Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Förändrad

26 september 2008 (8:51) | acceptans, Linnéa, livet, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag älskar dig... tusen hundra! (satt på en blomma som jag gav Linnéa för ett år sedan)

Jag älskar dig... tusen hundra! (satt på en blomma som jag gav Linnéa för ett år sedan)

När jag tänker på Linnéa nu, tänker jag mer på hennes som hon var innan hon blev sjuk än hur hon var de sista månaderna. Det har faktiskt gått längre tid efter hennes död nu än den tid hon var sjuk.

När jag tänker på Linnéa nu så ser jag den glada, positiva och entusiastiska person hon var. Hennes vackra leende. Hennes intresserade sätt.

När jag tänker på Linnéa som hon var då är det svårt att förstå att man inte kunde resonera med henne och diskutera om hur hon mådde. Vi pratade ju så mycket Linnéa och jag, om hur hon kände och tyckte i livet.

När jag då styr om tankarna till de jobbiga sista månaderna så är det en annan Linnéa jag ser. Det är en person som har slutit sig inom sig själv. Någon som har bestämt sig för att dö och som inte är mottaglig för något alls. Det var endast korta stunder som Linnéa släppte in mig i hennes sfär. De få stunderna kunde hon krypa in i min famn och även prata om hur hon kände. Men oftast höll hon en sarkastisk fasad där varje försök från min sida att nå henne möttes av undvikande eller abrupt avbrytande. Jag fick inte komma för nära. Det var inte min sak att prata med henne om hur hon mådde tyckte hon. Jag fokuserade därför på att göra positiva saker på permissionerna och att prata om framtiden och vad hon ville göra då. Men hela tiden kändes det som att hon mer lät mig hållas, för själv hade hon redan bestämt sig.

Hon fick en inbjudan till en konfirmation som skulle vara i juni. Hon öppnade kuvertet ointresserat och la ifrån sig det direkt utan kommentar.
Hon fick ett ”krya-på-dig-brev” från släktingar som hon tycker mycket om. Hon lät det först vara oöppnat och sedan la hon det ointresserat ifrån sig.
Samma sak med det jag gav henne och det jag sa till henne. Samma sak med andra nära och kära.

Det är svårt att förstå. Det är svårt att förstå vad det var som var så omöjligt att leva med. Även om vi visste allt redan då. Men för henne var skammen och skuldkänslorna antagligen för stora. Det gick inte att förena det med bilden av sig själv.

Linnéa var så förändrad den sista tiden att hon inte gick att känna igen för mig. Hon var redan borta. Jag sa i mitt tal på Begravningen att ”hennes hjärna var kidnappad” och det är så det känns. När jag tittar på bilder från den sista veckan känner jag inte igen Linnéa. Hennes ögon är tomma…

Jag hittade ett antal olika kort som jag givit Linnéa under de senare åren och jag påminner mig om att jag var ändå duktig på att visa hur mycket jag uppskattade henne. Det känns bra.

2006

2006

Min älskade Nean. Jag saknar dig oerhört.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Matilda
26 september, 2008 kl 26 september 2008 (9:41)

Det är svårt att tag emot vänliga ord, brev och blommor då man inte tycker att man förtjänar dom. Så var det för mig iallafall, kanske också för Linnéa…

Matildas senaste blogginlägg..

Kommentar från felicias mamma
26 september, 2008 kl 26 september 2008 (14:23)

Älska mig när jag förtjänar det som minst……Hon var samma underbara tjej när hon var deprimerad din fina Linnea, Men som förälder kan det kännas lite konstlat när man inte vet hur man ska hantera situationen, Barn känner det lika tydligt som man själv hör hur onaturligt det man säger i vissa stunder.

kramar

Kommentar från Ludmilla
26 september, 2008 kl 26 september 2008 (17:41)

Jag berättade självklart för henne hur mycket hon betydde för mig även när hon mådde dåligt.

Kommentar från MariaMalmgren
26 september, 2008 kl 26 september 2008 (22:57)

heeej.. tack för kommentaren.. undrar klart om du vill utveckla det lite … instället för att skriva ” ändra stilen” ”känns gammal” … förstår inte vad du syftar på riktigt! mvh Maria

MariaMalmgrens senaste blogginlägg..NY DESIGN!

Kommentar från MariaMalmgren
26 september, 2008 kl 26 september 2008 (23:18)

jag är verkligen SÅÅ ny på detta området …har egentligen ingen aning om vad jag gör… hihi… håller dock på med en mer ”höstlig” layout… men för att detta var min första så är jag rätt nöjd..:)

MariaMalmgrens senaste blogginlägg..NY DESIGN!

Kommentar från Gunilla
27 september, 2008 kl 27 september 2008 (0:10)

Tack för dina fina ord om min dikt!

Gunillas senaste blogginlägg..God Natt!

Kommentar från ~Maria~
27 september, 2008 kl 27 september 2008 (7:01)

Jag känner igen allt det där när Linda va sjuk. Ointresset för allt, för det hon tyckte om och för hennes familj.

Igår började hon med sin antidepressiva medecin, hoppas den hjälper, så hon orkar sig igenom denna jobbiga period hon har nu.

Hösten är värst, det var då hon blev våldtagen.

Du skriver så fint om Linnea.

Många kramar.

~Maria~s senaste blogginlägg..Så här blir det… / ~Maria~

Kommentar från Ludmilla
27 september, 2008 kl 27 september 2008 (9:18)

Maria: Tänk på att man blir sämre i början när man tar den typen av medicin. Ångesten blir ofta större. Det gäller att förstå att det är medicinen och inte hon.
Jag förstår att verkligheten kommer i fatt henne så här års… Verkligen tufft! Hon har kanske post traumatiskt stress syndrom också?

Kommentar från ~Maria~
27 september, 2008 kl 27 september 2008 (12:38)

Läkaren berättade att hon kan må sämre ibörjan, kommentaren från Linda blev ”jag tänker inte låtsas om det, jag ska må”.

Post traumatiskt stress syndrom har hon. Om man tittar idag och två år tillbaka så har hon kommit långt i sitt helande.

Vi pratar om våldtäkten öppet bland nära vänner och släkten allt för att det inte ska bli något ”fult”. Hon skriver mycket och sången gör så hon mår bättre.

Det här är ju tyvärr något hon måste lära sig att leva med, för det försvinner inte med åren men bleknar.

Vi försöker vända allt till något positivt istället. Att hon en dag kan hjälpa andra i denna situation. Hon är redan bestämd i att börjar föreläsa om våldtäkten, när hon blir äldre.

Oj, nu blev det långt 🙂

~Maria~s senaste blogginlägg..Nu åker jag… / ~Maria~

Kommentar från Ludmilla
27 september, 2008 kl 27 september 2008 (13:14)

Det låter som att ni har en väldigt sund inställning. Vad starkt av henne att kunna prata öppet om det. Det är helt rätt.

Kommentar från Leena
27 september, 2008 kl 27 september 2008 (16:11)

Så fint du skriver om Linnea, min vän…Jag börjar också hitta små pusselbitar som visar att Aino hade en annan sida i sig…arg, ilsken, upprörd, ”jagad”. Jag kunde bara inte sätta fingret på det, såg alltid den glada, sociala, omtänksamma Aino som gav mig en kram när vi hade träffats…
Men jag tror att våra älskade döttrar visste hur mycket vi älskade dom ändå… Kram

Leenas senaste blogginlägg..Slut på energi…

Kommentar från Lisa Olveby
27 september, 2008 kl 27 september 2008 (20:06)

Har tittat på bilden på Linnea länge nu och jag har så svårt att förstå att en tjej som hon skulle kunna göra det hon gjorde. Så renodlat fin och naturlig, hon liksom min dotter skulle lätt kunna välja och vraka i livet av partner. Det är så orättvist att vi ska gå igenom detta, det har vi inte gjort oss förtjänta av. Stor kram. Lisa, Jessicas mamma.

Kommentar från Janne
5 oktober, 2008 kl 5 oktober 2008 (16:43)

Känns som om man vill säga något, men ibland räcker inte orden till! Har själv en grabb som är fjorton år och när jag tänker på hur livet vore utan honom, så rinner tårarna. Känns så svårt att förstå att en så fin tjej som din dotter inte klarade av att se att livet faktiskt kan bli ljusare. En stor kram!

Jannes senaste blogginlägg..Quod erat demonstrandum

Skriv någonting