blivit lite provokativ. Hur länge ska den stå där och vänta på att någon ska komma och cykla iväg på den?

Hur länge ska jag vänta innan jag börjar plocka undan saker efter Linnéa?

På något sätt måste jag först acceptera att hon är död. Att hon inte kommer tillbaka.
Jag börjar misstänka att hon inte har tänkt att komma tillbaka eftersom hon inte har hört av sig alls på drygt 5 månader. Men tänk om jag tar bort cykeln och hon kommer tillbaka…

Jag tog upp detta med min psykolog. Hon undrade vad jag trodde skulle hända OM jag tog bort den.
-Tja… inget… men om hon kommer tillbaka…
-Men OM hon kommer tillbaka kan du ju ta fram den igen.
-Men det är ju nu du borde säga att Linnéa är död och att hon inte kommer tillbaka.
-Ludmilla, du vet att jag vet att hon inte kommer tillbaka. Detta är ett sätt att hantera dina tankar…
-Mmm…
-Skulle du kunna testa vad som händer om du tar bort cykeln? Detta är ren beteendeterapi.
-Mmm. Kanske det…
-Kan du tänka dig att ta bort cykeln nu direkt när du kommer hem.
-Ok.

Jag hämtade pojkarna som vanligt vid skolan som Linnéas kompisar nu går 9an i. Vi åkte hem. När vi parkerade slängde jag mig ut från bilen och attackerade Linnéas cykel och bar bort den, in i förrådet.
-SÅ!!!
Jonas och Oscar tittade på mig förundrat. Jag ställde in en av deras cyklar (Oscars var det visst) på platsen för Linnéas cykel.

Jag började sy fast märkena på Jonas scoutskjorta.
Jonas var väldigt tyst.

Jag undrade vad det var.

Han var tyst.

Jag började gissa på vad det var. Hämtade jag honom för tidigt? För sent? På fel ställe? Är han hungrig? Trött? Sjuk?

Inget svar.

-Jonas, du vet ju hur viktigt det är att man berättar hur det egentligen är. Jag kan inte gissa mig till vad du tänker.

Inget svar.

Frustrationen växer inom mig, men jag får inte visa det. Sedan kommer jag på det!

-Jonas, har det med cykeln att göra?

Jonas nickar.

-Var det att jag satte dit Oscars cykel och inte din?

Jonas skakar på huvudet. Han torkar tårarna.

-Var det att jag tog bort Linnéas cykel?

Jonas nickar.

Jag förstår. Vi kramas. Jag borde förstås ha pratat om det med pojkarna. Det var ju en symbol för att Linnéa kunde komma tillbaka för dem också, precis som för mig. Nu hade jag visat att Linnéa inte kommer tillbaka och det gjorde ont.

Vi tacklas varje dag med aldrigheten.

Jag väntar fortfarande på att det ska vända upp.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ylva
11 november, 2008 kl 11 november 2008 (0:51)

Hej. Känner igen det där med gravstenen. Vi har efter snart 6 mån inte kunnat förmå oss att ens titta ut och beställa en gravsten. Annars är vi rätt rationella blandat i all saknad och sorg, bearbetar så gott vi kan och pratar mycket. Men detta med stenen. Det allra sista som ska beslutas. Sen finns det verkligen inget mer vi kan göra ”för Gabbe” (fast jag vet att det är mest för oss). Vilken sorts sten, vad ska det stå, vilket typsnitt, hur stor ska stenen vara? Nja vi vill helst skjuta upp det ett tag till… Kram Ylva

Ylvas senaste blogginlägg..Gabriel presenterar sig själv

Kommentar från hannah
11 november, 2008 kl 11 november 2008 (0:58)

Du skriver så himla fint ludmila, även om det är nåt så hemskt och smärtsamt som att förlora sitt eget barn, jag älskar att läsa det du skriver även om det slutar med att jag sitter och gråter hälften av gångerna. Jag hoppas livet blir lättare för dig så småningom, även om jag vet att ord inte hjälper så mycket i detta sammanhang. *kramar*

hannahs senaste blogginlägg..vilken ska man välja?

Kommentar från Ludmilla
11 november, 2008 kl 11 november 2008 (8:22)

Ylva: Ja, det ligger något i det. Att det blir det sista stora beslutet angående ens barn…
Hannah: Tack för dina fina ord. Det hjälper visst.

Kommentar från Åsa
11 november, 2008 kl 11 november 2008 (13:08)

Det var svårt att välja gravsten .den måste ju kännas ”rätt” .Man stod liksom utanfär sig själv, som om detta gällde någon annan. Det har gått 5 månader och 10 dagar sen vår älskade Johanna lämnade oss. Saknar henne så fruktansvärt.Den dag vi fick gravstenen var svår,allt blev så slutgiltigt. Var det verkligen våran älskade som låg där? Är varje dag till graven Fast läkaren avrått från det. Men jag känner att jag vill,känner mig närmare henne. Kroppen värker och hjärtat är som ett hål, kan ändå inte fatta…. Att aldrig få träffas, småprata som vi gjorde dagligen,höra hennes röst.Ä rrädd attt glömma hur hon lät. kan inte fatta att månaderna gått. Är kvar på denna dag på akuten när de säger de hemska orden,” Johanna är död”. hur ska man orka leva vidare, hela livet och veta att detta är för evigt.

Kommentar från Camilla
11 november, 2008 kl 11 november 2008 (15:17)

Snyft…du beskriver verkligen sorgen så de känns..kram

Kommentar från tizzelotazzel
12 november, 2008 kl 12 november 2008 (0:24)

Det är så bra att ni sätter ord på sorgen och saknaden och tankarna TILLSAMMANS! Det är viktigt för både dig och killarna för att ni ska kunna förstå varandra och gå vidare tillsammans. Du ska vara glad att de kan, vågar och vill berätta för dig om det som rör sig i deras huvuden.
KRAM!

tizzelotazzels senaste blogginlägg..Jag drömde…

Kommentar från Kurator Pia
12 november, 2008 kl 12 november 2008 (7:29)

Så hårt du sliter med sorgen! Vad säga annat än att jag tänker på dig och följer dig ibloggen!

Kurator Pias senaste blogginlägg..Dags för underhållning…

Kommentar från Camilla
12 november, 2008 kl 12 november 2008 (9:18)

Hej Ludmilla, jag vet inte om du minns mig men jag är mamma till Siddy, som var tillsammans med Linnea och ett annat barn samt Elise, när ni bodde på Tryffelvägen.
Jag vill bara hälsa att jag är så ledsen att du förlorat Linnea. Så ledsen. Det må vara många år sedan jag träffade henne och sedan våra tjejer var små, men det känns nära iallafall, det här kan hända oss alla. Kram

Kommentar från Lisa Olveby
12 november, 2008 kl 12 november 2008 (20:15)

Åh vad jag känner igen mig, samtidigt som man retar sig på saker som finns framme och påminner så vill man inte göra sig av med dem ifall våra barn skulle komma hem fast vi vet att de inte gör det. I helgen var första gången som jag flyttade på Jessicas jackor som hängde i hallen, de har hängt på samma krok hela tiden, bara skakat av dem och vädrat dem ibland. Har velat att de skulle hänga kvar ifall hon kom hem så skulle hon se att vi inte gömt undan henne. I helgen kände jag mig redo att flytta dessa sommarjackor in i min garderob där de andra av hennes kläder ligger undanlagda. Men det sved i hjärtat när man ser att det är flyttat. Så jag förstår precis hur du menar med att flytta undan cykeln. Varför ska vi behöva plocka undan våra barns saker som aldrig mer kommer till användning.
Kram

Kommentar från sandra
12 november, 2008 kl 12 november 2008 (20:26)

Jag vill mest lämna en kommentar och säga att jag läst. Det finns inga ord som räcker för att täcka sorgen efter någon och alla de där sakerna som utåt verkar så små, att flytta en cykel, vika ihop kläder och flytta på saker är verkligen stora och betydelsefulla även om de inte skulle vara det i ett annat sammanhang. Tack för att du skriver Ludmilla, du kämpar som ett djur tillsammans med din familj och jag hoppas ni fortsätter kämpa trots att det kan kännas hopplöst, meningslöst i perioder. Tack för att jag får läsa.

Kommentar från Carina
12 november, 2008 kl 12 november 2008 (23:39)

kära Ludmilla…det här inlägget var så tungt att läsa att jag fick gå ifrån flera ggr…och sen gå tillbaka för att orka läsa klart.Tänk om det bara fanns något som kunde ta bort våran ångest..bara för någon dag eller en vecka… det skulle vara så skönt att bara somna..Mina drömmar är mardrömmer..det handlar om knark naturligtvis..att min son är så smal att benen ej bär honom,han ropar..hjälp mamma..jag vill komma hem..det är så otäckt ibland så att jag bävar att gå och lägga mej ibland..för jag är rädd att mardrömmarna fortsätter…vaknar ff vid 4 snåret varje natt trots antidepp samt två propavan och en imovane till natten..ibland så sover jag..ibland ,när jag är speciellt spänd i alla musklerna i nacke o rygg..tar inte min kropp in dessa tabletter…jag tror att ..nej vet inte..vad jag ville skriva var egentligen..att jag inte skukke överleva om jag inte fått dessa tabletter..så vek är jag…fick nog inte några sådana verktyg utav mina föräldrar för att kunna ta det här!E inne hos dej mycket o följer din blogg…bara så att du vet det…mvh carina

Carinas senaste blogginlägg..Eller varför inte…

Kommentar från Jerry
13 november, 2008 kl 13 november 2008 (13:45)

Jag kommer aldrig att kunna förstå det du och din familj går igenom. Jag försöker men det tar stopp, appliceringen på mina egna tar automatiskt vid, och det blir outhärdligt… Dina ord är starka.

Jerrys senaste blogginlägg..IPRED känns otäckt

Kommentar från Matilda
14 november, 2008 kl 14 november 2008 (0:07)

Ville bara mest skriva att även om jag inte kommenterar så ofta tänker jag på dig och linnéa mycket..

Matildas senaste blogginlägg..Friggs Grönsaksjuice

Pingback från Ludmillas Blogg » Som i en dimma…
14 november, 2008 kl 14 november 2008 (16:46)

[…] ett meddelande om att gravstenen nu står på plats. Åker till kyrkogården och går mot graven som i min dröm. Jag ser den på långt håll… Jag går mot min dotters grav. Min dotters gravsten står på […]

Skriv någonting