Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Det gör så ont Linnéa…

8 januari 2009 (15:35) | barn, död, döden, Linnéa, livet, självmord, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Linnéas grav

Linnéas grav

Kyrkogården ligger vit. Endast vid några gravar lyser ljus. På en av dem lyser det. Det är Linnéas.
Så många hjärtan, blommor och små saker som ligger där. Så många som saknar henne…

Hon ser på mig. Hon är glad. Hon är lugn. Hon har det bra nu…

Men jag…

Jag blir arg.
Jag är arg för att jag tvingas träffa min dotter på en kyrkogård.
Jag blir arg för att jag ständigt måste köpa gravljus och se till att jag har tändstickor i bilen.
Jag är arg för att jag inte kan krama henne. Smeka hennes kind. Stryka över hennes hår.
Jo, jag kan smeka hennes kind och stryka över hennes hår – på gravstenen. Och det är ju bra.

Jag faller ned på knä. Låter min förtvivlan komma ut. Skriker ut.
Jag vill inte att detta ska vara mitt liv.
Jag tittar upp på gravstenen igen.
Det står verkligen mitt barns namn där.

Men det kan inte vara sant. Det är över 7 månader sedan. Men så svårt att förstå.

Jag tänder ytterligare ett ljus. Och går gråtandes därifrån.
Mot min verklighet.
Utan Linnéa.

Ska lämna in bilen på verkstad.
Ska till kontoret. Ska tänka på här och nu och framåt.
Inte bakåt…

Svårt.

Fjärilen symboliserar Linnéa. Vi känner hennes närhet i fjärilar… Fågeln symboliserar hennes dikt om att hon är en fågel som bestämmer sig för att hoppa. Sedan är det hennes egna ord ”Var inte ledsna, jag har det bra nu.” som jag hittade i ett anteckningsblock ett par dagar efter hennes död. Bilden är huggen för hand.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Sandra Solros
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (15:56)

Vilken fantastiskt fin plats som ni har skapat för Linnéa. Men jag tänker ändå när jag läser ditt inlägg, att när det gäller sorg, så är mindfulness svårt att applicera, för vem vill leva i nuet, utan den man saknar och älskar.
Det gör så ont i mig! Och jag skickar massor med kramar!
Sandra

Kommentar från BeckaBus
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (16:15)

Åhh vilken vacker plats! Och att hennes egna ord fick stå där oxå…så fint. Men jag förstår din smärta…

Tänker på dig!

Många styrke kramar/
Becka

BeckaBuss senaste blogginlägg..Jaha…

Kommentar från annika sandberg
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (16:21)

Idag fick jag ett litet sms från en av min dotters bästa vänner, gjorde mig glad att hon inte är bortglömd utan fortfarande är älskad och viktig för de vänner hon fann de sista åren ( de gamla stöttes bort då hon började må riktigt dåligt, hon orkade inte med deras oro och att inte kunna förklara hur dåligt hon mådde, de väntade på att hon skulle komma tillbaka till det ” vanliga livet”. Jag klandrar dem inte, de visste inte vad de skulle göra…vem visste det?)
De som hon hittade via internet hade känt som hon, de öste kärleksfulla sms och brev över henne….” SuperÄlskad” målat på en ” batman”-tröjas rygg, ” innehåller KÄRLEK” utanpå kuverten till behandlingshemmet…
Hon var OCH ÄR älskad.

Kram och varma tankar
Annika

Kommentar från Ludmilla
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (17:35)

Annika: Ja, visst är det viktigt att man märker att den som dött är ihågkommen. Jag blir jätteglad när jag ser att man varit vid hennes grav eller när jag får ett meddelande om att man varit där. Det betyder så mycket!

Kommentar från nathalie
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (18:21)

Gravstenen är fantastiskt vacker!
Jag undrar om du har en mail man kan skriva till? Jag har så mycket jag vill säga dig, men inte här.
Kramar!

Kommentar från Cecilia
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (18:37)

Varma kramar till dig. Jag känner oxå att det är så svårt. Att gå till graven…o inte längre kunna krama om. Tänker på dig.

Cecilias senaste blogginlägg..Så många som delar min sorg…

Kommentar från Ludmilla
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (18:38)

Nathalie: ludmilla@linnea.se

Kommentar från Gunilla
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (19:38)

Jag vet…
Kramar om dig vännen

Gunillas senaste blogginlägg..Ingen vet vad som väntar bakom hörnet

Kommentar från puffeltufflan
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (20:29)

Många varma kramar till dig vännen!

*Kramar om* Länge.. länge…

puffeltufflans senaste blogginlägg..* Glädje, Fördomar och Diskriminering.

Kommentar från Lotta
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (20:44)

Helt overkligt! Har också tittat och tittat och undrat om det verkligen är mitt barns namn som står på stenen. Helt overkligt…
Kram lotta

Kommentar från Ingrid
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (21:29)

Stenen är jättefin. Och en bild på Linnéa också. Jag gillar tanken med bild på gravstenar. Det blir mindre anonymt så.

Styrkekramar i massor

Kommentar från Soulsister
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (21:40)

Jag kan inte ens försöka föreställa mig hur det skulle va att se sitt barns namn på en gravsten, har däremot tänkt på hur det skulle vara för min son att se mitt namn där. Tänkte mkt på det när jag fick min diagnos……
När jag läser dina ord rinner tårarna fritt. Maken kommer fram och undrar vad som är fatt, han får också läsa, även hans ögon tåras.
Jag vet inte vad jag ska säga, finns inga ord som lämpar sig…..

kram

Soulsisters senaste blogginlägg..Sur som ättika

Kommentar från Anna
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (21:40)

Vackert! Värme och kärlek å många tankar till dig!

Kommentar från annika sandberg
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (22:07)

Min dotter Anna älskade att vara på kyrkogården där hon nu ligger, i 11-12-årsåldern tog hon och bästisen hand om några gravar som ingen besökte längre ( sådana med varnande skylt att gravrätten är förverkad om ingen sköter graven…) . Anna ligger med sin mormor, under samma sten.
Mormor blev nästan 88 år, min mormor 96…och så Anna som lämnade oss 21 år fyllda, med hela vuxenlivet som ett oskrivet blad.
Det känns i alla fall bra att hon är begravd på en plats hon tyckte om, med fåglar, kaniner, fasaner och vackra blommor och träd, bl.a en vacker ek nära graven, och bara ett kvarter från vårt hus…hennes barndomshem.

Tänker på dig och andra medsystrar

Annika

Kommentar från Matilda
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (22:29)

Verkligen den finaste graven jag någonsin sett! Men kära vännen, det måste inte alltid lysa ett ljus på graven – det är inte i ljuset som din kärlek till din dotter värderas. <3

Matildas senaste blogginlägg..jag bara måste.

Kommentar från Ludmilla
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (22:38)

Matilda: Jag vet… men jag vill inte att det ska vara mörkt där hon är… Samtidigt är hon överallt hela tiden… Svårt att förklara…

Kommentar från Ingrid
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (22:46)

Känner så väl igen det där att man alltid måste ha koll på om det finns tändstickor i bilen. Det är så viktigt att få tända ett ljus och det är så otroligt värmande när någon hunnit tända ett ljus som brinner när man kommer.
Gravstenen är vacker. Jag saknar ibland en grav väldigt mycket, en egen plats att gå till. Men vi har havet, ett hav som sträcker sig runt hela jorden. Jag tröstar mig med det.

PS Har hittat många bra boktips i din blogg. Tack!

Ingrids senaste blogginlägg..8 januari

Kommentar från Annukka
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (1:04)

Jag vill bara.. jag vill krama om.. tyst, länge, länge..

Var finns denna vackra grav..? Uppsala någonstans..?

Annukka

Annukkas senaste blogginlägg..Sjuka än..

Kommentar från Tuija
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (6:39)

Vet smärtan..Ljus, tändstickor alltid i bilen, alltid när man handlar ett grvljus oxå, papperservetter för att kunna torka tårar med, hög musik man kan gråta ”tillsammans” med..
Det är så otroligt mycket smärta.

Kram Tuija

Kommentar från Johnny
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (7:24)

Jag vill säga nåt, men jag kommer inte på nåt. Jag kan inte ens tänka mig hur det känns. Kram.

Johnnys senaste blogginlägg..Åt hälvete

Kommentar från Marina
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (8:16)

Vilken vacker gravsten. Man vet inte vad smärta är förrän man har en grav att gå till istället för sitt barns kind att klappa.

Marinas senaste blogginlägg..Dagen gryr

Kommentar från Lena
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (9:16)

Vilken otroligt vacker sten, det är den vackraste jag sett! Helt ärligt.
Jag anar dock hur fruktansvärt det måste vara att behöva gå dit.
Det är ju inte där Linnea ska vara! Åh, lilla Linnea…det är så tragiskt, så sorgligt!

Vi går också till en sten med ett namn, där min sambos dotter ligger. Jag vet hur svårt dessa stunder är. Vet hur många tändstickor och gravljus som får plats i en bagagelucka på en bil…där det heller skulle få plats med annat.

Tack, Ludmilla – för att jag fick se platsen där din älskade Linnea vilar.

Kommentar från Monika
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (10:22)

Vilken fantastisk vacker gravsten!
Kram,kram från
Monika.

Kommentar från Kia
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (16:04)

Jag kan inte,vill inte ens föreställa mig den sorg och det djup hål som bor i ditt hjärta. Jag vet inte ens vad jag ska skriva för nåt.. Jag tänker på dig.
Kram

Kommentar från Tonårsmorsa
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (20:15)

Dina ord går rakt in i mitt hjärta, vännen! Du är så bra på det där med att förmedla dina känslor. Det blir så starkt att jag känner mig som en liten fluga på väggen, där då sjunkit ner vid graven…

Jag vill trösta, men vet inte hur, jag vill lyssna och jag sätter mig ner vid din sida, tar din hand och låter dig tala. Låter dig gråta.

Du är bra!

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Vilken jääävla natt!!

Kommentar från jaaag
20 maj, 2011 kl 20 maj 2011 (15:23)

varför tog hon livet av sig ?

Skriv någonting