Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Meningen med livet

9 januari 2009 (19:23) | död, livet, självmord | av: Ludmilla

I mitt förra inlägg efterfrågar jag din ”meningen med livet”.

Aftonbladet skriver idag om Ann Heberleins nyutgivna bok om sin kamp att leva. Hon skriver att hon inte vill dö, men hon vill inte heller leva. Boken heter just så: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Psykisk ohälsa… alltmer vanligt…

Livsleda kontra dödslängtan.

Det är oerhört svåra frågor.

Det vanligaste är nog just att man ”inte orkar mer”. Smärtan är för stor. I vissa fall blir det dessutom en dödslängtan. Att man ser döden som en befriare. Det man inte tänker på är ju att man inte vet vad som händer sedan

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Leena
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (19:35)

Meningen med livet…eller meningslöshet!
Ibland undrar man vad är meningen med allt detta vi har fått att leva genom…
Skickar dig en fredags-kram…

Leenas senaste blogginlägg..Hur vill jag att mitt liv skall vara…

Kommentar från Camilla
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (20:36)

Tack för du nämnde denne författare som jag inte kände till, boken blir självklar i min bokhylla….känner så väl igen mig!!! Det har blivit lättare att stå ut med tiden om man bara kommer till slutsatsen att det är ”bara att stå ut”…jag har ju inte fått diagnosen bipolär sjukdom men men att jag var sjuk redan som liten vet jag helt säkert för mina minnen stämmer överrens med författarens. Helt otroligt vad människor generellt verkar må dåligt idag, kanske är de en tokig tanke men för mig känns de inte konstigt att det är så.Människan är verkligen specialist på att komma på idéer som kommer leda till egen utplåning. Må så gott och många kramar från mig

Kommentar från trollhare
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (20:50)

Det är jättesvåra frågor. Just det att man inte kan veta kan fungera som en befrielse för en del, men för mig var det den saken som avskräckte mig. Jag kunde ju inte vara säker på vad som skulle hända.

Kommentar från Åsa
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (20:53)

Jag läste boken under julen. Hon får fram sin egen personliga ångest, dödslängtan/överlevnadsvilja m.m. på ett sätt som få kan. Samtidigt som hon också visar att det går att leva bra emellanåt också. Hon har en familj, hon har doktorerat, hon har skrivit böcker, hon är en känd ”krönikör” och debattör. Hon visar på ett tydligt sätt att sitta på psykakuten gör människor i alla skeden, första kapitlet tycker jag är det starkaste när hon beskriver hur hon suttit på psykakuten som tonåring, som gravid, som doktorand osv.

Jag tycker den är läsvärd, den är lättläst och går rätt fort, men den tränger in.

Jag rekommenderar också hennes tidigare bok, Det är inte mitt fel, om konsten att ta ansvar. Den för också fram mycket tänkvärt, filosofiskt, vardagligt, teoretiskt och praktiskt. Hon får fram det, rakt och tydligt.

Även det hon skriver i sydsvenskan är läsvärt.

Åsas senaste blogginlägg..Bloggtävlingar

Pingback från Ann Heberlein – Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva | Bippo- bipolär sjukdom, manodepressivitet, bitterhet, bögar & blogg
10 januari, 2009 kl 10 januari 2009 (11:09)

[…] Andreas Ekström, Ludmilla, Lyckliga gränden, Occident, Åsiktskanonen, The […]

Kommentar från Soulsister
10 januari, 2009 kl 10 januari 2009 (12:40)

Jag möter det dagligen i mitt jobb, människor med livsleda. Människor som inte uttrycker en dödslängtan, men vill inte leva med den ångest, vånda eller liknande som de upplever under större delen av sin dag.
Det är svårt, svårt att bemöta, svårt att hantera, men ännu värre att leva med.
Min erfarenhet är att dessa människor inte vill dö, de vill ha hjälp med en problemlösning.
KBT i kombination med farmaka är enligt min åsikt det som hjälper bäst, men vad vet jag…..jag har aldigt upplevt dessa känslor själv. Tvärt om, jag har bara en oerhörd vilja att leva och gör allt för att kämpa emot min sjukdom.

Bra och tänkvärt inlägg!

Soulsisters senaste blogginlägg..Jahapp, då va man plåtad o klar

Kommentar från Mischka
10 januari, 2009 kl 10 januari 2009 (13:33)

Hamnade på din blogg av en slump, fastnade å började läsa mer å mer om Linnéa. Hon såg så lycklig ut, hon log å hoppade, dansade på alla bilder.. så vacker hon var! Förstår mig inte på en sådan sjukdom.. Det gör en så ont att höra om historier som denna men samtidigt ger det en en bättre å värdigare syn på livet. Du är stark, jag önskar dig all lycka!

Mischkas senaste blogginlägg..Vill ha

Kommentar från psykos
10 januari, 2009 kl 10 januari 2009 (14:32)

Jättebra inlägg! Kram P

psykoss senaste blogginlägg..null

Pingback från Ludmillas Blogg » Nu vet vi… om livets mening.
10 januari, 2009 kl 10 januari 2009 (18:50)

[…] … vad meningen med livet är! […]

Kommentar från ullrika
12 januari, 2009 kl 12 januari 2009 (1:21)

det är väl så att vissa perioder i livet blir transportsträckor. och det som är bra med dessa tristessens tider är att de fungerar mycket bra som referens mot framtiden, som jämförelse på hur kasst det KAN va… om du förstår hur jag tänker?

krams till dig, du starka kvinna!

Kommentar från Cajsa
12 januari, 2009 kl 12 januari 2009 (16:04)

Hej. Jag letade på Internet efter självdestruktiva tonåringar och blogg, ville så gärna hitta någon eller kanske finna någon tröst mitt i allt som jag och min familj är med om. Kände även att jag ville dela med mig av det som vi går igenom.
Jag lever mitt i en stor sorg som håller på att äta upp mig inifrån. Min dotter 19 år gammal har psykiska ohälsa sedan fem år tillbaka. Hon är inlagd sedan en vecka tillbaka på vuxenpsykiatrin i vår stad, detta efter att hon försökt begå självmord två gånger den senaste veckan. Hon har en stor dödslängtan och jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Inga mediciner verkar ha någon effekt, hon har provat många olika sorter och behandlingar. Fått diagnoser som återkommande depression, bipolär och borderline. Jag har under årens lopp fått förmågan att stänga av mina känslor, det ser jag som en form av överlevnadsinstinkt. Har på detta sätt kunna vara mer sansad i mitt tänkande och på så sätt kunna hjälpa min dotter så mycket som möjligt. Vi har haft mycket kontakt med myndigheter och hon har stödinsatser, men som jag skrev tidigare så har inget hjälpt fullt ut. De enda hopp vi har nu är att hon ska få börja med DBT-terapi (dialektisk beteende terapi) Den behandlingsformen visar sig hjälpa de flesta med liknande diagnoser som min dotter och är relativt ny här i Sverige. Men det är kö och hon får tidigast plats till hösten 2009, risken är att hon hinner släcka sitt liv innan dess. Vad ska vi ta oss till.

Hälsningar/Cajsa

Kommentar från Ludmilla
12 januari, 2009 kl 12 januari 2009 (16:27)

Cajsa: DBT tror jag också på. Det grundar sig på acceptans, mindfulness och självvalidering – sådant som alla borde lära sig egentligen. Vad jobbigt ni har det. Jag hoppas verkligen att din dotter hålls bevakad dygnet runt och att hon inte skrivs ut förrän hon är betydligt bättre. Om hon inte svarar på medicineringen kan ju även ECT (el-behandling) vara ett alternativ. Det har ju mycket bra effekt enligt studier.

Maila mig gärna privat om du vill: ludmilla@linnea.se

Kram!

Kommentar från Stefan
16 januari, 2009 kl 16 januari 2009 (23:17)

Din fysiska kropp är från födseln utrustad med så exakta och sofistikerade energier att du ofta är omedveten om att du har dom, eller att du använder dom för att definiera din fysiska verklighet. Men det här är en vibrerande värld och allt du förnimmer beror på din förmåga att tolka energier/frekvenser.

Förbindelsen med den du verkligen är uppnår du genom att ställa in dina energier rätt. Man kan säga att det är som att ställa in rätt frekvens som sänds ut från en viss radiostation. Du måste ställa in din mottagare på 103,3 om du skall kunna höra det som sänds ut på 103,3. Frekvenserna måste matcha för att du skall få en tydlig mottagning.

Ibland kan du hitta rätt frekvens av att se något underbart eller att lyssna på musik man tycker om eller att umgås med någon som man upplever är harmonisk som har bra vibrationer.

Utifrån ett tillstånd av energibalans upplever du klarhet, vitalitet, energi, fysisk och psykisk hälsa, allt det du anser vara ett gott och sprudlande lyckotillstånd och liv. Det här är det naturliga tillståndet för den du är.

Du är långt mer frekvens och energi än det fysiska väsen som du känner som dig själv.

Pingback från Ann Heberlein – Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva | Psykbryt
17 februari, 2009 kl 17 februari 2009 (10:46)

[…] Andreas Ekström, Ludmilla, Lyckliga gränden, Occident, Åsiktskanonen, The blogg, […]

Kommentar från Erik Andersson
16 juli, 2009 kl 16 juli 2009 (14:36)

Ann Heberleins sommarprogram var så in i helvete bra. Vi ber inte om uppmärksamhet och vi är inga posörer; vi är sjuka. Jag har haft en ganska strulig uppväxt, men jag VET att jag hade mått dåligt om så jag varit uppväxt på Tahiti, med världens goaste släkt. Jag har haft ett helvete att bli tagen på allvar av mina nära och kära: ”Nämen, stora starka karl´n, vad är det för pjosk? Nu knaprar jag ”lyckopiller” och har fått lite balans. Tack Ann!!!

Kommentar från micki
3 april, 2010 kl 3 april 2010 (20:51)

vill bara leda er på rätt väg 🙂 det här är meningen med livet för mig…. /Users/avichaiarbiv/Desktop/Fireslam.jpg ’
Ni är jätte välkommna!
Mer info på: thehouse.nu

Skriv någonting